Är vissa barn surare än andra?

Alltså... alla människor har ju en personlighet. Så det är ju rätt självklart att även barn är olika. En del barn är gnälligare, eller gladare, eller känsligare, eller mer framåt, vill ha mer närhet, osv, än andra. De är sina egna personer helt enkelt, med sina olika egenskaper.

Om man har ett barn som kräver att bli buret hela tiden så får man göra sitt bästa. man måste kunna lägga ned det för att sköta om sig själv, och barnet klarar då att vara ledsen några minuter i väntan. 

Ofta blir det ju annorlunda när bebisen blir äldre, de förändras hela tiden, och deras behov förändras, personligheten utvecklas. 

Självklart är olika barn olika krävande. 

Även närhet är ju ett basbehov, särskilt när de är så små. 

Ibland måste man ju göra saker trots att bebisen blir missnöjd. En del kan man komma runt mha bärsele, och att se till att ge mycket närhet vid andra tillfällen. 

Blir det nån skillnad på om han sitter fast (babysitter) eller kan leka mer under tiden? Han kommer ju snabbt bli allt rörligare framöver.

En del bebisar är riktiga klänggurkor. Det går över när de är tonåringar 

En del bebisar är bara sådana. Bärsele och kroppskontakt brukar vara bra. När du inte kan vara nära - ha en tröja som är riktigt ingrodd av din doft (nattlinne eller nåt som du använder mycket utan att tvätta typ). Det kan hjälpa. 

Sedan har ju barnet lärt sig också hur du funkar. Jag menar inte att du ska låta barnet ligga och gråta och skrika, men barnet har ju fattat att med tårarna så kommer mamma direkt. 

Testa nästa gång med babysittern om barnet har en tröja med din doft runt sig om det funkar lite lite bättre. Sjung och skoja där du står. Man får se otroligt fånig ut som förälder, det hör till. 

Lägg en filt på golvet (eller babygym eller vad ni gillar). Lägg dig bredvid och busa. Flytta dig lite längre bort ibland och testa. På golvet går det ju också fort att rulla eller krypa tillbaka. Leka tittut där man som mamma "försvinner" och dyker upp ett par sekunder senare. Då kommer barnet att lära sig att mamma inte är borta helt utan bara en liten pyttestund. 

Som sagt var. Det blir bättre, men det är jobbigt nu. Försök också tänka tvärtom för dig själv också för att orka. Att det är mysigt med klänggurkan. För det är det man saknar när de blir större. 

Bärsele går bort, bebisen sätter händer och fötter och spjärnar sig bort. Inte superskönt, för nån av oss.

Det är mest att jag hör om andra som beskriver r att deras barn kan sitta och jollra nöjt. Det har jag aldrig. Tyst eller högt gnäll. Skratt om jag kittlar och leker tittut, men annars är det antingen tyst eller rejält högt gnäll (så pass att jag snart tar på hörselkåpor).

Ja, det är klart.
Människor är olika. Även barn.
Hur har du missat det?

För att jag kanske är ny förälder? Som hör hur alla andras barn sigter glatt i babysittern.

Eller vad ville du mena med din spydiga kommentar?

Sök på barnsele till höft det kanske kan funka bättre? 

Jag känner så väl igen det där! Första dottern satt som en liten ängel i babysittern och kunde sysselsätta sig själv med sina små hängleksaker medan jag duschade eller var på toaletten, men andra dottern skulle konstant bäras och underhållas för att inte vara helt förtvivlad. 

Nu när de är 10 respektive 12, så är de fortfarande likadana. Stora tjejen kan sitta och pyssla på egen hand i timmar i sitt rum, men lillasystern måste ha saker som händer för att inte bli uttråkad. De är olika personligheter helt enkelt.

Ja, det är ju ens personlighet som avgör. Min brorsdotter t ex, har alltid varit ett missnöjt barn. Skrek mycket som bebis och var allmänt arg upp till typ 7 års ålder. Hon är nu 15 och är fortfarande ganska tjurig och missnöjd. Det är väl hennes personlighet. Medan vi har andra barn i släkten som alltid varit supernöjda och kunnat sitta och pilla med någon leksak i timmar och varit glada mest hela tiden. Klart människor är olika! 

Frågan är ju då vad man gör för barnet som är det tjuriga och missnöjda barnet. Det blir ju jobbigt för alla i en familj när någon konstant är sur?

Ja, självklart blir det det. Har fått ignorera hennes surande många gånger och låta henne vara helt enkelt (när hon har varit större, inte bebis såklart).

Sådär kommer det alltid att vara, att man tror att alla andra har det så annorlunda eller bättre.

Och i vissa fall kanske det är så, att en del barn sitter tysta i ett hörn. Men för de flesta så kräver barnen både det ena och det andra av föräldrarna, och det bästa är att acceptera det och göra det bästa av situationen med sitt barn. 

Det blir bättre. Min son är 2,5 år (första barnet) och han var precis sådär som du beskriver. Det var sjukt jobbigt, använd kåpor tror de kan hjälpa.
För vår del var han så fram till ca 1 år. Han har alltid varit kommunikativ på sitt sätt, vet vad han vill osv. Det jag gjorde från början var att prata med han hela tiden, satte ord på hans känslor fast han var nyfödd hehe. Men vi märkte där kring 6-8 månader att han blev lite lugnare när vi satte ord på känslorna och visade förståelse.
Nu när han är äldre gör vi fortfarande samma och även han med. Vi har gränser men vi förstår att det är jobbigt osv.
Han har också alltid velat bli underhållen i min famn som bebis, alltså titta på saker. Ville öva på att gå i månader innan han kunde och våra ryggar var tacksamma när han väl kunde gå (det var även då det blev bättre). Han är fortfarande närhetssökande och det ger vi han.
Övade på att vara ifrån honom korta runt 6 månader, genom tittut och så. Han leker själv ibland och ibland inte. 

Jag förstår känslan och det tär på en fysiskt och psykiskt att inte kunna göra det mest basala utan att stressen man känner när bebis gråter efter en. Det konstanta bärandet och ryggen på de (stark blir man ju!). Ge mer närhet och öva på att gå undan lite, prata under tiden osv. Du gör inget fel :) 

Ja, barn är mycket olika och nej du gör inget fel! Vissa ungar, kan liksom sitta tysta och stirra på väggen, suga på en majskrok, greja med en leksak i typ en timme. Barn som sover flera timmar i sträck på dagen, sover hela nätter, behöver väckas på morgonen, barn som kan somna om...

Vissa barn - som mitt - är svåra att behaga, de vill mycket, och mycket vill de inte alls 😄. Till exempel sova.

Nu är hon 10 och världens härligaste tjej, mycket empati, kärlek, humor, personlighet och känslor. Skulle inte ändra på någonting! 

Min dotter gnällde eller skrek konstant det första året, sen vände det. När hon började prata blev hon en riktig solstråle :) och det har hon fortsatt vara (nu är hon 18 år). 

Nej och ja.

Vissa ungar är helt fruktansvärda men å andra sidan speglar de oftast sina föräldrar väl.

M&M

SVT har en rätt intressant serie på Play om personlighet. Mycket är såklart känt sedan innan. Att det föräldrar gör, sällan påverkar speciellt mycket om det inte handlar om trauman.
Att det i övrigt i mycket är genetiken som styr. Så att det märks redan tidigt, är kanske inte så konstigt.