10 år senare - inget hus, inga barn
När jag träffade min sambo för 10 år sedan så var jag tydlig direkt med att mina största drömmar i livet var barn och hus. Han ville detsamma sa han och på de premisserna gick jag in i förhållandet.
Problemet är att 10 år nu har gått och vi har inte kommit någonstans. Att det dröjde lite initialt var såklart inte konstigt, givetvis bör man lära känna varandra först för att se så att det känns rätt. Men åren har gått och hela tiden kommer min sambo med nya ursäkter. Ena stunden är ekonomin problemet för att skaffa barn, när båda sedan har fått välbetalda jobb så flyttas fokus till något annat. Gällande hus så ville han inte köpa ett initialt då inga på marknaden hade rätt läge/pris/tomt. När ett bra hus sedan dyker upp som fyller alla de kriterierna, ja då hittar han någon annan ursäkt.
Nu har vi hamnat i en återvändszon där hans konstanta ursäkt är att vi bråkar så mycket och därför vill han inte skaffa barn eller köpa hus. Problemet är att vi bråkar för att jag, i 10 års tid, har gått och väntat och väntat på att få uppfylla mina drömmar. Drömmar som jag trodde att vi delade tillsammans, eftersom det var vad han sa...
Jag har många gånger frågat honom om han känner sig osäker på om det är mig han vill vara med och att det är därför han inte vill att förhållandet ska avancera. Detta nekar han till. Har också frågat om han helt enkelt inte vill ha barn, eller hus, men det hävdar han att han vill.
Jag känner mig konstant nedstämd, ledsen och påmind om att den biologiska klockan tickar. Jag har nyligen passerat 30 år och sambon närmar sig 40. Ständigt kommer nya besked om husköp och graviditet från våra vänner och det strör ytterligare salt i såren.
Vad ska jag göra egentligen? Jag älskar ju min sambo men är samtidigt medveten om att jag bara lever en gång, och det här är inte livet jag vill leva...
