Hitlers fru hade borderline

Det är en del sådant ja. Han är alldeles för snäll, du har lindat honom kring lillfingret, stackars honom, han älskar dig alldeles för mycket, du har tur att du är söt. Sådana saker. Mest från syrran men mamma hakar på ibland. Det är tankar jag redan brottas med och känner mig osäker över. Bara för att deras på-och-av respektive är varsin alkoholiserad haschtomteidiot som behandlar dem som skit (de två är dessutom kompisar hur stört är inte det?)och jag har någon som älskar mig. Tänker också så. Finns det nån form av bevis på att det var Eva Braun som gjorde honom störd?...Eller nej, strunta i det. Min fästman blir inte Hitler av att vara med mig. Punkt.  

Aldrig i helvete heller att jag skall.

Jag känner mig 110% säker på att han inte skulle lämna mig. Om det tar slut mellan oss är det för att JAG saboterat vår relation och stöter bort honom. Självmordshot kör jag givetvis inte med oavsett, det är en fruktansvärt elak grej att göra och jag verkligen hatar när syrran gör så mot mig. Det blir liksom så långt man kan gå och det trumfar allt. Man måste göra som personen säger, får inte bli arg, måste förlåta precis vad som helst. Gör man inte det och personen sedan skär sig eller gör ett s-försök så hamnar det på mig, inte på självmordshotaren. Den är konstigt nog alltid skuldfri oavsett... Så...nej. Jag kan vara toxisk på många sätt, manipulera och annat...men det och otrohet är för mycket för mig.

Skulle jag ta livet av mig hade jag väntat från det som var jobbigt, låtsats må bra flera månader och sedan gjort det. Inget självmordsbrev eller inget där jag vill skuldbelägga någon... det skall se helt spontant ut.

Jag vet inte hur jag skulle reagera ärligt talat. Det kan i så fall bli lite olika alternativ. Det här gör lite ont att tänka på, men ok: Jag hade kunnat ställa till drama genom att säga helt horribla grejer om honom för att såra. Jag hade kunnat låtsas som ingenting och sagt ok då och låtsats helt obrydd. Jag hade kunnat börja med att anklaga mig själv och räkna upp vad det är för fel med mig och vart väldigt förstående och självhatisk. Jag hade kunnat gråta, verkligen fulgråta och lägga mig på golvet och skrika och sparka. 

Men jag känner mig trygg med att han älskar mig väldigt mycket, eller nu så trygg någon med EIPS kan känna sig på en sån sak, det kan svaja lite men ja. Jag känner så. Jag behöver inte tänka på sådana saker, det är bara att självsabotera/självplåga att hålla på med såna saker att tänka ut horribla mardrömsscenarior och hur man hade agerat i situationen.

Han älskar mig, jag älskar honom och jag är komplett trygg med honom. Jag tar honom inte för given givetvis, men jag hade kunnat ta honom för given och han hade älskat mig ändå.  

Tack det värmde! Jag vet att jag är störd och inte tänker normalt men jag tycker jag är inte helt värdelös. Det är ofta det där med att jag skulle vara dålig för honom (min fästman). Hör det från mamma, syrran, familjeliv. Men HAN säger aldrig det. Han älskar mig och vill vara med mig. Jag vet att jag är en bra flickvän och fru, jag kanske är kass i övrigt men jag är bra som det och sätter ett väldigt högt värde och glädje i att jag är bra som det. Det får mig att tycka bättre om mig själv.

Jag är knäpp och störd, jag har diagnos på det. Men jag är en underbar fästmö och kommer bli en bra fru ändå. Jag får honom att ejakulera 2ggr om dagen och jag kan om jag vill få honom att ejakulera på 2 minuter. Det går ingen nöd på honom liksom han är lycklig med mig jag lovar:D

Varför skall jag ge upp honom för hans skull...när han vill vara med mig? Jag blir så trött på att höra det. Menar inte detta som frågor till dig utan jag ventilerar bara :) 

Jag har blivit utredd för npf men har inte det. Jag har svårt för större sällskap (Ok ett par timmar) men jag avskyr att vara ensam. Så jag är inte introvert men ändå dålig på att vara extrovert.  

Eips, histrioni, uppmärksamhetsbehov (Jag kan tex. inte hantera att ha tex. instagram och få den typen av uppmärksamhet för hur jag ser ut så har fått ta bort social media). Jobb har jag (halvtid). Vänner har jag men inte så nära. Har drivit bort dem tidigare men sedan jag slutade vara singel och mår bättre har jag kunnat ta upp vänskaperna igen. Är lättare att vara social och inte misstolka/övertolka vad folk gör och säger när jag har honom att vända mig till. Så det blir om jag känner mig angripen så måste jag inte bita tillbaks eller bli sur utan jag kan vänta, prata med honom om det och ofta är det ingenting eller bara nåt litet som jag lätt kan förlåta. 

Jag får även ut mitt uppmärksamhetsbehov/behov av att vara i centrum med honom vilket gör att det inte blir konflikter med vänner.
Sorry. Ja du har rätt i det. Men jag visar kärlek på andra sätt, jag säger jag älskar dig varje dag, närhet, jag lagar middag nästan varje vardag.

Men sex är mitt kärleksspråk kan man nog säga. Jag planerar sex och vad för sexuellt jag vill göra med honom på kvällen och tänker på det mycket på dagarna. Men är det så fel?

Det finns jättemånga trådar på familjeliv där gifta män skriver om att de inte har något sexliv och det är så man kan känna sorgen och ångesten genom bokstäverna så jag känner att jag vill absolut inte att min man nånsin skall känna sådär. Jag är kanske en usel människa på många sätt men tillfredsställa min man sexuellt är jag bra på...det är dessutom min favoritsak att göra det jag gillar mest av allt här i livet. Det lindrar min ångest, ger bekräftelse och det är underbart att känna att jag är väldigt bra på något. Som han ser på mig när jag är naken framför honom ..jag känner mig mäktig och stark då.