När ville och när blev ni gravida igen efter ni förlorat ert barn.

jadu.. det där måste nog du själv känna efter ordentligt.

själv så miste jag min son för lite drygt en månad sedan.

på återträffen här om veckan med läkaren frågade vi genast när man kunde bli gravid igen.

Man måste orka psykiskt sa hon.

ja, men det går om man vill eller?
ja, men ni borde vänta sa hon då.

och du borde hålla käft svarade jag, för jag vill bli gravid då leveransen för det man väntar är ganska lång...

ingen annan kan tala om hur Ni ska göra. det känner du själv.

vi har bestämt att försöka omgående.
jag ville ha ett barn att sköta eftersom jag var gravid med oliver, varför ska jag då vänta?
sorgen kommer aldrig gå ur mig och mitt psyke kommer ta stryk även om jag blir gravid om ett år.
man kommer ändå vara otroligt rädd.
så vi kör direkt.

kram

Jag beklagar er förlust så mycket.

Jag förlorade mina små tvillingpojkar i v 21 och i v 23 + 5 den 20 november och 7 december i fjol. Både jag och min man kände att vi ville försöka få barn igen så snart som möjligt. Efter 7 veckor efter att min Vincent föddes och dog blev jag gravid igen. Nu är jag i v 21. Det är naturligtvis väldigt nervöst och oroligt att vara gravid och mycket känslor med sorg och förhoppning på samma gång. Men jag kände att för mig var det bäst att försöka bli gravid så snart som möjligt. Min läkare sade att efter avslaget slutar finns inga medicinska hinder för att försöka bli gravid men han tyckte också vi skulle vänta 3-4 månader med att försöka. Andra barnmorskor vi pratade med och min kurator sade att det bara är vi själva som kan veta och känna vad som är bäst för oss.

Jag kan bli ganska irriterad på att läkarna säger som de gör. Hur kan din läkare veta att just 3-4 månader från och med nu är det bästa att vänta för just dig? Hur vet hon att du kommer vara tillräckligt själsligt läkt vid just den tidpunkten? Jag tror att man får ta reda vad som är medicinskt ok att göra i den egna situationen och sedan känna efter vad som är bäst för en själv. Jag tror inte någon annan kan tala om för dig hur du ska göra och känna.

Kram

Åhh... jag känner exakt likadant. Jag tror att man hinner bearbeta mkt under "leveranstiden" och kroppen liksom mitt hjärta och hjärna bara skriker efter bebis. Jag är inte rädd för att den nya bebisen ska komma i skymyndan för att vi fortfarade sörjer ett förlorat barn för det kommer man alltid göra.

Tre pojkar: Grattis för det första!
Jag kan hålla med att det är lite märkligt att läkaren verkligen var så bestämd i sin uppfattning om hur länge jag skulle vänta även att jag förklarade att vi ville försöka igen nu!!
Nu blir jag varefall mer övertygat i min uppfattning att det är rätt att vi skaffar barn igen, det vill vi verkligen.
Skönt att ha er här på fl så man kan diskutera och gå igenom saker och ting.

Jag/vi ville direkt. Vår dotter dog i magen, och redan under förlossningen tänkte jag att jag måste bli gravid så snabbt det bara går. Jag minns att vår läkare försökte ge oss hopp genom att säga att "då hoppas jag att vi ses här om ett år eller så igen" och jag tänkte "ETT ÅR? Är hon galen, jag skulle ju få barn NU!"

Det tog sex månader innan jag blev gravid igen, och även om jag inser nu att det inte är lång tid, så kändes det väldigt länge då. Jag grät varje månad när mensen kom och tänkte att jag kommer att gå under och lägga mig ner och dö om jag inte blir gravid snart.

Det blev en psykiskt sett oerhört jobbig graviditet. Men det tror jag att det hade blivit oavsett om vi hade väntat längre. Jag tycker att det är fel av din läkare att säga att ni ska vänta (såvida det inte finns några fysiska hinder förstås.) Det är inte hennes sak att avgöra.

En ny graviditet är ett hopp, om än ett försiktigt sådant. Men det var först då jag blev gravid igen som jag kunde börja se framåt litegrann. Innan var det mest svart. Och själsligt läkt blir man inte på 3-4 månader. Nä, strunta i det hon sa tycker jag och försök så snart ni känner att ni vill och orkar.

Är ledsen för att ni förlorade ert barn och önskar er stort lycka till med att få ett syskon.

Kram, Lina

Hej! Kommer också med ett litet inlägg.

Jag tror aldrig att man blir "redo" för en ny grav. igen . Oron kommer att finnas stadigt under kommande grav. Vi tänkte att om kroppen är redo så kör vi. Blir det så blir det och då får vi ta en dag i taget och få den hjälpen vi behöver på vägen. Tog ganska exakt åtta veckor innan jag blev gravid igen. Det har hittills gått bra, men visst finns oron. Är nu i v.20+0.

Jag kände en hysterisk rädsla för att inte kunna bli gravid igen och det var därför skönt att få bekräftat att det fungerar. Vill också gärna ha en ny liten solstråle att trösta mig med de jobbiga dagarna.

