Dålig mamma, pappan hjälper inte

Ta kontakt med socialtjänsten och be om hjälp med att få möjlighet till en stödfamilj. 
Dom brukar vara jättebra och det finns möjlighet till olika mycket tid dom avlastar beroende på ditt behov. Ett tips är att söka själv. Det är alltid bättre att förekomma. Får socialtjänsten in orosanmälan eller på annat sätt blir uppmärksammade på er situation på annat sätt än via dig, så blir allt mycket större och krångligare.
Att du själv hör av dig och visar att du vill att det ska bli bra, men att du just nu behöver lite stöd då din ork inte räcker till är bara positivt.
Det visar att du tänker på barnens bästa och att du är öppen med situationen.
Jag vet efter flera år i en liknande myndighet att det kan kännas lite fyrkantigt och stelt att få hjälp, men jag är övertygad om att du med deras stöd kan få en fungerande tillvaro där du också får chansen att återhämta dig.
Så länge du håller dig drogfri så kommer resten att lösa sig!
Jag tror på dig
Lycka till! 🌷

Tänk om du blivit fysiskt sjuk. Hade du då klandrat dig själv och tänkt "jag har ju själv skaffat barnen och nu helt plötsligt så har jag cancer)? Jag tror inte att du tänkt så, men det är ingen skillnad.
Att ta ansvar som föräldrar är att be om hjälp när det behövs. Det visar bara att du sätter dina barns välfärd i första hand.
Det är nästan omöjligt att återhämta sig om man inte ändrar situationen. Oavsett om du haft ett missbruk eller inte så tar det tid för både hjärna och kropp att återhämta sig. Försöker man skynda på tillfrisknandet eller fortsätter nedåt genom att fortsätta i samma situation så kommer det bara att ta längre tid. Jag tycker att det känns mycket klokare att be om och ta emot den hjälp du kan få (utan att döma dig själv). Då kan din situation och ditt mående förbättras och du kan så småningom vara den mamma jag hör att du vill vara. 
Jag vet ifrån min egen uppväxt att även om föräldrarna försöker dölja problem eller att dom är ledsna så märker barn det direkt. Dom kommer att försöka göra allt dom kan för att hjälpa föräldern. Men det är inte så lätt för en femåring att lösa en vuxens problem. Det är faktiskt övermäktigt. Bättre att du har mer ork när ni ses och att dom får fortsätta att bara vara barn.
Jag hoppas inte att du tar det jag skriver som kritik på något sätt. Jag önskar bara att det ska bli bra för dig och dina barn.
Ibland måste man ta ett steg tillbaka, stanna upp och se hur vägen framåt ser ut. Annars är det lätt att gå vilse.

Det går väl lika lätt att säga på ett annat sätt!?
Vad tänker du att skuldbelägga kommer att ge för positivt utfall och hur tänker du dig att det ska gynna barnen? För det är väl barnens bästa du tänker på!!??

Jag tycker bara att om man har förmånen att må bra och ha ett fungerande liv så borde det vara en självklarhet att i den mån man kan hjälpa andra att kunna må bättre.
Alla hamnar i svårigheter någon gång i livet. Jag hoppas verkligen att du har mer förstående och empatiska människor omkring dig när det blir din tur!

