* Roliga händelser under förlossningen *

När ettan skulle födas och det var dags för lustgasen blev det lite livat en stund. Det var ingen som hade kollat inställningarna för lustgas/syrgas när jag började suga i mig, vilket blev att jag fick en "chock" och slutade att andas.
Jag hör dom säger till mig att andas och tänkte för mig själv att fan va dumma ni är, det är klart jag andas.
Stirrade på sambon för att få honom att fatta att jag faktiskt visst andas, vilket han inte gjorde. Jag andades inte, men jag tyckte dom var såå dumma.
Tillslut börja dom "slå" mig på kinderna och när jag då skulle tala om för dom ett och annat så blev dom nöjda igen. Jag andades :)Men tyckte fortfarande dom var helt sjuka i huvudet, för alla andas! hehe

När jag födde barn nr två så var jag HELT väck av all lustgas, och tittade ner på sambon, han hade beiga byxor på sig.
Då börja jag goja en massa om att vi är på fel förlossning, det är fel barn och du har fel byxor. Vi måste åka hem och börja om, vi kan ju inte föda Alexander en gång till... Innan jag fattade vad som var galet tog en stund.. Det var så att sambon hade ett par andra beiga byxor beiga byxor när första barnet föddes.

Når sista barnet föddes tjatade jag och talade om hur sambon ska öka lustgasen. Han skulle höja MYCKET för nu var det krystning på gång... Vi luskade väl ut hur vi skulle göra. Trodde vi...

När det var klart var jag tvungen att lagas ihop lite. EDA-droppet var ju avstängt så därför fick jag andas lustgas igen.
Barnmorskan tittade till inställnngarna och höjde. Alltså HÖJDE.
Tittade på sambon och tänkte ett och annat om honom där och då.
Oj vad lustgasen hade blivit sänkt, inte konstigt att jag kunde suga nonstop utan verkan under krystvärkarna.
Sen att jag hade talat om vilket håll han skulle skruva på det talar vi tyst om ;)

Jag börjar iallafall att andas i masken. Barnmorskan börjar sy, jag ligger där med ett fånigt flin över läpparna.
Hon säger att du ska nog andas lite i masken nu, för nu gör det ont.
Jag flinar ännu mer, är så hög så jag kan inte få fram ett ord.
Hon säger till sambon att hon måste vara otrolig som inte ens rör sig när hon syr.... hehe, du skulle bara veta...
Men nu får du väl ändå andas iallafall??
Jag är fortfarande som ett tomtebloss, glor, stirrar flinar mot sambon men får inte fram nåt...

Han tittar på mig, skakar på huvudet och talar om att hehe, hon har nog fått tillräckligt för det här året...
Jag bara fånler... Sen drar jag ett par djupa och njuter vidare ;)

Eller när vi skulle få första barnet, vaknar av att jag är kissnödig och gör vad jag ska. På väg tillbaka till sängen så blir jag blöt på låren.
Va? Kissar jag på mig *skäms* oops... Eller????
Skyndar till toa igen och då fattar jag snart att det var vattnet som gått.

In och väcker sambon, du får nog vakna, vattnet har gått.
Mmmm, svarar han och vänder sig om.
Jag klär på mig, ställer fram väskan och går in och väcker honom igen. -Mmmmm, det är bra, vänder sig och somnar om. Igen.
Sen går jag in igen, säger att ska du vakna nu kanske??
VAAAAA!!!!! Han flyger som skållad ur sängen. SKA VI ÅKA? hojtar han.

Sen dricker han kaffe, vi ringer förlossningen och sen bär det iväg. Dagen innan har sambon tvättat bilen, nu är det frost på natten. Vi hade en Celica och fönstret var fastfruset i gummilisterna. Ajajaj, vad göra??
Ahha, sambon springer in, fort fort, kommer ut med en spann varmvatten som han slänger över bilen och hoppar in.

Ojdå, det var visst på förarsidan... Försöker öppna min dörr inifrån men det gick inte...
Det slutade med att flodhästen fick klättra in i denna låga bil, med stor mage och läckande underliv klättra över växelspaken för att dimpa ner i sätet på andra sidan...
Sen hinner sambon knappt in i bilen innan vi har rullat ut från parkeringen...

När barn nr 3 skulle födas tänkte jag testa med akupunktur.
Först fick jag den så kallade whiskeypinnen och det talade jag ju om att det stämmer :)

Sen fick jag ett antal nålar både fram och bak, plus en i varje hand, mellan tummen och pekfingret.
Det gjorde ont! Jag kunde inte heller böja på varken fingrar eller hand men med vatten som rinner och en bebis på kissblåsan har man inte mycket val.

Det var bara att tala om för pappan att nu behöver jag kissa så du får följa med. Han såg ut som ett frågetecken. -Ja alltså du måste hjälpa mig med "trosorna" (det var landstingskalsonger)
Jaha, jaja jag kommer väl då.
Så där stod jag och han drog av mig kläderna, sen fick han hjälpa mig på plats för jag kunde inte ta emot mig.
-Seså, gå ut nu, beordrar jag ;)
Jag kissade och gjorde mig klar men... Torkningen.. hmm
Det var bara att ropa in honom, du måste ta papper och vika, sen ska du lägga det i min hand så jag kan torka mig.

