Solskenshistoria om att träffa rätt och få barn sent i livet?

Hej, jag hade ett långt och ansträngande förhållande med en man, men pga att det var ansträngande så avvaktade jag med att skaffa barn. När jag var 38 ställde jag ett ultimatum, flytta ihop och satsa eller göra slut, då jag ville hinna skaffa barn.

Vi flyttade ihop och skaffade barn som kom när jag var 39. Tyvärr så gick vi isär när barnet var 1 år och 9 månader. Men barnet ångrar jag absolut inte. Han förgyller våra liv och han har gjort oss till bättre människor.

Dvs, man kanske inte hittar en perfekt partner, men man får ett perfekt barn. Jag resonerade självklart inte kallt och strategiskt, utan jag ville ju att det skulle funka för oss (pappan och mig) men vill nämna att det inte är fel att prioritera ett barn framför den "perfekta partnern". Pappan och jag är goda vänner idag. Så även om vi gick isär är vår son en solskenshistoria.

Så om barn är det viktigaste för dig, så satsa på en partner som också vill ha barn. Relationen kan bära eller brista oavsett.

Vi kör 2-2-3 schema, dvs 50% var. Vi firar för närvarande högtider ihop med våra respektive familjer. Då bor pappan oftast hos mig. Ibland gör vi nåt gemensamt på en helg också. Det kan såklart ändras om någon träffar någon.

Ja, det är jobbigt att inte alltid träffa barnet. Så det är inte optimalt såklart. Det bästa hade ju varit att vi kunde leva ihop, ingen tvekan. Men vår son är verkligen min största lycka. Och med 2-2-3 schemat så blir det inte så långt mellan gångerna. Vi får se om vi kör varannan vecka framöver, just nu funkar detta väldigt bra för alla.

Det är ju knappast så att jag förespråkar att skaffa barn och gå isär. Jag menade mer att om ens dröm är att skaffa barn så kanske man kan göra det på egen hand eller med en partner som också vill ha barn och växa ihop som familj. Även om man hittar "optimal" partner kan vad som helst hända. Men man ångrar aldrig sitt barn.