ADHD Vuxen kvinna

Så bra att du ska få en utredning för att förstå vilka sårbarheter du har att hantera i ditt liv.

Jag tror att detta kommer att hjälpa dig massor - att du kommer att få möjlighet att bättre förstå hur de praktiska utmaningarna påverkar hur du känner dig.

Jag tror att du kommer att få ett bra stöd i att hitta strategier för att hantera det där som du inte får ordning på i ditt liv.

Bry dig inte om familjen - den diagnos du kanske får behöver du inte använda för att förklara eller försvara de svårigheter du har. Med diagnosen kan du istället bättre förstå och kanske inte klandra dig själv för de sårbarheter du har med dig.

Det är vanligt att en av föräldrarna har samma diagnos som den du kan få. Man har tidigare trott att vuxna växer ur sina sårbarheter, men nuförtiden tror man istället att med all erfarenhet som samlats på under ett liv så har man hittat olika sätt att kompensera för det som är svårt, men det tar inte bort att det är svårt och tar kraft.

Nu är jag inte i samma situaton som du är, men jag har barn med en person som med all tydlighet har samma sårbarheter som du beskriver, vårat gemensamma barn har liknande utmaningar, men inte i samma omfattning som hennes mamma har och har haft, inte heller i närheten av vad hennes mammas andra barn har.  Det måste ha tagit 10 år av hämtningar och lämningar av vv-barn innan mamman själv förstod att hon inte klarade av att bestämma en tid och att hon skulle klara av att passa tiden utan att bilnyckar, post, soppåsar och andra saker som dök upp och försvann tillsammans med timmarna då vi skulle ses inom 30 minuter. 

Jag tror verkligen att det kommer att hjälpa dig och att du inte ska klandra dig själv för de sårbarheter du har utan att du nu kommer att hitta sätt att stärka vardag och självkänsla.

Förlåt om jag skrivit något dumt.

Ett stort behov av sömn tillsammans med otroligt hög aktivitet för att inte stanna upp och bli inaktiv, ett väldigt ojämnt humör och frustration över allt som inte går smooth eller att andra inte läst hennes tankar, alltid sen och alla saker som försvinner överallt, lämnas och glöms.   

Ett väldigt behov av ordning och struktur som inte kan skapas själv. Barnen med liknande behov i olika omfattning har haft det tufft med sin mamma. 

Men hon har definitivt klarat av att leverera på sitt jobb med många uppgifter och komplexa uppgifter.  

Utmattad och det gör allt ovan ännu svårare.

Många konflikter med andra människor och svårt för närhet och sårbarhet, sårbarhet och närhet väcker starka aggressioner. Låg självkänsla och svårt att känna att hon kunde vara älskad för den hon var, det var som att relationen till mig och barnen blev mer av ett skådespel än autentiskt. Hon blev väldigt vilsen under småbarnsåren med allt som det innebär. 

Ohållbart att barn ska leva i det vi hade sista åren.

Det var först i samband med vår separation som jag förstod mer och det har gjort det lättare för mig och barnen, men jag har krattat väldigt mycket för att det ska funka för barnen. 

Jag är väldigt tacksam för att barnen som nu är vuxna känner att de har och har haft både mamma och pappa närvarande. Deras liv har haft en hel del utmaningar. 

Din barn känner dig och vet var du behöver stöd, de sårbarheter du har kompenserar de för. Med en utredning så kommer ni säkerligen att få större insikter och strategier för att hantera allt som tar massa energi från er. Din barn älskar dig säkert trots att du känner att du inte räcker till och att de tar en del av det ansvar du skulle ta som förälder.  Att få en diagnos idag är inte alls så mycket folk bryr sig om, speciellt barn och unga, det är så många av de som är kända idag som berättat om sina problem och diagnoser.  Samhället är så mycket mer öppet och accepterande än det var förr. 

