Håller ni med om det? Om inte? varför? Om ja, berätta gärna varför.
Jag anser inte att man älskar personen om man väljer att vara otrogen. Har man redan den bästa som man älskar och är kär i så finns det väl ingen anledning att vara otrogen eller?
Jag tycker du ställer rimliga frågor.
En stark relation bygger för mig på tillit OCH förmågan att förlåta och gå vidare. Inom gränser naturligtvis. De gränserna vet man inte var de går förrän man hamnar i en relationskris (exempelvis genom uppdagad otrohet).
Har själv en partner sedan mer än 10 år och vi har barn ihop. Mig veterligen har hon aldrig varit otrogen (inte jag heller för den delen). Skulle det ske och om det var ett misstag så hoppas jag att jag skulle kunna förlåta henne eftersom jag älskar och vill leva tillsammans med henne. Men det vet man ju som sagt inte förrän och om det händer.
Jag tycker du ställer rimliga frågor.
En stark relation bygger för mig på tillit OCH förmågan att förlåta och gå vidare. Inom gränser naturligtvis. De gränserna vet man inte var de går förrän man hamnar i en relationskris (exempelvis genom uppdagad otrohet).
Har själv en partner sedan mer än 10 år och vi har barn ihop. Mig veterligen har hon aldrig varit otrogen (inte jag heller för den delen). Skulle det ske och om det var ett misstag så hoppas jag att jag skulle kunna förlåta henne eftersom jag älskar och vill leva tillsammans med henne. Men det vet man ju som sagt inte förrän och om det händer.
Man kan älska fler men på olika sätt. De flesta håller sig till sin partner och låter det vara så. Sen finns det andra som inte klarar det. Kan bero på flera olika saker. Man kan älska sin partner över allt annat men ändå ha känslor för någon annan. Jag vet.
Kanske är det så att vi förändras och känslor förändras över tid. Vi slutar inte älska varandra men de uppfyller oss inte som de en gång gjorde.
Något händer i vårt liv som får oss att ifrågasätta våra liv, kan vara vad som helst, men vi känner att vi vill få ut mera av vårt liv. Då om rätt person dyker upp är det lätt hänt att man förälskar sig.
Några väljer att följa passionen, andra inser att de tillsammans med sin partner måste förändra något i livet. Klarar man av den där förändringen tillsammans så är allt gott och väl.
Jag själv, min man, vår situation och livet i stort förändras över tid.
Vi älskar varandra och vi har gjort det i 20 år,
trots alla förändringar och trots alla prövningar som livet fört med sig.
Men båda har någon gång under dessa år varit otrogna och båda har vi alltså blivit bedragna.
Vi har lyckats att gemensamt, med kärlek och ömsesidighet, reda ut våra problem och vi har gått vidare.
Vår ömsesidiga kärlek och vår relation är starkare än någonsin, vi har utan tvekan gått stärkta ur det.
Jag vet och förstår att jag kan aldrig förhindra min partner att vara otrogen.
Jag kan inte garantera att oavsett tid, oavsett vad som händer, oavsett oförutsedda situationer, oavsett hur livet förändras, så kan jag inte garantera med 100% säkerhet att jag aldrig mer kommer att vara otrogen.
Min man har lovat att vara trogen, jag har också lovat det. Vi menar väl och våra löften är seriöst menade, nu och under nu rådande omständigheter.
Men självfallet vet jag att våra löften aldrig kan vara absolut säkra för all framtid och oavsett förändring.
Om jag försöker förneka detta så vet jag att jag ljuger för mig själv. Liksom alla som väljer tro på evig trohet väljer att ljuga för sig själva.
Om jag försöker vara så objektiv som är rimligt, om jag tar hänsyn till hur livet och situationer riskerar att förändras under lång tid, tycker jag inte det är rimligt kräva av en annan människa att denna under t ex 50-60 år av sitt liv inte en enda gång får ha sex eller känna förälskelse till någon annan.
Jag tycker det är orimligt av någon att kräva det av mig.
Jag har själv blivit förälskad i en annan man. Jag har lärt mig att man kan älska två för jag slutade aldrig att älska min egen man. Om inte annat bevisas det av att kärleken till min egen man, och vår ömsesidiga kärlek, var så stark att vi lyckades gå vidare och gå stärkta ur det.
För mig är det självklart att man kan älska mer än en. Min kärlek till mitt första barn minskade inte när jag fick mitt andra barn. Min kärlek till min mor minskade inte när jag blev kär i min make.
Min kärlek till min make minskade inte när jag plötsligt blev förälskad i en annan man.
