Okej att höja rösten till barnen för att få respekt?

Att höja rösten i avsikt att få respekt är sådant kidsen kan göra i förorten. En vuxen stabil människa bör klara av att prata och resonera i samtalston.
Ett barn, eller för all del vuxen som blir utsatt för det där, kommer snarare än att få respekt, undvika det som det skriks om, men inte respektera vare sig personen som gör det, eller det som det gäller.

Det enda jag reagerade på är att barnet inte testades.

Annars sär föräldraskap inte så svårt. Var kärleksfull men sätt gränser.

Rent generellt är nog de flesta föräldrar idag för mesiga men de är samtidigt bra på att bygga relation.

Den föräldern är dock betydligt bättre än en förälder som sätter gränser men inte är kärleksfull.

Hemmasittare är t.e.x. ett helt nytt fenomen. Fanns inte på den tiden då föräldrar inte var så mesiga.

Förälder 2 ska steppa upp och säga från oftare.
Förälder 1 ska sluta att höja rösten när hen pratar med barnet.
Föräldrar är förebilder hur barnen ska bete sig. Om föräldrar skriker så kommer barnen snart också göra det.
man får inte respekt för att man höjer rösten. Man får respekt om man kan framföra sina synpunkter utan att höja rösten

Vi har lite samma situation, men har också kulturskillnader som förstärker olikheterna. När vi var nyblivna föräldrar var jag lite orolig för att vi inte alltid var samspelta, men vet du vad? Jag tänker att det inte gör något att man är lite olika som föräldrar. Man kan ta lite olika roller, hos oss är ena föräldern den stränga och principfasta, men också den som ger stabilitet och trygghet genom tydliga ramar. Den andra är mer tillåtande, låter barnet busa och göra kanske inte så bra grejer för att få lära sig av egen erfarenhet (typ, man ska inte klämma i sig tio chokladbollar på raken för då mår man illa, snarare än att föräldrarna säger att det är dåligt), men är också mer känslosam. Det som är bra är att vi kan komplettera varandra, och att vårt barn kan gå till den ena eller den andra föräldern, beroende på vem som bäst kan möta det specifika behovet, och vi som föräldrar kan ta hjälp av varandra i våra svagheter. Det kräver ju självklart att man har samma grundsyn, kan kompromissa och respektera varandras olikheter. 

Får förälder 2 gehör för sina tillsägelser i samtalston?

I första hand, säg till i samtalston. Att höja rösten är inte önskvärt, men mänskligt att det händer ibland. Särskilt om man fått tjata och till slut ryter ifrån. Det är ju dock en form av ?misslyckande? och inte eftersträvansvärt, men troligen inte skadligt heller i de fallen.
Jag lägger nog mer vikt på trevlig ton inledningsvis och att inte säga till på ett sätt som blir nedtryckande mot barnet. 

Hur folk själva är uppväxta och den egna uppfostran de fått, kommer ofta på tal i den här diskussionen.
Det är för mig ganska konstigt att man faller tillbaks på hur ens egna föräldrar uppfostrat en och sedan gör på samma sätt. Rimligen borde man väl ta det bra de gjorde, ta bort det dåliga och ersätta det med något man själv tycker borde fungera bättre.
Ovan är här skriver Aliona om kulturskillnader. Det torde vara samma där. Felet är inte kulturen, eller den egna uppväxten, utan oviljan till att själv reflektera och tänka om då det behövs.
Hur svårt kan det va?