Längtan efter ett syskon. Hur lång tid tog det för er?

vi förlorade en flicka i aug-07 i magen i v 34 och min läkare sa att man blir gravid när kroppen är redo.Alltså inga råd.

3 månader efter blev vi gravida igen som tyvärr slutade med ett MF i v 8.
I maj i år blev vi återigen gravida med det barn som som nu växer i min mage(v 22 nu),när man har förlorat ett eller som ni 2 barn så är efterföljade graviditeter oroliga och man (jag) bara väntar på att nått ska hända,,,har svårt att glädjas och tar en dag i taget.Känslomässigt så håller iallafall jag lång distans utifall att....

Beklagar att Ni inte fick behålla era änglar. Har ni fått någon återbesökstid till läkare? Om Ni fått det, vänta åtminstone till dess och hör så att det inte skulle finnas några hinder för en ny graviditet. Oftast brukar de inte säga någon väntetid, men beroende på varför, så kanske kroppen behöver tid för att återhämta sig.
Men min fråga, är du och din sambo redo än? Jag blev gravid ett halvår efter min ängel, och jag var inte redo mentalt. Det blev en psykiskt känslomässig berg -och dalbana, och jag vågade inte njuta och hoppas att det skulle gå vägen. Idag sitter jag med två småbröder till min ängeL.
Önskar er all lycka och sänder er massor av styrkekramar.

//Ängeln Robins mamma

Väldigt bra tråd... sitter själv i samma tankar... ska dock höra mig för med läkaren på tisdag då vi skall på återbesök. Vill testa mig för allt möjligt så att det inte finns risk för att det händer igen eller att man försöker och försöker utan att det blir positivt pga att infektionen gjort mig steril.

Lycka till!

Tack för alla svar. Jag känner mig inte orolig över nästa graviditet för tvillingarna dog av blodtransfusion. Det var enbart för att de var enäggstvillingar. Men om det blir enäggstvillingar igen så kommer jag antagligen knappt klara av det i och med att blodtransfusion är vanligt bland enäggstvillingar. Visst kan det hända olyckor med ett barn också men min moderkaka såg bra ut och det var inget övrigt fel.. Det känns väldigt skönt. Det är så tråkigt att det är så vanligt med att barn dör under graviditeter, det visste jag inte innan våra tvillingar dog. Det är hemskt att någon ska behöva förlora sina barn så.. Jag får mycket styrka över att man inte är helt ensam även om det är tråkigt att det har hänt er med.. som det känns nu så är vi redo för en ny graviditete men man vet ju inte hur det känns när det väl sker. Tack för alla svar!!

Förlorade min pojke i vecka 18. Läkaren sa att det vara bara att "köra på" när man kände sig redo, man behövde inte vänta 1 mens eller så. Kuratorn varnade dock för att det är svårt att sörja ett barn samtidigt som man väntar ett annat. Vi försökte ändå direkt, men det tog 5 EVIGHETSLÅÅÅNGA månader innan jag fick ett +. Tiden fram till dess var mörk och hemsk, och sedan började en graviditet full av oro. Jag hade svårt att vänta barn, jag ville inte ta ut något i förskott (trodde väl jag skulle kunna skydda mig mot sorgen OM det skulle hända igen), och kände mig inte ens speciellt gravid. Men jag fick fint bemötande på mvc, fick göra massa extra koller och prata med en psykolog, och på något sätt gick ändå månaderna och till slut fick vi vår lillebror :) Och han är förstås värt ALLT!

Beklagar att ni inte fick behålla era små pojkar hos er! Kram!

Forst och framst - jag beklagar verkligen att ni inte fick behalla era pojkar! Vi forlorade Fredrik for tre veckor sedan ocksa (och jag sitter ocksa har med ett avslag som verkar ha gatt over till mens??) sa jag vet vilket absolut helvete du genomgar.

Jag fick radet av min barnmorska att vanta tills jag hade fatt en mens men det var nog mest for att veta hur langt gangen man var. Haller med Froggis att det kan finnas ev medicinska skal for att vanta men det later konstigt att din lakare inte skulle ha namnt detta i sa fall - forde du nya graviditeter pa tal med din lakare?

Jag tror inte ett smack pa att en stark onskan att fa barn skulle kunna hindra graviditet och ingenting jag last (och jag har last massor) stoder detta karringskrock! Var forsta tanke var ocksa att vi maste forsoka fa syskon och jag ville helst ha blivit gravid igar typ och kunna foda NU! Allteftersom veckorna har gatt har jag dock lugnat ner mig lite, det kanns valdigt viktigt att sorja Fredrik just nu (vi har ju inte ens hunnit begrava honom) och att sen aterhamta mig fysiskt. Men visst kommer vi att kora igang sa snart vi kan! Jag kan tipsa om traden har pa Anglarum for oss forsoker fa smasyskon till vara anglar, jag har nyss borjat hanga dar och det ar valdigt skont (om an valdigt ledsamt) att prata med flera i samma situation om allt fran tips och trix till missfall.

MammaMelissa - pa mig tog de blodprov dagen efter forlossningen och vi ska ga igenom resultaten pa mitt aterbesok. Jag vet att de testade for listeria, toxoplasmosis etc (ingenting som skulle vara relevant for mig, ingen infektion orsakar det hjartfel som Fredrik hade). Om det ar sa att du haft en infektion och riskerar sterilitet darfor maste de ju absolut kunna testa dig och sedan kontrollera om det paverkat dig! Haller tummarna for att ingenting sadant dyker upp.