Många jag pratat med känner att ett nytt barn har gett dem livsglädjen tillbaka och det kan ju aldrig vara fel. Våra små glömmer vi naturligtvis aldrig utan bär ständigt med oss i hjärtat.

Beklagar verkligen sorgen och hoppas att ni hittar ert sätt att gå vidare. Det är det viktigaste - vad ni känner - det kan ingen läkare i världen tala om för er.

Hej
Jag får lov att hålla med alla andra som skrivit här: strunta i vad andra säger och gör som ni känner är rätt för er.
Själv förlorade vi vår dotter för drygt en månad sedan och vi vill ha barn så snart som möjligt. Om någon säger åt oss att vänta tänker jag inte bry mig om det. Jag vill ha ett litet barn att ta hand om och det så snart som möjligt!
Jag tror att man på något litet sätt läker en del av sorgen genom att våga satsa igen utan att för den skull sörja sitt förlorade barn mindre för det.
Kramar till er och lycka till!

Tack så mkt för alla era svar. Jag tycker vi verkar vara rätt så enade i frågan. Känns bra ! Tänk om läkarna, barnmorsker m.m kunde gå in och kolla vad vi skriver, tänk så mkt bättre dom skulle förstå oss då.
Kram på er alla!

Ser att jag uttryckte mig litet oklart i det jag skrev. När min läkare sa att hon hoppades att vi skulle ses igen om ett år så menade hon på förlossningsavdelningen. Hon tyckte att vi kunde börja försöka så fort avslaget hade upphört (ursäkta detaljerna) om vi kände oss redo, och att hon trodde att det inte skulle behöva ta mer än ca 3 mån för mig att bli gravid igen.

Jag blev oerhört fixerad vid att bli gravid igen, det var det enda som höll mig uppe. Jag ångrar inte vårt beslut att försöka så snart som möjligt.

Kram!

Hej!
Beklagar att ni också måste gå igenom denna helvetesresa. Den är inte enkel.
Vi förlorade våran pojk i v22 i augusti. Redan på förlossningen när vi höll i honom, mitt i all sorg, så var det ändå inspirerande att få hålla i vårat barn. Vi ville försöka direkt igen. På återbesöket 1 månad senare så frågade vi när vi kunde bli gravida igen. Vänta en mens så du ser att kroppen är igång igen tyckte läkare. Kändes helt rimligt. Förmodligen var orsaken till att vi förlorade vårat barn var en infektion. Vi födde inte på vårat hemmasjukhus eftersom vi var på semester när allt hände. När jag var på återbesök hos min BM, hemma, någon vecka efter återbesöket hos läkaren tyckte hon att vi skulle vänta 3-6 månader. Och detta var på grund av att det var just infektionen. De hade just gjort om riktlinjerna för de hade haft fall där någon förlorat sitt barn pga av infektion och sedan just pga av infektion förlorat ytterligare ett. 3-6 månader var just för att kroppen skulle läka ut och repa sig. Vi väntade 3 månader innan vi började försöka igen och det tog 7 månader innan vi lyckades. Nu känns det som att den tiden som gick var värdefull att få även om det kändes som en evighet då. Nu känns de 7 månaderna som inte så långa. Nu är jag i v 13 och fick igår reda på att de på nytt upptäckt samma bakterier som ställde till det förra gången. Har fått penicillin och hoppas på att det hjälper.
Jag tror att när ni väl blir gravida igen så kommer förhoppningsvis tiden som gick emellan kännas helt ok. Det blir ett slags vakuum men ändå en tid för bearbetning och att få leva ut sin sorg. Det är nog så viktigt det också. För mej tog det 4 månader att acceptera att jag verkligen förlorat ett barn och att livet skulle se ut så här, resten av mitt liv.
Jag hoppas verkligen att ni kan bli gravida alldele snart igen! För alla är det väldigt olika, man måste följa sin egen röst. Det är det viktiga! ( om det nu inte finns medicinska skäl till att man måste vänta förstås )
Kram!

Jag beklagar verkligen förlusten!

Jag förlorade min förstfödda i v17+3, juni 2006. Efter det försökte vi inte särskilt aktivt att bli gravida igen, jag ville bara ha Saga tillbaka. Men våren 2007 blev vi gravida igen, men också denna graviditet slutade i sorg - i augusti föddes vår son i v17+4.

Väldigt oplanerat, väldigt skrämmande, men ack så välkommet så blev jag gravid i september igen. Denna gång med tvillingar! I april 2008 föddes mina tjejer i v33+6, friska fina och helt underbara!

Om inga medicinska skäl föreligger, så tycker jag att ni ska försöka bli gravida så fort ni vill och känner er redo. Önskar er all lycka till!

