• Tukt

    Okej att höja rösten till barnen för att få respekt?

    Att höja rösten i avsikt att få respekt är sådant kidsen kan göra i förorten. En vuxen stabil människa bör klara av att prata och resonera i samtalston.
    Ett barn, eller för all del vuxen som blir utsatt för det där, kommer snarare än att få respekt, undvika det som det skriks om, men inte respektera vare sig personen som gör det, eller det som det gäller.

  • Tukt
    Anonym (GG) skrev 2024-03-15 17:57:29 följande:

    Hemmasittare är t.e.x. ett helt nytt fenomen. Fanns inte på den tiden då föräldrar inte var så mesiga.


    Precis. Förr kallades det inte hemmasittande, det kaldes skolk. (vad det nu har med trådstarten att göra?)
  • Tukt

    Hur folk själva är uppväxta och den egna uppfostran de fått, kommer ofta på tal i den här diskussionen.
    Det är för mig ganska konstigt att man faller tillbaks på hur ens egna föräldrar uppfostrat en och sedan gör på samma sätt. Rimligen borde man väl ta det bra de gjorde, ta bort det dåliga och ersätta det med något man själv tycker borde fungera bättre.
    Ovan är här skriver Aliona om kulturskillnader. Det torde vara samma där. Felet är inte kulturen, eller den egna uppväxten, utan oviljan till att själv reflektera och tänka om då det behövs.
    Hur svårt kan det va? Skrattande

  • Tukt
    Anonym (GG) skrev 2024-03-15 18:45:27 följande:
    När folk är i affekt agerar de på instinkt, och inte efter vad hjärnans mer logiska tankar säger till dem. Då blir det lätt att mönster upprepas.

    I övrigt håller jag med dig.
    Jo, i och för sig. Men tänker att om man är en hyggligt funtad människa så borde man också kunna se sitt beteende och agerande efteråt. Och att den skammen (?) skulle räcka för att inte göra det igen, eller så ofta.
    Och även om man är stressad, så är man förmodligen inte så långt ned den så kallade stresskonen att det bara är reptilhjärnan som fungerar. Om så fall borde man vara bra nära att på allvar vara farlig för sina barn.
  • Tukt
    Anonym (Njae) skrev 2024-03-15 21:11:59 följande:

    Alltså, när jag har sagt samma sak 74 gånger så erkänner jag att jag höjer rösten, samma sak då jag i samtalston tillrättavisar tonåringen som säger något kaxigt tillbaka, det är klart att man inte skriker på barnen det första man gör men man har ju gränser och då tror jag inte att det är skadligt att man till slut höjer rösten 


    Men inser du att du i någon mån "förlorar" då? Vore det inte bättre att göra en utvärdering vid 15e tillsägelsen, eller i alla fall den 35e och fundera ut ett annat sätt att ta dig an problemet?
  • Tukt
    Anonym (GG) skrev 2024-03-15 22:58:58 följande:

    @Tukt
    Instinkterna gör en förbannad på sitt barn.
    Samtidigt så har man instinkter som gör att man vill skydda sitt barn. Antagligen därför det är så vanligt med föräldrar som skäller på sina barn men så ovanligt med föräldrar som skadar sina barn.


    Vi människor har massor instinkter och gener från den tid vi levde på savannen.
    Men vi är också intellektuellt mogna att reflektera över vad en själv och andra gör, och hantera det. Hade vi bara instinkter så skulle snubben i korvkiosken som av misstag lagt på bostongurka på mosbrickan få ett spjut i magen. 
  • Tukt
    Anonym (Men) skrev 2024-03-16 08:07:45 följande:

    Har du barn?


    Jag har barn, ja. Men framför allt har ju varit ett barn. Har du?
  • Tukt

    Tycker "enad front" låter lite hårt. Det är som att springa in i en betongmur för barnet. Att föräldrar har en samsyn på saker, är däremot ganska bra.

  • Tukt
    Tom Araya skrev 2024-03-18 17:23:57 följande:
    I sammanhanget innebär det samma sak, även om orden skiljer.
    Ja, för vissa kanske, för andra inte. Olika typer av formuleringar får oss att tänka på olika vis. Därför kan det vara bra att förklara vad som menas.
  • Tukt
    Tom Araya skrev 2024-03-18 17:45:56 följande:
    Enas man om regler och att vara konsekventa så blir det i sammanhanget en "enad front".
    Att det sedan ändå kommer att skilja lite när det kommer till kritan är oundvikligt då det är två olika personer som ska hantera och bemöta detta är nog oundvikligt.
    Jag har, framför allt i min ungdom sett det där med "enad front" när det inte verkar funka så bra. När föräldrarna tvingas ställa upp på varandra vare sig de vill eller ej. När ett "nej" alltid är ett stenhårt nej, utan att ens lyssna på barnet. 
    Alltså knappast ett sätt att samarbeta på ett konstruktivt sätt.
    Därför menar jag att det kan vara bra att definiera vad man faktiskt menar med begreppet.
  • Tukt
    LaFontaine skrev 2024-03-18 19:16:23 följande:

    Jag ser det snarast som en brist att inte kunna ändra sig utefter utfall, omständigheter och förändring. När
    barnen kommer med sakliga argument för sin sak, innebär det att de förstått varför vi har våra regler. De kommer varken med tjat eller gnäll, utan med tydliga och bra argument. 

    Även om jag funderar över undantag och förändring när jag sätter upp regler, kan jag omöjligen täcka in allt som kan hända. Mitt barn får gå
    själv till park A, eftersom vi ser dit från vår bostad. Så kom barnet hem och berättade att man huggit ner ubuskar och träd mot park B, som vi också ser till. Barnet argumenterade därför för att hon också skulle få gå själv till park B, eftersom omständigheter ändrats. Jag hade själv inte noterat att vi nu såg till park B och tyckte att det var jättebra att barnet bad om en ändring i reglerna, baserat på den förändringen. 


    Barnet visade att hon förstod varför vi hade regeln som vi hade, men kunde visa på giltiga skäl till förändring. 


    På samma sätt kan regler ändras åt andra hållet, om
    barnet inte skulle sköta sig, eller om omständigheter ändras åt fel håll. 


    Håller helt med dig. Det är lite därför jag tycker "enad front" låter lite som järnridån. Men det kan vara något hos mig personligen, att det språkligt slår an på ett sätt jag ogillar.
Svar på tråden Okej att höja rösten till barnen för att få respekt?