Sorg men drömmen om att komma vidare

Jag gjorde abort efter 17 veckor... Jag blödde i sju veckor efter det. Fast det var nog inte på samma sätt som du, för jag födde ut den lill*. Vet inte om man blöder mer eller mindre då.

Blödde du i 7 veckor?! Jag tror inte - men jag vet förstås inte - att det ska vara någon större skillnad att föda som vanligt eller som med mig att de hjälpte ut fostret den sista biten. Blev du skrapad efteråt? Och vad sa de på efterkollen? Verkade det som allting var borta?

Jag blev ju skrapad nu, det gjorde det samtidigt som de tog ut fostret. Jag har blivit skrapad en gång tidigare när jag fick i missfall och då blödde jag ingenting efteråt (och andra sidan blödde jag katastrofalt mycket före...) och mensen kom tillbaka efter sex veckor. Två veckor efter det var jag gravid med vår son. Tydligen ska mensen dröja lite mer när man gör sen abort än när man får missfall. Hur går det för dig nu?

Jag är ledsen för er förlust!

Vår son dog i min mage i v 37 och jag födde honom då, så jag kan inte svara på hur det är efter en avbruten graviditet.

Men jag vet att det är jättevanligt att man snabbt vill skaffa ett syskon till sitt förlorade barn. Och här inne i änglarum så finns det ingen som tror att det handlar om förnekelse. Man ersätter ju inte barnet som man har förlorat. Men man var inställd på, och längtade efter, att få ta hand om ett levande barn. Den längtan försvinner inte. Dessutom kan det vara ett sätt att inte "drunkna" i sorgen och meningslösheten.

Jag blödde hur som helst ganska länge, och hade sen en mens innan jag blev gravid igen, ganska exakt tre månader efter att Elias föddes.

Lycka till!!

Jag har nog lite hjärnsläpp... Och lite dåligt minne... Detta var i oktober 2005, så det var ju ett tag sen...

Två veckor efter aborten blev jag sjuk. Barnsängsfeber kallade dom det. Fick jättehög feber. Då fick jag antibiotika och några piller som var värkstimulerande... Sen blev jag bättre efter nägra dagar.

Så min långa blödning berodde kanske på det...

Detta var som sagt i oktober. Sen blev vi gravida på tredje försöket, och idag är lillan snart två år.

Tack tulpan 74 - det känns skönt att veta att jag inte är ensam om att omgående längta efter att försöka igen. Det är bra med internet men jag har tillbringat allt för många timmar med att surfa runt efter information och det står ju både här och där hur viktigt det är att läka mentalt innan man försöker igen. Men jag vill bara sluta blöda så mensen kan komma så att vi kan få försöka igen... precis som du skriver för att inte "drunkna" i sorgen och saknaden. Hela sommaren var jag gravid, nu är det bara tomt. Det är så konstigt, jag tror inte att jag förstått ännu vad som hänt.

Får jag fråga sig också om de såg något på efterkollen som förklarade varför du blödde så länge? Eller är det helt naturligt. Jag har läst (åter igen, nackdelerna med internet - för mycket info) om dem som blivit skrapade igen efter efterkollen, när man upptäckt att inte allt kommit ut. Det vill jag inte. Eftersom jag inte blödde någonting efter min förra skrapning ( i samband med missfall i vecka 10) så blir jag fundersam och undrar om jag har något kvar, eftersom jag fortfarande blöder.

Väldigt roligt i alla fall att höra att ni båda blev gravida så pass snabbt efteråt. Och att det gått bra.
Pochahontas - det låter ju som om du hade något kvar i livmodern eftersom du fick värkstimulerande?

Att jag blödde så länge berodde inte på något särskilt. Man kan helt enkelt ha avslag ganska länge efter en förlossning. För mig kom avslaget dessutom i tre omgångar (jag fick bekräftat av gynekolog att det inte var mens än, utan att det var avslaget som återkom ett par gånger). Men som sagt, inget onormalt i det. Skitjobbigt att det aldrig tog slut, men tyvärr helt normalt.

Det där med att läka mentalt... Det är så uppenbart att de som säger så inte förstår vidden av vad vi går igenom. Vår förlossningsläkare sa att han tyckte att vi skulle vänta tills att livet blivit som vanligt igen... Hur skulle det gå till? Det blir det ju aldrig! En annan läkare sa dock när jag gjorde ett vul (ville veta om allt var normalt) att "Nu är du fysiskt likadan som innan graviditeten med er son. Kroppen är redo att försöka igen. Det är upp till er att bedöma om ni är redo mentalt." Det var bra sagt tycker jag! Och vi valde ju att försöka så fort som möjligt igen, trots att vi visste att det skulle bli en otroligt jobbig graviditet.

Många kramar

Ja, dom trodde att det var nåt kvar då. Men jag blev bra ganska snabbt som tur är...

Tulpan - ja det var en förståndig läkare du träffade sen. Till skillnad mot den första. Inget blir ju "som vanligt" igen. Vad är det? "Som vanligt"? Min mamma gick bort i en olycka när jag väntade barn nummer två (och då hade jag haft ett missfall emellan) så jag vet allt om att vara i sorg samtidigt och samtidigt glädjas över en graviditeten. Det är väl med den erfarenheten som gör att jag vet att jag kan ha två känslor inom mig samtidigt och det fungerar. Dessutom var det så att det lille pyret som växte i min mage (jag var inte så långt gången när mamma dog) bar mig igenom sorgen. Det var faktiskt fantastiskt. Nu är han en liten krabat som precis börjat på dagis. Och han och han syster bär mig genom den här sorgen. Jag hoppashoppashoppas att jag får chansen att ge dem ett syskon till, så snart som möjligt.

beklagar,,

hade ett MA för 3 år sedan och blev då skrapad,blödde ca 14 dagar och fick mens som vanligt ca 6 veckor efter.

förra året födde jag en dödfödd flicka i v 34 då blödde jag i ca 3 veckor och fick mensen exakt 4 veckor efter förlossningen.

du skriver kromosomfel, vet ni vilket?