Är vissa barn surare än andra?

Det blir bättre. Min son är 2,5 år (första barnet) och han var precis sådär som du beskriver. Det var sjukt jobbigt, använd kåpor tror de kan hjälpa.
För vår del var han så fram till ca 1 år. Han har alltid varit kommunikativ på sitt sätt, vet vad han vill osv. Det jag gjorde från början var att prata med han hela tiden, satte ord på hans känslor fast han var nyfödd hehe. Men vi märkte där kring 6-8 månader att han blev lite lugnare när vi satte ord på känslorna och visade förståelse.
Nu när han är äldre gör vi fortfarande samma och även han med. Vi har gränser men vi förstår att det är jobbigt osv.
Han har också alltid velat bli underhållen i min famn som bebis, alltså titta på saker. Ville öva på att gå i månader innan han kunde och våra ryggar var tacksamma när han väl kunde gå (det var även då det blev bättre). Han är fortfarande närhetssökande och det ger vi han.
Övade på att vara ifrån honom korta runt 6 månader, genom tittut och så. Han leker själv ibland och ibland inte. 

Jag förstår känslan och det tär på en fysiskt och psykiskt att inte kunna göra det mest basala utan att stressen man känner när bebis gråter efter en. Det konstanta bärandet och ryggen på de (stark blir man ju!). Ge mer närhet och öva på att gå undan lite, prata under tiden osv. Du gör inget fel :)