Jag saknar min mamma så mycket, hur ska jag klara den här julen :(

Jag förlorade min mamma också. För några år sedan
Jag drabbades av enorm sorg. Hade inte på något sätt fattat att det skulle bli så tungt
Efter ett halvår var jag inte alls färdig med sorgen
Är din pappa i livet?

Jag förlorade min mamma också. För några år sedan
Jag drabbades av enorm sorg. Hade inte på något sätt fattat att det skulle bli så tungt
Efter ett halvår var jag inte alls färdig med sorgen
Är din pappa i livet?

Förlorade min far för ett par år sedan. 6 månader är ingenting i sorgeprocessen.

Knappt att det ens hunnit sjunka in efter så kort tid.

Det blir bättre men man måste låta sig vara ledsen och inse att det är tungt ett bra tag.

Att ha en givande hobby var min räddning. Hade kunnat tänka mig terapi med.

Beklagar att du har mist din mamma! Jag tycker inte alls att det är konstigt att du saknar din mamma. Jag tycker snarare att det är underligt om man INTE sörjer. Jag tror att det är jätteviktigt att få sörja i sin egen takt och på sitt eget vis men jag tror också att möjligheten att få "dela" sin sorg med andra är läkande. Jag tror på att träffa andra som är i samma situation där man kan få prata om hur man känner och tänker utan att behöva tänka sig för, där allt är okej att känna, är superviktigt. Där jag bor har till exempel kyrkan grupper för personer i sorg och där är det inte prat om Gud och sådant utan det är samtal med fokus på just sorgebearbetning. Jag tror också att det är viktigt att tillåta sig att vara både ledsen och glad och att man inte ska behöva känna skuld för om man skulle var glad någon dag, som om att man sörjde mindre just då. Alla känslor är tillåtna. Vågar du vara öppen med hur du känner till andra runt omkring dig? Finns det ingen i din umgängeskrets som mist en förälder som förstår hur du känner som du kan vara riktigt ärlig med? Många kramar!

Besök graven på julafton och ta ett flyg till värmen på juldagen om det går.

Vet hur du känner ts. Är i din ålder o min mamma dog för 2år sedan efter en cancerdiagnos 18dagar (?!) tidigare. Tio månader tidigare dog pappa. Saknar dom ofta, tänker på vad vi skulle pratat, gjort, vad mamma skulle sagt i vissa situationer. Har 4 barn själv, o vi försöker hitta nya sätt att fira julen ex. Den har jämt firats med mommo o moffa. Ändå vet jag att mamma var nöjd över att få dö, hur hemskt det än låter. Hon satt i rullstol, o ville absolut inte bli liggande på bädden i åratal. Så försöker tänka det var bäst såhär. O jag är lättad över att dom slapp uppleva corona. Allt tar sin tid, låt det ta tid. Dom är alltid med oss i tanjar o händelser. Kram

Jag beklagar din stora förlust. Förlorade också min mamma, jag var 35 då. Det förändrar hela livet. Jag struntade i jul första året. Vi låtsades som ingenting, jag och min pappa och min syster, vi sågs inte alls. Det kändes som det var omöjligt att fira. Jag träffade två vänner på dan som skulle jobba/inte kunnat resa till sina familjer. På kvällen såg jag en film och vid midnatt gick jag till minneslunden och tände ett ljus och spelade mammas favoritjulsång från mobilen.

Med det vill jag säga att man får göra hursomhelst. Högtiderna är svåra. Med tiden väger allt det lyckliga man haft tillsammans tyngre än sorgkänslorna, men det tar tid. Tillslut kan man fira jul och glädjas åt jularna man haft med sin mamma och känna att hon ser mig nu.

Egentligen behöver man någon att prata med, ja, men jag kände också att ingen förstod och ofta att jag inte orkade träffa nån ändå. Jag skrev mycket brev till mamma hela första året, minst en gång i veckan, sparade dem på datorn men skrev dem som om hon verkligen skulle läsa dem. Det hjälpte mig.

Ta hand om dig i sorgen. En vacker dag blir den lite lättare att bära och allt det ljusa väger över.

Beklagar sorgen!

