VARFÖR måste detta hända??

Beklagar verkligen, du har inte gjort något fel.. livet är bara väldigt orättvist ibland.

Jag beklagar sorgen efter er lilla fina son!

Jag vet hur det känns... Vi förlorade vår dotter Nella i v20 den 13:e augusti. Det var en jobbig dag och kväll för mig och min man och många saker lämnade ogjorda som vi efteråt ångrade djupt. Vi blev avrådda av bm att se vår dotter efter förlossningen och det plågade oss djupt genast efteråt. Dock fick vi det ordnat så att vi fick ta farväl av henne efter obduktionen och efter att begravningsbyrån hade lagt henne i kistan.

Er sorg kommer med tiden att ändras men kommer aldrig att försvinna. Man hittar en ny sorts vardag som ibland fungerar och ibland inte alls. Jag fick mycket stöd efteråt av psykolog som jag besökte regelbundet. Han hjälpte mig med sorgen och alla skuldkänslor efter förlossningen. Jag tycker att du borde ta kontakt med psykolog eller kurator om du känner så. Känns bra att få prata av sig med ett "proffs".

Än en gång, jag beklagar!
Kram, Ängeln Nellas mamma

Vet hur det känns.. Vi förlorade Ängeln Liten den 19 Oktober 2008.
i v 16.... De var otroligt tungt! Att såg fint ut i v 13, men sen hände detta någongång efter det!
kan inte mer än beklaga ....

Skriv om det är något..
KRAM

varma kramar!

Stor kram - såå ledsen för er skull...

Beklagar att du måste vara med om detta.
Känner igen många av känslorna du beskriver: Att kroppen har lurat en, varför har man inte märkt att något var fel, missunnsam mot alla andra som är gravida, orättvist osv. Vår son blev sjuk och dog i magen, föddes i v 20.

Många kramar till dig.

Vill ge dig massa kramar!
Det är så tungt när något sånt här händer & såå orättvist. Förlorade min dotter i v23. 4v sen nu. & visst är det svårt att glädjas med andra vänner. Min ena vän fick 2v efter jag födde min ängel. Inte träffat dom än men vi är inte bästa vänner heller däremot har jag 1vän som är beräknad 5dar innan vi skulle haft bf & henne vill jag absolut inte träffa än i alla fall. Man måste tyvärr tänka på sig själv för att överleva sånt här har jag insett. & visst hade man inte överlevt utan sitt första barn. Så imponerad på dom som klarar det.
Ang kort.. kan du inte ringa sjukhuset & kolla om han finns kvar. Våran tjej fanns kvar några dagar innan obd. Vi valde även att få henne till våran kyrka vilket blev en separat kista & minnesstund så vi fick se henne igen & lägga personliga saker, filt, kort mm & jag är så glad för det idag. Tungt men gott.Finns här & svarar jättegärna på frågor eller stöttning om du vill. Prata om allt är det som får mig att stå på benen idag. Så du får gärna skriva eller ringa om du vill.
Massa bamsekramar

Beklagar att ni inte fick behålla er lilla pojke hos er! Din historia liknar min, allt såg bra ut på tidiga ul, på rutin ul var han död - kanske han dog redan i vecka 14? Födde världens finaste lilla pojke i vecka 18, sövdes för skrapning, har inga kort... På måndag är det 3 år sedan han föddes.

LURAD av kroppen som inte kunde signalera att något var galet, tom att livmodern hade växt! Självklart svårt att glädjas åt andras graviditeter och bebisar, inte så konstigt?

Det är en svår tid, men det blir bättre... Inte som innan, men bättre än just nu... Var rädda om varandra. Kram!

Man känner sig så tom! Allt "bevis" på att man var gravid är borta..Brösten är inte ömma o svullna längre,magen e helt platt..
Ska till kuratorn imrgn..
E det nån som vet om det finns nåt speciellt ställe att köpa smycken spec till våra små änglabarn? Kram

Leos mamma skrev 2008-12-11 14:24:39 följande:

Beklagar att ni ej fick behålla honom. Han är uppe hos alla våra änglar nu och vakar över oss. Stor kram

Va tråkigt att ni inte fick behålla er son. Dina tankar och känslor är helt "normala" efter att ha förlorat ett barn. Ta dig tid att vara ledsen, kanske behöver du prata med någon? Ens vänner förstår ju inte, det är ju bara dom som förlorat barn som vet hur fruktansvärt hemskt och grymt det är.
Stor kram till dig

