Anonym (Exfrun) skrev 2023-11-13 15:13:33 följande:
Så där var det med min exman, som så småningom fick diagnosen vuxen-ADHD i samma ålder som TS är nu:
- Alla gånger som vi kom för sent, t.ex. till föräldramöten och utvecklingssamtal, för att han "bara" skulle göra det och det först, och han inte fattade att nu skulle vi inte hinna till bussen längre...
- Alla gånger han skulle hämta på dagis, och personalen ringde till mig och sa att det hade han inte gjort
- Alla gånger jag stod någonstans och väntade och han antingen inte kom dit alls, eller kom mycket för sent
- När han i någon period skulle ta barnen till simskola, scouter eller fotboll, så kom de aldrig iväg, och aktiviteten upphörde
- Alla saker som glömdes bort, det värsta var när han tog med sig sina originalbetyg till en anställningsintervju och glömde hela kuvertet på bussen, där han hade lagt det på sätet bredvid. Barnens ryggsäckar, badgrejor, mössor och vantar försvann i rasande fart - tills dottern lärde sig att hålla reda på sina grejor, och brorsans också om de var tillsammans någonstans. Men sonen har tyvärr samma problematik...
- När han tappade bort sin dörrnyckel frågade jag var reservnyckeln var. Den hade han haft på samma knippa. Han såg inget konstigt i det, för "då visste jag var den var".
- När han hade varit och handlat kom han ofta hem med fel saker. Och jag måste alltid kolla i väskan efteråt, för mer ofta än inte låg någonting kvar där och ruttnade.
- Jag kunde inte låta mina barn ha på sig något dyrare eller finare plagg när de skulle till honom, för då såg jag mer ofta än inte aldrig de plaggen mer. De försvann i ett svart hål av oreda...
- När han en period skulle ha ansvar för tvätten, så glömde han antingen bort tiden helt, eller så glömde han mitt i och det blev ett elände att få tag i tvätten, då de elektroniska låsen gjorde att man inte kunde komma in där om en granne bokat nästa tid
- en gång - detta var efter skilsmässan när han bodde ensam - blev hantverkarna så chockade över oredan att de ringde soc, som kom på hembesök och inledde en utredning. Då hade det varit använda blöjor, matrester, fullt med fluglarver och flugsvärmar överallt! Soctanterna pratade även med mig, och föreslog att JAG skulle gå hem till honom och städa!
Jag vägrade, och då betalade de för en saneringsfirma. Hantverkarna kontaktade även bostadsbolaget och han blev vräkningshotad...
...listan skulle kunna göras lång. Man ska inte skaffa barn med en sådan person. (Förlåt, TS...)
Det hade kanske fungerat bättre om utredningar och diagnoser tidigare inte varit skamfulla eller personer med dessa sårbarheter sett som konstiga, lata och korkade.
Som tur är har samhället blivit öppnare och ohälsa oavsett den är fysisk eller psykisk eller neurologisk eller neuropsykologisk är mer accepterat.
Det handlar inte om vilja eller lathet, det handlar om olika förmågor.
Barn har både du och jag skaffat med det du kallar 'en sådan person' - barn som förtjänar och har rätt att bli älskade och med en annan förälder som de ska ha rätt att älska utan att denne skambeläggs eller förminskas för sina sårbarheter. En gång i tiden älskade vi denne person också.
Jag har defintivt långt ifrån alltid lyckats med det senare och mina ursäkter till mitt barn har varit uppriktiga och skamfyllda då jag sett vilken sits jag satts henne i.
Med det sagt finns det många historier som liknar och bräcker de du har delat och som det är lätt att raljera över och vara frustrerad över - men det hjälper vare sig oss själva eller barnen eller den som behöver få hjälp med sina sårbarheter för att kunna finnas för sig själv och för de barn som behöver båda sina föräldrar på bästa sätt.
Hur har det gått för din exman - har han fått bättre verktyg för att hantera sin vardag och går det bättre?