ADHD Vuxen kvinna

Så bra att du ska få en utredning för att förstå vilka sårbarheter du har att hantera i ditt liv.

Jag tror att detta kommer att hjälpa dig massor - att du kommer att få möjlighet att bättre förstå hur de praktiska utmaningarna påverkar hur du känner dig.

Jag tror att du kommer att få ett bra stöd i att hitta strategier för att hantera det där som du inte får ordning på i ditt liv.

Bry dig inte om familjen - den diagnos du kanske får behöver du inte använda för att förklara eller försvara de svårigheter du har. Med diagnosen kan du istället bättre förstå och kanske inte klandra dig själv för de sårbarheter du har med dig.

Det är vanligt att en av föräldrarna har samma diagnos som den du kan få. Man har tidigare trott att vuxna växer ur sina sårbarheter, men nuförtiden tror man istället att med all erfarenhet som samlats på under ett liv så har man hittat olika sätt att kompensera för det som är svårt, men det tar inte bort att det är svårt och tar kraft.

Nu är jag inte i samma situaton som du är, men jag har barn med en person som med all tydlighet har samma sårbarheter som du beskriver, vårat gemensamma barn har liknande utmaningar, men inte i samma omfattning som hennes mamma har och har haft, inte heller i närheten av vad hennes mammas andra barn har.  Det måste ha tagit 10 år av hämtningar och lämningar av vv-barn innan mamman själv förstod att hon inte klarade av att bestämma en tid och att hon skulle klara av att passa tiden utan att bilnyckar, post, soppåsar och andra saker som dök upp och försvann tillsammans med timmarna då vi skulle ses inom 30 minuter. 

Jag tror verkligen att det kommer att hjälpa dig och att du inte ska klandra dig själv för de sårbarheter du har utan att du nu kommer att hitta sätt att stärka vardag och självkänsla.

Förlåt om jag skrivit något dumt.

Tack för svar! Jag hoppas också att det ska hjälpa mig, förhoppningsvis förvinner den här känslan av hopplöshet. Svårt att inse mitt i livet att saker inte blivit bättre, trots att jag hela tiden jobbar på det. Fint med påminnelse om att inte klandra mig själv.

Det du skriver om tid och allt som kan komma imellan känner jag väl igen. Mina barn gick om mig i tidsuppfattning när de var runt 10. Det är sorgligt att de påminner mig om tiden, nycklar, disken och annat. Sorgligt att de inte vill ta hem vänner för att jag inte håller ordning. Det sjuka är att jag lyckats skaffa och behålla ett skitbra jobb. Jag kommer alltid för sent eller i sista minuten, och jag får lägga ner tid på kvällarna för att komma ikapp eftersom jag inte kan koncentrera mig på plats. Det är som ett virrvarr i hjärnan och jag blir aldrig vuxen. 

Jag har ett enormt sömnbehov, känner du också igen det på ditt barns mamma? 

Ett stort behov av sömn tillsammans med otroligt hög aktivitet för att inte stanna upp och bli inaktiv, ett väldigt ojämnt humör och frustration över allt som inte går smooth eller att andra inte läst hennes tankar, alltid sen och alla saker som försvinner överallt, lämnas och glöms.   

Ett väldigt behov av ordning och struktur som inte kan skapas själv. Barnen med liknande behov i olika omfattning har haft det tufft med sin mamma. 

Men hon har definitivt klarat av att leverera på sitt jobb med många uppgifter och komplexa uppgifter.  

Utmattad och det gör allt ovan ännu svårare.

Många konflikter med andra människor och svårt för närhet och sårbarhet, sårbarhet och närhet väcker starka aggressioner. Låg självkänsla och svårt att känna att hon kunde vara älskad för den hon var, det var som att relationen till mig och barnen blev mer av ett skådespel än autentiskt. Hon blev väldigt vilsen under småbarnsåren med allt som det innebär. 

Ohållbart att barn ska leva i det vi hade sista åren.

Det var först i samband med vår separation som jag förstod mer och det har gjort det lättare för mig och barnen, men jag har krattat väldigt mycket för att det ska funka för barnen. 

Jag är väldigt tacksam för att barnen som nu är vuxna känner att de har och har haft både mamma och pappa närvarande. Deras liv har haft en hel del utmaningar. 

Din barn känner dig och vet var du behöver stöd, de sårbarheter du har kompenserar de för. Med en utredning så kommer ni säkerligen att få större insikter och strategier för att hantera allt som tar massa energi från er. Din barn älskar dig säkert trots att du känner att du inte räcker till och att de tar en del av det ansvar du skulle ta som förälder.  Att få en diagnos idag är inte alls så mycket folk bryr sig om, speciellt barn och unga, det är så många av de som är kända idag som berättat om sina problem och diagnoser.  Samhället är så mycket mer öppet och accepterande än det var förr. 

Alla är olika men ändå så lika i olika sårbarheter vi bär på och försöker hantera. Det är först när de trycks undan och döljs de blir verkliga problem. Med öppenhet och acceptans och strategier går det att göra livet lättare.

Du låter så lugn, klarsynt och förstående. Väldigt tacksam för svar. 

Mina barns pappa har också tagit ett stort ansvar, men han tror att jag är lat och inte bryr mig, när jag egentligen bryr mig hur mycket som helst men ändå inte lyckas komma i tid, komma igång, och komma ihåg. Det var bättre ordning när vi bodde ihop men då hade jag konstant dåligt samvete och kände inte att jag kunde vara mig själv.

läkarna trodde också att jag hade adhd , tills jag träffade två andra. De tyckte inte riktigt att det stämde. 