När jag var 19 så var jag med om en olycka. Jag opererades och fick smärtlindring. Det blev starten på ett 11 år långt opiatmissbruk. Jag lyckades förvisso sköta jobbet och dölja det för min omgivning, men inom mig var det fullständig kaos. Hela livet handlade om att se till att jag aldrig var utan, komma på trovärdiga ursäkter till mitt märkliga beteende och på att försöka komma ihåg till vem jag sagt vad.
Det är ett helvete på jorden. Jag trodde länge att jag aldrig skulle kunna ta mig ur det. Det är nu 12 år sedan jag rörde något och jag är helt fri från tankar och sug. Var tvungen att operera min axel i våras och läkaren ville definitivt skriva ut Oxycontin, men det var så befriande för det fanns ingen som helst tvekan hos mig innan jag sa att det tar jag aldrig.
Det jag vill ha sagt är att även om det är en tuff resa med mycket jobb, så finns det framåt ett liv där droger inte längre har någon som helst makt eller ens lockelse. Precis allt i mitt liv är bättre nu än då. 
Det är lite som dom säger "Den sämsta dagen som nykter är bättre än den bästa dagen som aktiv beroende"
Du måste prioritera dig själv för att kunna finnas för barnen fullt ut senare. Det andra viktiga är att du behöver sluta att tynga dig själv med skuld och skam. Det är jobbigt nog ändå. Det som är gjort går inte att ändra på. Bara nuet du kan annorlunda. Behöver du reda ut saker från det förflutna så kommer det en tid för det också, men allting har sin tid och nu är det tid att läka.
Önskar verkligen att jag på något sätt kunde låta dig känna frihetskänslan det ger att få bli hel och gå vidare.
Jag kan bara lova dig att det är värt det och att du aldrig kommer att ångra dig! 🌹

Hur mår du och hur går det för dig?

Jag förstår inte riktigt hur det kan vara bara ditt ansvar att ta hand om barnen? Så var det uppenbarligen inte innan ditt återfall. Han kan ju inte göra den sortens val på eget bevåg. Han straffar ju sina egna barn därför att han är besviken på dig. Han måste inte förlåta dig direkt eller ha överdriven kontakt med dig, men han måste tveklöst ta sitt ansvar som pappa.
Har du tagit någon kontakt med socialtjänsten? Du märker att det blir övermäktigt för dig att hantera allting själv!? Det kan dessutom vara väldigt bra med socialtjänsten som kan sköta kontakten mellan dig och pappan tills vidare. Då kan alla få berätta vad de känner utan att ilska eller besvikelse ligger i vägen. Han behöver få till sig att barnen behöver honom och att han måste ta det ansvaret, men det måste komma ifrån någon annan än dig. Jag vill inte låta bossig eller som att jag har alla svar, men just nu känner jag väldigt tydligt att varje dag du skjuter upp samtalet till soc är ytterligare en dag utan hopp om förändring. Du kommer nog inte undan det om du vill bli återställd och att familjen ska ha det bra. Jag kan inte nog poängtera vikten av att DU SJÄLV tar kontakt och ber om hjälp. Då slipper du ifrågasättande och du kommer ha handläggarna med dig istället för mot dig. Om det skulle komma in en orosanmälan och du inte före det har tagit kontakten, så kommer det att bli en helt annan och mycket mindre positiv upplevelse.
Fattar att det känns jobbigt, men var storsint för din och dina barns skull. Det är värt att bita ihop den stunden det tar att starta en relation med soc. Så fort det är gjort så ligger bollen hos dom och du behöver inte vara den som är drivande. Jag vill så innerligt att det ska bli bra för er. Därför jag är envis och tjatig! 🙈🙊

Superbra "hands on" råd! 👍 När man mår riktigt dåligt så känns det mesta oöverstigligt och då behövs det enkla tydliga råd. Det lyckades du perfekt med. Jämför med hur jag själv skrivit, så hade jag nog själv tröttnat och slutat läsa halvvägs. Hoppas att hon tar dina råd, för detta är en situation man inte reder ut själv. Du verkar väldigt insatt, så ska fråga dig. Har inte själv arbetat inom socialtjänsten, men på behandlingshem och min erfarenhet är att det i princip alltid är bäst att själv ta kontakt och beskriva sina problem och visa att man vill ha hjälp för att alla ska må bra på både kort och lång sikt. Har du samma uppfattning eller är mitt råd i den frågan fel?
Mvh

Hej! Funderar på hur det går och hur ni mår?
Har du pratat med någon än?