Det ville jag absolut göra själv. Ni kan ju tänka er synen när man inte kan böja det minsta på händerna men in mellan bena ska dom.

Sen fick han ta en binda och lägga i "trosorna" och dra upp dom och fixa så dom satt ordentligt...
Stackars karl... haha, kan fortfarande se hans min, och detta mumlande och hummande.

Sen han jag knappt mer än att sätta mig i en mysig fåtölj förrän det blev som ett niagarafall... Sen fick han börja om...

Erita: Har en liknande händelse.

Med första ba´net fick jag två EDA men ingen av dom tog.
Nu med fjärde barnet sattes en EDA i god tid, men plågande värkar hade jag ju såklart..

Jag fick min EDA och låg där och sög i masken. Snarkade visst till emellanåt också fick jag höra... hehe..
Värkar hade jag men det gjorde inte så ont, jag hade ju masken.
Sen kommer barnmorskan och säger att du tror inte du klarar dig utan masken nu??
Jag tittar upp på henne som om hon var ett ufo.Med masken som limmad i ansiktet och kläcker ur mig att -eeh va? Det har jag inte vågat prova ännu.. Men till slut gjorde jag det.
Det visade sig att jag låg och sög och sniffade helt i onödan.

Sen!!! Då kunde jag börja köra med gubben för nu hade jag ingen mask i vägen. Jag är törstig. Hämta vatten. Det kliar på benen. Mermerhårdare. mer törstig. Vill ha tuggummi.. osv osv..

Ända tills..... Ja, ni vet...

Min väninna ringde till mig en dag och frågade hur detska kännas när forlossningen startar. Barnmorskan hade sagt att det märker hon men hon hade ingen aning. Ont hade hon iallafall, men trodde det var förvärkar. Det var nämligen ett par veckor innan bf.

Jag hörde ju tydligt att ont hade hon och sa att det kan nog mycket väl vara på just nu. nejdå, inte.... det märker man ju det sa ju barnmorskan svarade hon.

Sen måste hon sitta med profylaxandning emellanåt föratt det gjorde så ont. Jag tog tiden lite i smyg. Det började runt varje tio minuter. Hon andades, sprang på toaletten, andades igen men tänkte fortfarande det var förvärkar. Jag sa att hon åtminstone ska ringa för det är på gång nu. ääh...

Snart är det runt sju minuter och jag säger att NU ringer hon till barnets pappa så att han kommer så kan dom bestämma sen hur dom ska göra. Njaee.. Ring nu och sen ringer du till BB!!

Till slut gör hon som jag sagt och hon får åka in. Sätter sig i badet och snart är det dags för undersökning. Hon får veta att nu är du öppen 7 cm och har bara 3 cm kvar. :)

Då trillar femöringen ner. Hon får kläckt ur sig: Jahaa, så ni menar att jag ska alltså föda barn? Här? Nu?

Tjena blixten :)

kalaspuff

Kom på en sak som absolut inte var rolig då, men nu kan man skratta gott åt den.

Efter tredje barnet kommit ut hade jag fruktansvärda eftervärkar och höll på att krypa ur mig själv.
Jag stod upp på alla fyra och drog i sänggaveln och nästan skrek. Det var som att det skulle komma en bebis till.
Fick iallafall åka tillbaka till förlossningssalen för att andas lustgas igen.

Det hade just varit skiftbyte och det kom in en mycket stirrig sköterska och hon ville inte köra sängen om jag stod upp i sängen. Jag la mig ner och när jag har ont ligger jag i fosterställning. Så också nu.

Sköterskan talar om för oss att sådär kan man inte ligga och börjar dra i mitt ben för att räta ut mig. Jag får precis en eftervärk och sparkar undan henne och väser att det kan man visst det!

Tillslut kommer jag in och får träffa den underbara vännen från innan. Sen kommer doktorn och undersöker och jag får en lugnande tablett och värktablett. Under tiden ligger jag med masken i ena handen och håller i sambon med den andra.
Samtidigt som jag andas i masken kommer den stirriga med termometer och börjar dra i masken, för nu måste det tempas.
Jag släpper inte! Den andra sköterska säger att vi tempar senare.

Då kommer hon med blodtrycksmanchetten och börjar dra, i armen jag håller masken med. Jag släpper inte nu heller!
Den andra sköterskan säger att vi tar det sen.

Sambon hade andra problem med henne, han var så glad för sin lilla tös och gick runt och bar och bar mellan mina eftervärkar.
Det gillade den stirriga tydligen inte. "Du kan ju inte gå där och bära, jag ska hämta en balja du kan lägga henne i"
Jag vill bära svarar sambon.
Ja, men hon ligger ju och har ont, då kan du inte bära på barnet.
Jodå, det kan jag göra samtidigt.

Sen rullade hon in en balja, titta vad jag har, så du kan lägga flickan istället för att bära..
Jag bär svarar sambon. Jag vill bära och jag tycker om det.

En stund senare var det dags för fikat man får efteråt, kaffe och smörgås och ett glas bubbel.
Den stirriga kommer fram med brickan och baljan och triumferar: Men nu får du lägga henne iallafall, för du kan ju itne både hålla tösen, dricka kaffe och äta smörgås samtidigt!

Haha, ett sånt meck hon hade. Jodå, sambon la ner tösen, en liten stund iallafall.