Tänk er in i situationen att ni sitter vid frukostbordet och er partner säger att hen tror att hen börjar bli förälskad i en annan som hen inte kan sluta tänka på.
Din partner har inte agerat på sina känslor och vet inte om de är besvarade.
Vad skulle du göra?
Ställer frågan utifrån frågeställningen "Hur ärlig kan man vara mot varandra"
Bör man skydda varandra från förälskelser som aldrig kommer att leda till något?
Om han inte agerat på det och inte velat avsluta förhållandet så hade jag helst sett att han knepigt och troligen upplyst om detta.
Blivit arg pga att han brutalt sårat mig och troligen hade det varit slutet på vår relation. Så respektlös är man inte mot sin livspartner.
Oj vilket mardrömsscenario! Rätt i prick i svartsjukan! Om han sa så hade jag direkt förstått vem han pratar om, det skulle bara kunna röra sig om just henne, det är något jag hade haft på känn i typ 10år och det hade vart horribelt men inte så överraskande som det borde.
Dessutom hade hon hakat på hans känslor direkt, 110% säker på det. Fy och usch.
Jag skulle nog ifrågasätta varför min partner berättade detta. Om det var för att lätta sitt samvete - lägg inte över dina obehagskänslor på mig, ta ansvar för dina känslor. Hade nog bett min partner att bestämma sig för om detta var av så pass allvarlig karaktär att han trodde det skulle påverka vår relation.
Personligen tror jag det är mer ovanligt att kemi inte uppstår även med andra när du hittat och valt din partner. Lever du i ett monogamt förhållande är nyckeln just att du valt din partner. Det innebär en förväntan på att välja bort alla andra potentiella partners. Är personen ifråga inte längre beredd att göra det är det självklart dags för en diskussion. Men då förutsätter jag att min partner lyfter detta med mig och inte enbart lättar sitt samvete vilket i förlängningen såklart skulle få mig att känna mig otrygg.
Nej, jag hade inte velat veta det.
jag hamnade i den situationen för några år sen, jag och en kollega fick ögonen för varandra. Jättejobbigt, jag blev förälskad och tänkte på honom så mycket, men vi agerade aldrig på känslorna. Jag bytte jobb, relationen hemma blev bättre och känslorna för honom avtog. Relationen med maken blev bättre än någonsin och allt var bra. Så varför sabba genom att berätta? jag vet att min man inte velat veta.
Livet är långt, sånt här händer! Vi är bara människor med mänskliga känslor. Ibland blåser känslorna över, ibland blir de oundvikliga. Men man kan inte anklaga sig själv för otrohet för att man ibland drömmer sig bort och fantiserar om ett annat slag liv och med en annan person, det måste få vara ok att hjärtat bankar lite för en annan människa ibland utan att man för det behöver riva upp hela världen.
Jag själv kan bli smått förälskad i andra, jag skulle dock aldrig agera på det eller berätta det för min partner. Helt meningslöst. Antar att det är samma för honom. Så om han tyckt att det var en så stor grej att han behöver berätta det för mig skulle jag nog anta att det var slutet på vårt liv tillsammans. Jag skulle nog därför fråga varför han berättar för mig och hur han tycker att vi ska gå vidare med det. Troligen hade jag nog tappat en del i tillit. Och blivit ledsen.
Det har hänt mig för länge sen. Min dåvarande sambo berättade att han inte visste vad han ville, men det visste jag så jag gav honom en bestämd tid att ta reda på det.
En ny kvinnlig vän var nere och i behov av ett vänligt lyssnande öra. I början reagerade jag inte för hon verkade må så dåligt och han sa att deras pratstunder hjälpte henne så mycket. Men så var han borta en natt, sa att han hade sovit på hennes soffa för att hon fick en sån ångest av att vara själv om natten. Då började varningsklockorna ringa hos mig och jag frågade vad han egentligen ville med detta. Han sa att han trodde han var kär i henne eller i oss båda eller iallafall i henne och i mig förut eller...Han var rätt förvirrad.
Jag blev otroligt ledsen men gav honom nån vecka på att reda ut det inom sig. Enligt honom hade de bara kyssts en gång den natten han sov på hennes soffa. Jag valde att tro på honom.
Till slut efter ytterligare några dagbesök hos henne bestämde han sig för att avsluta vad det nu var de hade och fortsätta med mig. Han åkte till henne för att berätta och hon blev så ifrån sig att hon ville att han skulle stanna över natten och "trösta" henne vilket jag sa absolut nej till, fast han var orolig för vad hon skulle kunna ta sig till. Hon verkade vara en rätt så trasig människa så jag tror inte ens det fanns en medveten plan hos henne. Jag sa att om hon absolut inte kunde vara ensam och inte hade någon annan kunde hon komma hem till oss och sova i vår soffa vilket hon gjorde.
Efter hon åkte på morgonen träffades de inte mer. Vi sov inte så bra den natten och det kändes väldigt konstigt att ha henne där och höra henne gå upp på natten och gå på toaletten, och tänkte vad konstigt det måste ha känts för henne att veta att vi låg där bakom den stängda sovrumsdörren, men tänkte också att man iallafall visste att hon inte var på väg att dränka sig eller nåt.
Det tog lång tid innan jag kände att jag kunde lita på hans känslor för mig och när jag så småningom flera år senare bröt med honom la jag till den här gamla synden i säcken när jag gjorde mina överväganden, så jag var tydligen inte så förlåtande som jag trodde.