Aktivt valt att leva ensam
Skulle bara vilja bolla lite?
är 36årig kvinna, tillsvidaretjänst, gift (sedan ett par år) inga barn. Bor i villa i ett lugnt villakvarter, vi flyttade dit gemensamt och trivs bra. Försöker få barn men det behöver lite hjälp pga medicinska orsaker. Mannen min är en jättebra, snäll omtänksam; sköter hemmet, så jämlikt det kan tänkas vara. Frid och fröjd!
Men jag vill inte leva såhär? jag är uppvuxen i torp på landet utan vattentoalett, lite djur för skoj och odlat jordgubbar typ. Varmvattnet fick man snåla med. Och jag VILL LEVA SÅ! Vill tillomed leva nästan mer än så. Jag vill fortfarande jobba på ett vanligt jobb med stabil inkomst ha kollegor och en bil. Det är varken utifrån miljöaspekt, populärt på sociala medier eller tack vare mandelmanns? jag VILL leva så. Ha massa roliga djur som tar hela mina dagar, låta hönorna och kanske lilla ponnyn komma in i köket. Bli insnöad, strömmen går, och taket är på väg att rasa in.
jag har varit nära några gånger men fegat ur men också pga män..: nånstans vill man ju ha ett vanligt villavovveliv, rädslan att vara ensam. Ja allt det vanliga? men nu när jag för första gången har det såhär stabilt och tryggt så försvinner inte längtan? jag hade ju hoppats på att om jag träffar den rätte är det viktigare än den längtan.
min man vill absolut inte leva så. Han är nojjig när man ska bygga nåt måste det var exakt rakt och kan KANSKE sträcka sig till en katt?. Som inte hårar? jag älskar honom och allt det där men livet gör mig så olycklig!
jag vet att det finns ni som valt att leva ensama, och jag förstår att ni kommer säga att det är såååå värt det! Men är det värt det? (Obs: jag vill inte leva detta liv IHOP med någon, på sin höjd en särbo som är händig och hjälper till men det ska liksom vara mitt! Jag vill inte anpassa mig). Finns konceptet eremit på riktigt?
några kloka ord på vägen?