TS;
Jag älskar min partner och jag har varit otrogen.
Tänk dig det här scenariot:
Din hustru har fått cancer och kommer troligen inte att leva längre än ett par år till. Hon kan inte ha sex under den tiden, och är deprimerad och inåtvänd. Hon är inte intresserad av fysisk närhet över huvud taget.
Ni älskar varandra och du skulle aldrig lämna henne. Ni har levt ihop länge och du tänker ta hand om henne så länge hon lever.
Men du saknar enormt att vara nära en annan människa fysiskt. Du får kontakt med en kvinna som inte vill bli sambo eller gifta sig, utan som söker sexuell kontakt med en fast älskare.
Din hustru vet inte om det, och ni har för länge sen talat om att ett snedsteg kan vara okej. Inte fråga - inte berätta. Hon kan fantisera om att du är otrogen, men har i så fall förståelse för det. Hon vill inte veta.
Vore det helt omoraliskt och förkastligt att vara otrogen i det läget?
Alla löften riskerar att brytas någon gång, när tiden förändras och när omständigheterna förändras.
Det är bevisat i historien och det är bevisat i den vardagliga verklighet som vi befinner oss i.
Eller lyckas du inbilla dig själv att alla löften, löften i FN, löften mellan länder, om att leva i fred, att dessa löften har hållits?
Menar du att alla religiösa löften som avges i nutid och som har avgivits i historien har hållits?
Menar du att trohetslöften och andra andra typer av löften mellan partners, t ex att aldrig ljuga, att sluta bruka alkohol eller droger, alla andra löften, i vanliga fall håller hela livet ut, även när det innebär att ALLA löften ska hållas i 60-80 år?
Alla, eller de allra flesta, av dessa avgivna löften var verkligen seriöst och allvarligt menade vid tillfället de gavs, det skedde i utmärkt god tro, alla menade väl, det är jag helt övertygad om.
Men sedan, efter tillräckligt lång tid, efter tillräckligt många år, när omständigheter i familjesituationen, i livet i stort, omvärlden, eller något annat av personlig stor betydelse, har ändrats,
t ex när det har blivit allehanda fel på ens partner och i relationen, eller när man själv har fått något personligt problem,
så menar jag att det är mycket vanligt, MYCKET vanligt, att löften bryts.
Att du inte rent intellektuellt klarar av att hantera detta får stå för dig. Det är vad jag kallar att ljuga för sig själv.
För alla andra, för alla vanliga människor, så är det självklarheter det som jag beskriver. För att dramatisera och för att få det att låta fruktansvärt så väljer du att kalla det för "svek och lögner", detta bara för att stärka dig själv i din uppfattning om hur hemska människor är i allmänhet eller för att få någon enda människa att hålla med dig.
Att du väljer att beskriva vanliga människor och deras små och stora utmaningar i livet på detta sätt, med detta ordval, det får stå för dig.
Men det jag har beskrivit är bara helt vanliga fakta, det är vanliga och normala utmaningar, och jag skulle inte alls som du välja att fördöma mina medmänniskor pga av det.
Jag liksom de allra flesta skulle nog önska att alla världens löften, nu och i historien, hade hållits.
Men jag och de allra flesta är inte så dumt naiva att vi inbillar oss att så är fallet. Vi kan önska det och vi kan lova att försöka vårt bästa att hålla våra löften, vi menar det, men den självklara sanningen är att de allra flesta löften bryts, förr eller senare.
Du försöker ljuga om mig, för att stärka dina egna egna dumt naiva argument. Det är ditt val och det står för dig medan jag inte vidare behöver kommentera dina dumheter.
Du ger en allt tydligare bild av att du inte har vilja eller förmåga att älska dina medmänniskor eller att älska någon enskild person (utom möjligen dig själv?).
Du ger en allt tydligare bild av att du väljer själv att personligen må dåligt av att människor älskar varandra, särskilt att jag och min man älskar varandra, att vi har överkommit våra utmaningar och att vår ömsesidiga kärlek har gått stärkt ur detta.
Men det spelar fortfarande ingen roll vilka argument du använder mot mig, det spelar ingen roll att du försöker göra ned mig som person, för du kan aldrig någonsin lyckas med att negativt påverka min och min mans ömsesidiga kärlek till varandra och till livet.
Det vore nog bra mycket mera begåvat av dig att försöka ändra din egen livsåskådning, för att du ska må bättre och för att du ska komma över de utmaningar som du har försatt dig i genom livet, än att du strävar efter att negativt påverka mig och andra kära och lyckliga människor. Denna din negativa strävan kommer aldrig att få dig må bättre eller att bli lycklig.