Jag var utmattad. Mina besvär började efter en halsfluss. 

hade sådan hemska panikångest, koncentrationsvårigheter, humörsvängningar, osv osv. 

Fick kortison och mina besvär försvann. Som jag haft i 16,5 år. Undra hur många som får adhd egentligen har nåt annat. 

Du beskriver känslor som barnens mamma också bar på. En del har hon kunnat berätta om , en del har jag förstått när jag lärt mig mer.

Jag tror och hoppas att din utredning kommer att hjälpa dig att hantera de känslor som gnager på dig.  Det måste vara utmattande att alltid tyngas av dåligt samvete och att inte få eller kunna vara sig själv. När du förlorar den äkthet i dig själv som varje människa behöver för att knyta nära band, skapa och behålla ömsesidiga förtroenden och utveckla den riktig intimitet som kärleken behöver så hamnar ni alla kanske i en ohållbar situation.

Inget av detta handlar om lathet eller att inte fatta saker. Den extra last du bär på sliter hårt på dig.

Din man ser det inte från din utgångspunkt med de sårbarheter du bär på. 

När barnens mamma sa att hon alltid kommer upp oavsett hur trött och sliten hon är såg jag det som att oavsett när hon kommer upp är hon alltid lika trott och sliten. Nar barnens mamma sa att hon var pedantisk och alltid plockade och ordnade såg jag det som att det alltid plockades och ordnades i ett försök att hålla undan allt som var i utspritt och i oordnining och i kaos.  Då det var som svårast tog det henne 3½ timme att tillaga två halvfabrikat som behöver max 20 minuter på spisen.   

Allt detta tärde på hennes självkänsla och samtidigt kände hon att jag alltid såg genom henne. Hon kunde inte dölja någonting, Hon var väldigt sårbar. För henne var jag den enda som någonsin älskat henne för den hon var och att hon fick vara den hon var. Samtidigt gnagde allt med det dåliga samvetet och att hon inte kunde vara sig själv, Det var en olöslig paradox som till slut ledde till hotfulla sitationer från hennes sida och en destruktiv turne i ett känslomässigt tumult där hon sökte upp alla tidigare män hon haft förhållanden med.

Det var defintivt inte lätt för oss och det var först en tid efter vår separation som jag själv kunde finna det du ser som lugn,  klarsynthet och förståelse.   Det viktigaste har varit att inte ha rätt utan att se till att allt blir rätt. Det fanns små barn som behövde förutsägbarhet och närvaro och stabilitet.  Inget har varit viktigare, oavsett vilka draman som utspelat sig under många år.

Igen, se möjligheterna som öppnar sig för dig med en utredning och en eventuell diagnos.Du kommer att få möjlighet att bättre förstå hur dina sårbarheter påverkar dina känslor och hur det påverkar dina dagar och dina nära relationer.  Du kommer att kunna vara mer autentiskt och med det kommer så mycket bättre självkänsla. Att din familj inte förstår är kanske ett sätt de förhåller sig till de sårbarheter de själv har - det finns ju ett genetiskt arv som påverkar det här.

Det viktiga är att du får det stöd du behöver för att du ska må bättre,

Så det jag undrar är väl lite, har du alltid varit sådan. 

Intressant! Ja det är kanske många som får fel diagnos. Jag vore otroligt lättad om det var något som du nämner,  inte är livslångt och som går enkelt att medicinera. Även om du fick leva med det väldigt länge :O 

Jag har väldigt dåligt minne och har svårt att tänka tillbaka på hur det var när jag var liten. Men förvirringen, glömskan, den förlamande tröttheten minns jag sen strax innan tonåren. Innan det vet jag att mina föräldrar var knäckta eftersom jag aldrig sov sammanhängande. Nu sover jag sammanhängande, mycket och väl, när som helst på dygnet. Om jag sitter still blir jag så obeskrivligt trött att jag tvingas ta en powernap. Det är jättejobbigt på jobbet, jag har satt mig på toaletten och somnat med huvudet mot väggen många gånger under mitt arbetsliv. Mitt ansikte kommer säkert bli snett om det här fortsätter :)

Har ingen panikångest som du beskriver, men dåligt tålamod och väldigt svårt att hålla tråden både när jag tänker och pratar. Och pratar gör jag med allt och alla, tills jag är alldeles utmattad och sen inte har kontakt med någon utöver barnen på veckor. 

Jag kan tyvärr inte minnas att det varit annorlunda, men jag ska fråga min läkare om hon ber andra alternativa teorier. 

Hög igenkänning. Mår hon bättre och tycker om sig själv nu?

Det är bättre och livet är lättare vad jag kan se och vad jag hör. 

Barnen är vuxna och kräver inte alls samma insatser som små barn eller tonåringar. Det gör ju att saker funkar bättre. 

 En del riktigt gamla galenskaper flöt upp till ytan för några år sen och ställer till det (big understatement) med andra nära relationer. Men det verkar gå ändå trots sorgerna det bär med sig. 

På det hela verkar det stabilt på ett sätt jag sett i perioder. Det har brukat vara svårare och lättare i perioder. 

Jag är mycket glad att vårat barn känner sig trygg med och älskad av oss båda, dottern har en stor förmåga att reflektera över sina egna känslor och reaktioner och är mycket medveten om sina sårbarheter (arvet du vet), det hjälper henne.