Det enda min läkare sa var att det som hände nte har någon inverkan på en ny graviditet. Någon återbesök har jag inte fått. Pratade med min BM hon sa att om allt såg normalt ut så behövde man inte komma tillbaka..

Hej,

vi förlorade vår son Gunnar i vecka 39. Vi vet inte varför han dog och därför klassas det som plötslig spädbarnsdöd i magen. Om man är mycket inne på FL kan man ju få för sig att det här är vanligt, att barn dör i magen precis som dina två killar och min son. Men det är förmodligen så ovanligt som det kan bli mycket tack vara bra mödravård i Sverige. Ungefär ett barn om dagen dör i Sverige vilket är mycket få med tanke på hur många som föds. Därför hoppas jag att du kan känna i alla fall ett litet lugn och glädjas när du blir gravid igen (vilket jag hoppas du blir). Risken är så oerhört liten att man drabbas igen - även om den vetenskapliga insikten tyvärr inte hjälpt mig på det känslomässiga planet.

Jag beklagar så att ni inte fick behålla era pojkar. Och jag förstår er starka önskan att försöka igen. Så har alla de föräldrar som delar din och min erfarenhet som jag haft kontakt med känt. Man vill så gärna ge sitt/sina döda barn ett småsyskon. Mig veterligen finns det inga regler eller råd att hålla sig till när man ska vågar börja försöka igen. Som någon annan skrev i tråden så blir du gravid igen när kroppen orkar. Om det blir på en gång eller om ett år beror på när det där guldägget kommer. Men man kan ju göra mycket för att se till att förutsättningarna är de bästa - leva sunt och bra och ha oskyddat sex tre gånger i veckan.

Fört oss tog det ett helt år (som också innehöll två eller tre missfall) innan vårt guldägg kom och ville börja växa. Det var ett tufft år men såhär efteråt kan jag känna att det förmodligen vara bra för mig. Jag behövde det år (även om det var mycket frustrerande under tiden). Så om ni vill börja igen - gör det. Sedan tar det den tid som din kropp behöver.

Lycka till och många kramar.

Jag blev gravid efter åtta veckor. Resan har varit som en berg-och-dalbana. Oro i början och slut men däremellen förvånandsvärt bra. Lilla knyttet anlände för en dryg vecka sedan och visst kommer mycket tankar ikapp, men jag tar dagen som den kommer. Redo blir man nog aldrig, men tack vare all fantastisk personal runt omkring mig så skulle jag inte tveka att fatta samma beslut igen. Det är värt varenda stund av oro när man äntligen får sitt lilla barn i famnen.

jag fick missfall dec 05 och då var jag i v 12 men sen i augusti 06 blev jag gravid igen och i april´07 fick jag en son

Vår lilla M är född knappa 11 månader efter vår förlust av vår son.
Det var en orolig graviditet men det tror jag att det hade varit även om det hade dröjt innan jag blev gravid igen.
Beklagar er förlust...

Casper föddes 28 maj (v.21+6) och denna graviditet utgår från 19 juli (om jag minns rätt, är lite trött) och jag han få mens 2 ggr imellan. Inväntade den första innan vi försökte igen så det gick väldigt fort.

Jag fick missfall midsommarafton 2007 och blev gravid igen i augusti 2007. Jag vet vad ni alla går igenom. Jag blev våren 2007 gravid spontant då jag fick vid första gå igenom en barnutredning då vi ej kunde bli med barn. Jag fick beskedet att jag hade PCO (ägglossningen upphör i ett visst läge i cykeln och man får ej ägglossning) vilket försvårade mig att bli gravid.Jag fick då en hormonbehandling som ledde till att vi fick en pojke 2003. Helt plötsligt våren 2007 började jag må illa och få annorlunda symptom såsom jag hade när jag väntade pojken 2003.Tog ett grav-test i slutet av maj och jippie, jag var gravid spontant. Jag mådde piss och så började jag få bruna flytningar, som jag även hade vid förra graviditeten, men det brydde jag mig inte om förrens jag på midsommarafton 2007 fick färskt blod och då skaffade vi barnvakt och åkte till gyn-akuten där de upptäckte att det inte fanns något foster men säcken fanns där. Jag skulle då komma tillbaka en vecka senare då de trodde att jag inte var så långt gången.Jag forsatte att blöda och mycket riktigt var det ett missfall och det var ofostrat. Jag fick skrapning i början på juli och jag var gravid spontant igen i slutet av augusti.Vi fick äntligen en pojke till i slutet av maj 2008.Oron fanns där under hela graviditeten så det var först när barnet var fött som jag nu slappnat av för allt hade gått bra.

Har precis fått veta att mitt barn har dött i magen (v 30+3) och jag trodde inte sånt hände. Känns skönt att läsa att det faktiskt finns hopp om framtiden (vill ju så gärna ha ett småsyskon till sonen). Beklagar er sorg!

www.familjeliv.se/Forum-10-204/m38102012.html

Beklagar så att era små lämnat er alldeles för tidigt.
Vi är ett gäng med änglamammor som kämpar för småsyskon.
Vi peppar, lyssnar och stöttar varandra i glädje och sorg, fast viktigast av allt vi förstår varann.
Välkomna till tråden om ni vill.

Kram Veronica