Beklagar verkligen er förlust.
Jag vet hur det känns, inom loppet av 8 månader förlorade jag mina två pojkar, den första i V16 och den andra i V20 pga av GBS alltså en infektion som är förödande när man är gravid, jag bara vaknade att vattnet hade gått och då va det för sent och andra gången så gick slemproppen och några timmar efter så fick jag en störtblödning och det visade sig att fosterhinnan hade ramlat ner i livmoderhalsen och jag fick ligga tippad i ett par dagar i hopp om att hinnan skulle ramla tillbaka så att dom skulle kunna sätta ett cerklage men vattnet gick ändå efter tre dagar så det blev en till förlossning.
Det känns så himla tomt, jag har två söner men ingen här hos mig, det känns så himla hårt att det ska drabba oss, jag vill bara ha en liten men det verkar inte som att jag fåt någon alls, det är så orättvist, mina vänner skaffar barn till höger och vänster, eller vänner och vänner, dom jag känner och vissa gör tom abort och det känns otroligt hårt men jag kan ju inte säga nåt för det är ju deras beslut och det finns säkert en bra orsak till abort oxå, men jag orkar inte med att bry mig.
Nu är det 1 1/2 år sedan vi förlorade Tim och det verkar inte som att det jag blir gravid nå mer, vi försöker och kämpar men det blir inget, jag vet inte va vi gör för fel, det känns så hopplöst, det kanske inte är meningen att jag ska bli mamma i det här livet.

Jag känner med alla er som har förlorat era små, jag vet hur det känns och det är bara för oss att stötta varandra och försöka glädja oss åt våra vänner som får barn trots att det är svårt.

Lycka till mina systrar!

Kram Angelica

Hej!

Har varit borta över julen-skönt å komma iväg o få lite annat att tänka på en stund.
Jag hoppas att ni alla haft en bra jul! (trots allt..)
E nu tillbaks i "verkliga livet".
Vill tacka alla snälla "systrar" för era värmande ord!
Det känns så himla skönt att det finns folk som förstår en,Att man känner likadant mm. Man känner ju sig så himla ensam, eftersom ingen närstående (,som ej varit i samma sits), kan förstå en.

själv e det dags att börja jobba på tis, känns lite jobbigt att komma tillbaks..men men, man får hoppas det känns bra sen..

Dags att börja planera för sonens 4-årsdag på lördag
(då e det exakt 4mån kvar som lillebror var beräknad till..)

Sambons familj kommer då,även svägerskan som e beräknad till 5v efter mej..kommer nog bli jobbigt att se henne...

Kramar till er alla!!

I tisdags när jag skulle iväg till jobbet för 1:a dagen efter sjukskrivningen,Fick jag svaret på obd. med posten.( Då blev man påmind igen)
Trodde att vi skulle bli kallade till återbesök (dom sa det..)
Svaret var som väntat- inga missbildningar eller infektion hittades..
Det är både på gott och ont, vill gärna ha en"orsak" till det som hänt..vill ju ha nåt att "skylla på".
Nu står man här lika undrande som innan. Det känns fortfarande helt meningslöst.Utan nåt svar. Var det mitt fel ändå, gjorde jag nåt.

(Nu har sambons släkt bott över helgen-firat 4-åringen idag, svägerskan som e beräknad till 5v efter mej e här. Det e lite jobbigt att se hennes växande mage-o här sitter jag med platta magen..

skickar en styrkekram till alla änglamammor. för snart 2 år sedan tvingades jag avbryta graviditet i v.22, vi förlorade en dotter.
hoppet om ett syskon tändes då jag blev gravid i juni, det slutade i missfall och just nu känns allt så hopplöst. jag känner 10 personer som är gravida just nu och det är jätte jobbigt då man själv inte lyckas.
jag finns här om någon vill prata. även fast det gått 2 år så är det tungt och saknaden och sorgen gör sig påmind ofta.

Leos mamma skrev 2009-01-03 22:38:59 följande:

Hej du fina mamma..

Så ledsen att er fina underbara pojke inte fick stanna kvar...Varma kramar

Mamma till Fisen o änglabarnen Adam o lille Lucas

Leos mamma: Vet precis hur det känns, gick igenom samma sak som dig, har en dotter på 4 år (hon fyller i februari 4 år). Min sista mens var 30 juli 2008, fick ett plus i augusti, vi blev så glada, gjorde ett ultraljud i v 11 allt såg jätte bra ut, sedan när det var dags att göra ultraljudet i v 17 så såg dem att bebisen hade dött i v 13+ 4. Jag hade oxå haft lite ont som dig på vänster sida ungefär där moderkakan hade legat men jag brydde mig inte så mycket om det, ringde och kollade det men dem sa samma sak till mig så länge du inte blöder eller har jätte ont så är det ingen fara. Vår pojke var inte missbildat det var det enda dem kunde säga till oss...Vi vet inte heller varför detta hände oss, har aldrig haft ett missfall... i alla fall efter några dagar efter ul fick jag ta en tablett och 1 december fick jag föda fram vår älskade lilla pojke, skrapades oxå ( var livrädd för detta) men det gick bra... Saknaden efter vår lilla son är oerhörd, går ej att beskriva..för två dagar sedan fick jag min första mens.. blev först jätte glad men nu känner jag mig ledsen igen.... Vår son begravdes och jag går ofta till graven, han finns alltid nära mig...

Jag hoppas att det kommer att kännas bättre för oss snart..att vi hittar en väg att gå vidare med våra liv.