Alla är olika men ändå så lika i olika sårbarheter vi bär på och försöker hantera. Det är först när de trycks undan och döljs de blir verkliga problem. Med öppenhet och acceptans och strategier går det att göra livet lättare.

läkarna trodde också att jag hade adhd , tills jag träffade två andra. De tyckte inte riktigt att det stämde. 

Jag var utmattad. Mina besvär började efter en halsfluss. 

hade sådan hemska panikångest, koncentrationsvårigheter, humörsvängningar, osv osv. 

Fick kortison och mina besvär försvann. Som jag haft i 16,5 år. Undra hur många som får adhd egentligen har nåt annat. 

Du beskriver känslor som barnens mamma också bar på. En del har hon kunnat berätta om , en del har jag förstått när jag lärt mig mer.

Jag tror och hoppas att din utredning kommer att hjälpa dig att hantera de känslor som gnager på dig.  Det måste vara utmattande att alltid tyngas av dåligt samvete och att inte få eller kunna vara sig själv. När du förlorar den äkthet i dig själv som varje människa behöver för att knyta nära band, skapa och behålla ömsesidiga förtroenden och utveckla den riktig intimitet som kärleken behöver så hamnar ni alla kanske i en ohållbar situation.

Inget av detta handlar om lathet eller att inte fatta saker. Den extra last du bär på sliter hårt på dig.

Din man ser det inte från din utgångspunkt med de sårbarheter du bär på. 

När barnens mamma sa att hon alltid kommer upp oavsett hur trött och sliten hon är såg jag det som att oavsett när hon kommer upp är hon alltid lika trott och sliten. Nar barnens mamma sa att hon var pedantisk och alltid plockade och ordnade såg jag det som att det alltid plockades och ordnades i ett försök att hålla undan allt som var i utspritt och i oordnining och i kaos.  Då det var som svårast tog det henne 3½ timme att tillaga två halvfabrikat som behöver max 20 minuter på spisen.   

Allt detta tärde på hennes självkänsla och samtidigt kände hon att jag alltid såg genom henne. Hon kunde inte dölja någonting, Hon var väldigt sårbar. För henne var jag den enda som någonsin älskat henne för den hon var och att hon fick vara den hon var. Samtidigt gnagde allt med det dåliga samvetet och att hon inte kunde vara sig själv, Det var en olöslig paradox som till slut ledde till hotfulla sitationer från hennes sida och en destruktiv turne i ett känslomässigt tumult där hon sökte upp alla tidigare män hon haft förhållanden med.

Det var defintivt inte lätt för oss och det var först en tid efter vår separation som jag själv kunde finna det du ser som lugn,  klarsynthet och förståelse.   Det viktigaste har varit att inte ha rätt utan att se till att allt blir rätt. Det fanns små barn som behövde förutsägbarhet och närvaro och stabilitet.  Inget har varit viktigare, oavsett vilka draman som utspelat sig under många år.

Igen, se möjligheterna som öppnar sig för dig med en utredning och en eventuell diagnos.Du kommer att få möjlighet att bättre förstå hur dina sårbarheter påverkar dina känslor och hur det påverkar dina dagar och dina nära relationer.  Du kommer att kunna vara mer autentiskt och med det kommer så mycket bättre självkänsla. Att din familj inte förstår är kanske ett sätt de förhåller sig till de sårbarheter de själv har - det finns ju ett genetiskt arv som påverkar det här.

Det viktiga är att du får det stöd du behöver för att du ska må bättre,

Så där var det med min exman, som så småningom fick diagnosen vuxen-ADHD i samma ålder som TS är nu:

- Alla gånger som vi kom för sent, t.ex. till föräldramöten och utvecklingssamtal, för att han "bara" skulle göra det och det först, och han inte fattade att nu skulle vi inte hinna till bussen längre...