Åh, beklagar verkligen att ni mist ert barn. Vet precis vad ni går igenom, vi miste vår son förra året i samband med förlossningen i v. 39. Vi kände direkt att vi ville bli gravida igen, och min läkare sa att eftersom det inte fanns några medicinska hinder så kunde vi börja omgående så länge vi orkade med det mentalt. Det enda hon rekomenderade var att vänta till avslaget var slut och mensen kommit igång så man hade lite koll på kroppen. Vi blev gravida drygt 2 månader efter vår ängel föddes men vi fick tyvärr missfall i v. 10. Vi försöker fortfarande för längtan efter en bebis är så stark. Ts. om du vill är du välkommen till tråden vi som försöker få syskon till våra förlorade små. Där sitter vi tyvärr alla i samma båt och man får jättebra stöd av varandra.
Kram.

Först vill jag beklaga er förlust!

Jag får hålla med alla här. En klok läkare förstår att goda råd om sorgetid är helt vansinniga för oss som redan ligger efter, som skulle haft ett levande barn i våra armar men som bara har gravar att se efter.

Jag gick till en privat gyn (det var efter första mensen efter förlossnigen tror jag) och bad om ett ärligt svar. Han gjorde vul och sa att allt ser ut som det ska, nu är det upp till er att bestämma när det är läge.

Men om det föreligger medicinska skäl ska man så klart lyssna på sin läkare.

Lycka till! Kram!

Vill säga hur ledsen jag är att ni inte fick behålla ert barn.
Förlorade vår dotter strax efter födseln den 22/2 iår..

Jag tänkte säga till dig vad jag sa till min kurator när hon frågade hur jag ser på att bli gravid igen..
Det är som två sorger den första att jag inte fick ha Tilde kvar hos mig och det kan jag aldrig någonsinn göra något åt hon är borta för alltid, den andra sorgen är den att inte ha något barn alls som jag längtat så efter och det kan jag fortfarande kanske få.. så varför vänta? Jag kommer alltid att sakna och älska Tilde, men saknaden efter barn "i allmännhet" kan jag ju slippa"

Vet inte om ni försår hur jag menar? *kram*

Jag beklagar er sorg.

Till oss sa de (både läkare, barnmorska och kurator) att det går bra att försöka på direkten. Ja efter avslaget alltså. Så det gjorde vi. Försökte desperat i sex månader. På femte försöket gick det. Redo för en ny graviditet var vi väl inte men det hade vi nog aldrig blivit. Jag sa som så att jag ville verkligen inte bli gravid, jag ville ha mitt barn. Men graviditeten är ju ett nödvändigt ont. Idag fyller vår ängel 2 år och även om det är tungt så är det så skönt att denna årsdagen få fira med hennes 9 månader gamla lillasyster.

Jag blev väldigt provocerad av svaret vi fick på frågan när vi kunde försöka bli gravida igen. Överläkaren på förlossningen tyckte att vi skulle vänta minst nio månader!!!
Det fick mig att verkligen INTE vilja vänta så länge. Min barnmorska jag haft under graviditeten höll däremot inte med om det alls och det kändes så skönt att få lite uppbackning att våga försöka när vi kände oss "redo", för som ni andra skriver, redo blir man nog aldrig när man drabbats av en sådan sorg som detta är.
Mitt avslag tog slut förra veckan och vi har lite försiktigt inlett bebisverkstan, utan några direkta förväntningar. Har ju ingen som helst koll på äl än.
Det blir nog en jobbig graviditet när man än skulle lyckas. idag eller om ett år...tror inte det spelar någon större roll...

Hade haft svårt att bli gravid med min ängel och hade inte inte tanke på att jag skulle bli gravid igen, men efter 6 månader plussade jag och kände att det var på tok för tidigt! Bara grät och tyckte att jag svek min ängel genom att ersätta honom med ett nytt barn. Fick träffa läkaren efter ett par veckor, då hon "bankade" lite vett i skallen på mig och sa att "jag ALDRIG kommer att kunna ersätta min ängel, du skaffar ett syskon till honom."
34 veckor senare hade jag min ängels lillebror i famnen och hade under grav ett enormt stöd från läkare på spec-mvc och vanliga mvc.
Min ängel är nu storebror till två småbröder och båda graviditeterna har varit oerhört jobbiga, både fysiskt och psykiskt.
Tror att kroppen själv känner när den är redo för en ny grav, det enda man skall tänka på är om det finns några medicinska hinder, annars är det nog bara att köra på. Lycka till och beklagar att er ängel inte fick stanna hos er!

Vi förlorade vårt andra barn, Adam, vid hans födelse i februari i år. Vi kände att vi ville försöka med en gång men att det blev när det blev...trodde nog att det skulle bli i juli-sept men efter ca 6-8 v så började ett nytt frö växa så vi hoppas på en januaribebis. Så finns det inga medicinska hinder så är det bara att följa sitt hjärta...

De hittade en förkalkning på ena njuren på vår Julia och att den uppkommit är väldigt, väldigt ovanligt och inget ärftligt. Ren och skär otur helt enkelt.
Vi tänker därför inte vänta i 9 månader, som de sa på förlossningen!
Grattis mammaanja till bebisen i magen!
Hoppas snart få "följa efter" i dina spår.
Kram