Ditt inlägg träffade mig rätt i hjärtat. Inte för att jag förlorat min mamma men jag förlorade en av mina närmsta vänner sedan barndomen för 18 år sedan (vi var 19 år då). Det var som om hela barndomen försvann. Det var så många stunder vi haft tillsammans bara vi två som det inte fanns någon att minnas dem med längre. Det är löjligt kanske men jag kände mig väldigt ensam även bland andra vänner som känt henne. Jag insåg på ett vis att man bara har sig själv i livet på riktigt. Det är en hemsk insikt.

Jag tror uppriktigt att folket i din närhet inte visar förståelse inte utav ondo utan av den enkla anledningen att de inte har erfarenhet av en sådan förlust. Det går inte att greppa utan att ha genomlevt det själv. Nu saknar jag erfarenhet av föräldrars bortgång men har erfarit äldre släktingar bortgång och även om vi stod varandra nära är död av ålderdom något helt annat (men som sagt är det kanske inte så om det är ens egna föräldrar det gäller). Jag tänker att din mamma var yngre än normalt och inte var färdig med livet ännu.

Nu saknar jag inte min vän på samma sätt som du antagligen alltid kommer sakna din mamma för jag vet inte om hon och jag skulle varit vänner idag även om hon varit i livet. Jag minns fortfarande henne tydligt som hon var fram till sin död. Hon är en del av sammanhanget som format mig till den jag är. Hennes död fick livet och andra vänskaper att ta andra vägar för mig. Men hon är inte en mamma som jag med säkerhet kan säga skulle vara i mitt liv oavsett om hon levt men mitt liv skulle garanterat se väldigt annorlunda ut om jag inte upplevt hennes bortgång.

Sorgearbetet tog årsvis för mig om jag ska vara helt ärlig. Det måste få ta tid. På ett sätt tror jag aldrig det riktigt går över. Man måste nog också som sörjande ha förståelse för att omgivningen inte har möjlighet att riktigt förstå vad man går igenom. Jag upplever att man inte helt förstår en annan persons sorg över förlusten av samma individ.

Många kramar till dig!

Har inte varit med om det eftersom jag aldrig haft en fin relation med min mamma. Vill bara säga att jag förstår att du inte kommer över det. Det är ju som om du förlorat en vän och mamma i ett. Vad fint att ni haft en sånfin relation. Kan det kanske hjälpa att tänka på vad din mamma hade velat att du gör? Brukar du "prata" med henne? Låter kanske tokigt men jag vet att en del gör så.

Beklagar sorgen. Min mamma gick bort förra veckan så jag vet hur det känns.

Beklagar sorgen, all styrka till dig.

[quote=80755395][quote-nick]Anonym (I samma sits) skrev 2020-11-08 21:31:02 följande:[/quote-nick]

Min mamma gick också bort nyligen så jag vet precis vad du går igenom och känner igen mig i allt du skriver. Den där ensamheten, hur det knyter sig i magen när man tänker på gamla minnen och att vi aldrig mer kommer att träffas igen. Jag har tyvärr inget råd att ge då jag befinner mig i samma sits, men finns här om du vill prata.

[/quote

Det var inte meningen att dubbelposta. Kom på nu att jag glömde skriva att ingen frågar mig hur jag mår heller, så den besvikelsen och sorgen bär man ju också med sig. Jag har helt tappat tilliten till folk i min omgivning och vill inte ens träffa dom längre. Tyvärr tror jag att folk inte bryr sig helt enkelt. De vill inte dras ner och påverkas av ens mående, det är den känsla jag har fått i alla fall. Men förr eller senare kommer dom själva att drabbas av att någon närstående går bort och då kommer jag inte finnas där.

Jag vet också precis hur det känns. Beklagar verkligen din sorg.

Jag förlorade min mamma som hastigt gick bort i cancer för 3 år sedan. Jag skulle fylla 40 det året. Mina barn var bara 6 och 7 år gamla då. Jag känner extra saknad alltid på högtider, speciellt på julen. Och det gör så ont att mina barn inte fick växa upp med sin mormor. Det krossar mitt hjärta.

Jag försöker tänka på alla fina minnen jag ändå fick med henne. Men jag kommer nog aldrig komma över att hon är borta. Gråter i perioder då jag saknar henne så mycket.