Sorg men drömmen om att komma vidare

Blödde du i 7 veckor?! Jag tror inte - men jag vet förstås inte - att det ska vara någon större skillnad att föda som vanligt eller som med mig att de hjälpte ut fostret den sista biten. Blev du skrapad efteråt? Och vad sa de på efterkollen? Verkade det som allting var borta?

Jag blev ju skrapad nu, det gjorde det samtidigt som de tog ut fostret. Jag har blivit skrapad en gång tidigare när jag fick i missfall och då blödde jag ingenting efteråt (och andra sidan blödde jag katastrofalt mycket före...) och mensen kom tillbaka efter sex veckor. Två veckor efter det var jag gravid med vår son. Tydligen ska mensen dröja lite mer när man gör sen abort än när man får missfall. Hur går det för dig nu?

Tack tulpan 74 - det känns skönt att veta att jag inte är ensam om att omgående längta efter att försöka igen. Det är bra med internet men jag har tillbringat allt för många timmar med att surfa runt efter information och det står ju både här och där hur viktigt det är att läka mentalt innan man försöker igen. Men jag vill bara sluta blöda så mensen kan komma så att vi kan få försöka igen... precis som du skriver för att inte "drunkna" i sorgen och saknaden. Hela sommaren var jag gravid, nu är det bara tomt. Det är så konstigt, jag tror inte att jag förstått ännu vad som hänt.

Får jag fråga sig också om de såg något på efterkollen som förklarade varför du blödde så länge? Eller är det helt naturligt. Jag har läst (åter igen, nackdelerna med internet - för mycket info) om dem som blivit skrapade igen efter efterkollen, när man upptäckt att inte allt kommit ut. Det vill jag inte. Eftersom jag inte blödde någonting efter min förra skrapning ( i samband med missfall i vecka 10) så blir jag fundersam och undrar om jag har något kvar, eftersom jag fortfarande blöder.

Väldigt roligt i alla fall att höra att ni båda blev gravida så pass snabbt efteråt. Och att det gått bra.
Pochahontas - det låter ju som om du hade något kvar i livmodern eftersom du fick värkstimulerande?

Tulpan - ja det var en förståndig läkare du träffade sen. Till skillnad mot den första. Inget blir ju "som vanligt" igen. Vad är det? "Som vanligt"? Min mamma gick bort i en olycka när jag väntade barn nummer två (och då hade jag haft ett missfall emellan) så jag vet allt om att vara i sorg samtidigt och samtidigt glädjas över en graviditeten. Det är väl med den erfarenheten som gör att jag vet att jag kan ha två känslor inom mig samtidigt och det fungerar. Dessutom var det så att det lille pyret som växte i min mage (jag var inte så långt gången när mamma dog) bar mig igenom sorgen. Det var faktiskt fantastiskt. Nu är han en liten krabat som precis börjat på dagis. Och han och han syster bär mig genom den här sorgen. Jag hoppashoppashoppas att jag får chansen att ge dem ett syskon till, så snart som möjligt.