Du kan ju berätta för honom att du sörjer aborten. Men jag ser inte vad han gjort för fel? Du skriver inget om att han tvingat dig eller så, bara att han var tydlig med sin vilja och du lutade åt samma håll. Det är ju inte fel.
Däremot håller jag med ovanstående att det kan vara värt att fundera om ni har olika syn på framtiden.
Borde ha tagit med den viktiga biten här i tråden att han har tidigare sagt att han ville ha barn oavsett om barnet var planerad/oplanerat. Detta går inte ihop med vad som har skett nu. Jag känner mig faktiskt lurad. Hade han varit rak och ärlig med vad han ville så skulle jag inte inleda någon framtid med honom, men respekterat hans val.
Så jag är absolut arg på honom över hur han lyckades påverka mitt beslut och mitt psyke.
Sen är det till en stor tröst att tänka att för barnets skull så är det väldigt viktigt att det är två i relationen som välkomnar barnet.
Du får ju ta ansvar för ditt eget val med. Du kan inte skylla allt på honom.
Det är mina känslor som talar och jag har rätt att känna så. Jag vet mycket väl att ingen tvingat mig till det jag har gjort, men jag har absolut blivit påverkad i mitt beslut. Stor skillnad på att påverka och agera/fullfölja något.
Men den som får ta stryk är ändå jag, spelar ingen roll vem jag skyller på i slutändan hamnar allt på mig ändå.
Han lyssnar, men kan inte förstå vad jag sörjer. Den biten kanske killar generellt inte förstår.
Jag skev i tråden att min första reaktion lutade åt hans håll, det här med utbildning och köpa hus. Sen har jag varit väldigt tveksam tills den dagen abort var planerad.
Det som gör mig arg och ledsen är att han tidigare sagt att om vi skulle bli bli gravida skulle han bli glad och att han kände att var dags då han är i 40 års åldern. Men detta går inte ihop med att han inte vill ha barn helt plötsligt. Jag får ta allvarlig snack med honom.