- Alla gånger han skulle hämta på dagis, och personalen ringde till mig och sa att det hade han inte gjort

- Alla gånger jag stod någonstans och väntade och han antingen inte kom dit alls, eller kom mycket för sent

- När han i någon period skulle ta barnen till simskola, scouter eller fotboll, så kom de aldrig iväg, och aktiviteten upphörde

- Alla saker som glömdes bort, det värsta var när han tog med sig sina originalbetyg till en anställningsintervju och glömde hela kuvertet på bussen, där han hade lagt det på sätet bredvid. Barnens ryggsäckar, badgrejor, mössor och vantar försvann i rasande fart - tills dottern lärde sig att hålla reda på sina grejor, och brorsans också om de var tillsammans någonstans. Men sonen har tyvärr samma problematik...

- När han tappade bort sin dörrnyckel frågade jag var reservnyckeln var. Den hade han haft på samma knippa. Han såg inget konstigt i det, för "då visste jag var den var".  //

- När han hade varit och handlat kom han ofta hem med fel saker. Och jag måste alltid kolla i väskan efteråt, för mer ofta än inte låg någonting kvar där och ruttnade. 

- Jag kunde inte låta mina barn ha på sig något dyrare eller finare plagg när de skulle till honom, för då såg jag mer ofta än inte aldrig de plaggen mer. De försvann i ett svart hål av oreda...

- När han en period skulle ha ansvar för tvätten, så glömde han antingen bort tiden helt, eller så glömde han mitt i och det blev ett elände att få tag i tvätten, då de elektroniska låsen gjorde att man inte kunde komma in där om en granne bokat nästa tid

- en gång - detta var efter skilsmässan när han bodde ensam - blev hantverkarna så chockade över oredan att de ringde soc, som kom på hembesök och inledde en utredning. Då hade det varit använda blöjor, matrester, fullt med fluglarver och flugsvärmar överallt! Soctanterna pratade även med mig, och föreslog att JAG skulle gå hem till honom och städa!  Jag vägrade, och då betalade de för en saneringsfirma. Hantverkarna kontaktade även bostadsbolaget och han blev vräkningshotad...

...listan skulle kunna göras lång. Man ska inte skaffa barn med en sådan person. (Förlåt, TS...)

Har en syrra som fick diagnos när hon var 30. Hon har gått på olika mottagningar och blivit dåligt bemött på alla. Får medicin och måste lämna bevakade kissprov regelbundet. Har aldrig rört en drog i hela sitt liv. 

Idag är hon snart 40, och hennes läkare tjatar om att hon ska sluta med medicinen. Enligt läkaren ovanligt att medicinera i den åldern och det sliter på hjärtat.
De flesta som får diagnos som barn slutar ju med medicin i vuxen ålder. 

Som syster till henne så minns jag inget om några såna symtom när vi var små. Diagnosen ställs ju i vuxen ålder på vad du själv berättar och vad andra berättar. Förstår att du tror att din släkt kommer tycka det är nonsens om du berättar. 

Men vad menar du med att det är kört nu? Tror du att det blir svårare att få rätsida på ditt liv bara för att du kanske får en diagnos? Många skyller sin slarvighet eller humör på adhd, men det är ju snarare så att du isåfall ska vara medveten om det och dina svagheter och bygga upp en struktur hur du ska hantera saker. Du kan ta kontakt med en arbetsterapeuten som kan ordna med hjälpmedel och tidsplaner. 

Jag personligen har svårt att förstå varför man i så pass vuxen ålder funderar kring adhd. Varför nu liksom? Det är ganska stigmatiserade både bland folk runtikring och de i vården med en vuxen som medicinerar med amfetaminpreparat. 

En undran från någon som inte har någon diagnos eller andra problem, men som kan grotta ner sig i detaljer och till exempel lära sig hela böcker utantill, kan man  ha del av diagnosen, det vill säga HD-komponenten, utan att ha AD-komponenten, det vill säga "Attention Deficency?                                                                                                                                                                                   Det som bland lekmän betraktas som vinst är just hyperaktivitet, vilket innebär starkt driv och osedvanlig företagsamhet. Implicit kan dessa personer vara "idé-sprutor" på arbetsplatsen och rör det sig om utövande konstnärer kan dessa åstadkomma storverk tack vare diagnosen.                                                                                                                                                                      Intelligenta och begåvade personer har jag lärt känna som har stora svårigheter i sina vardagsliv, att hålla ordning på nycklar, räkningar och som har svårt att passa tider, noll framförhållning. Antagligen gör man dem en björntjänst genom att kratta manegen och hjälpa dem, de borde i stället försöka träna på sina svagheter, för sin egen skull. Sen kan det nog vara knepigt med gränsdragningen mellan bipolär störning och ADHD. Dessa diagnoser kräver förstås olika verktyg för hanteringen i vardagen. Min enkla fråga, kan man ha del av en diagnos?

Ganska vanligt med en sorgeperiod efter insikten att man har npf, och haft det hela livet utan att vetat. Det är många år av att ha känt sig udda, malplacerad, lite eller mycket fel. Knäpp. Osv. 

Initialt rädslan för att ingen kommer tro på en. År av att ha talat ner sig själv och inte förstå varför alla andra kan, men inte jag. Har en tendens till att göra att man har svårt att lita på sin egen uppfattning om hur saker och ting upplevs. 

Chocken att bli bekräftad och sedd, och få veta att nej man är ta mig tusan faktiskt inte galen. Utan det man upplever är verkligt, och det handlar inte om att man är en dålig människa som varför för lat/korkad för att inte fattat hur man gör. 

Lättnad över att äntligen få veta vad som gjort att man haft det så kämpigt med sådant andra lyckas med utan att ens behöva tänka efter. 

Sorg. Jag har gått med detta HELA livet och inte en jäkel har sett vad som pågått, och uppmärksammat att man hade behövt hjälp/stöd. Sorg kring att det är s.k obotligt. Men, detta går över. För i ärlighetens namn så är det inget fel på oss. Detta är bara ett annat sätt att vara på. Vi är sällan lågbegåvade dessutom. 

Där finns möjligheter till självhjälp, hjälp ifrån utbildade och kunniga och även hjälp av medicinering. Att just förstå varför gör otroligt mycket för att kunna hitta vägen till ett bättre och mer funktionellt liv. 

Se det som så här. Du har just precis blivit given instruktionsboken till hur man gör. Den där boken alla neurotypiska människor fötts med, som sitter inprogrammerat automatiskt hos dom sedan födseln. Du har tvingats försöka leva ditt liv som neurotypisk, när du inte är det. Du har tvingats försöka gissa dig fram till hur man gör, men det har aldrig blivit rätt ändå. Hur mycket du än gissar och försökt. För ditt operativsystem är inte programmerat för att fungera friktionsfritt i en neurotypisk värld, och du var inte född med den där introduktionsboken som hjälpmedel i livet. Det funkar inte att ta sig an världen när utgångspunkten är fel. Men att ta sig an världen med utgångspunkten ADHD? Det gör att du faktiskt kommer ha möjlighet att hitta rätt väg för en gångs skull! 
Enkelt är det inte, men jäkligt mycket enklare än om du skall försöka vara något du inte är. 

Jag har inte ADHD själv, men en annan npf diagnos. Fick min autism diagnos först som vuxen. 32 års åldern. Min sambo har sannolikt ADHD, och står i en lång kö för att få bli utredd. Han är idag 38, jag 35. 

Jag blir lite ledsen när jag läser ditt inlägg, av att du ska känna som du gör. Det här inlägget (inte skrivet av mig men jag tycker att det är väldigt bra!) terapeutiskatankar.substack.com/p/diagnosen-som-botgoring förklarar min inställning till diagnoser och vilken tilltro vi idag sätter till dem. Vad tänker du/ni andra om det?