Jag vill inte vara sambo, är det okej?

Undrar samma sak. Någon har nog bott under en låda sedan 1950!

Men GUD att jag glömde det! Skäms på mig!

Men då är det kört för mig för jag bor redan med någon. Jag borde vara mogen som ett ruttet ägg nu! Nu blir jag ju aldrig mogen! TACK FÖR DEN! *rusar iväg gråtande*

Något som också är utanför ramarna är att jag är anti mot sex, är inte ung och jag vet att h*n aldrig skulle leva utan så jag lever i celibat. Men om du känner att du vill vara särbo ska du inte bli sambo heller ts. Hoppas du finner någon som vill leva på samma sätt.

Du vet ju bäst vad du behöver och vill ha, vill du vara särbo så är det väl bara att vara det och man _får_ ju faktiskt ändra sig om man upptäcker att man vill något annat, se bara på alla gifta par som kommer på att de trivs bättre som särbos när de mognat till sig lite

Åh herregud! När ska jag bli mogen då??? Är snart 37 och bor för tillfället typ särbo. Nöjd med det också förutom att det är rätt strot avstånd så det blir enbart helgerna. Hade varit mysigt att bara kunna smita över en vardag om man ville också. BTW sex har vi inte heller

Jag har flera "gamla" (över 40) vänner som trivs som singlar alt särbo och aaaaaldrig skulle flytta ihop med någon.
Jag har aldrig funderat på om de är konstiga. Det kanske de är när jag tänker efter... För JAG vill inte leva ensam resten av mitt liv. Det är väl mina referensramar som styr världen?

Hade en diskussion med en av mina vänner denna veckan angående detta och hon var mer frågande varför jag nödvändigtvis ville bo med någon (är singel).

Jag kan mycket väl se fördelarna med en särbo. Att få ha ensamheten och självbestämmandet helt intakt, utan att någon lägger sig i. Men att ändå ha någon när man behöver det. Det bästa av två världar.

Själv vill jag ha någon att komma hem till, någon som delar allt med mig (och mina ohängda ungar, samt ev hans ungar). Någon som hjälper mig att pussla ihop vardagen. Och som lyser upp fritiden. Sedan måste det finnas utrymme för ensamhet oxå, fast man är två.

Det är ingen ovanlig tanke du har ts. Enda skillnaden mellan dig och många andra är bara att du vågar erkänna det. Det finns nog högvis med människor som vill vara särbo med dig.

Absolut inget fel på dig! 

Jag känner igen mig så mycket i detta. Jag har testat att vara sambo 2 gånger, en gång i 20- årsåldern och sedan med mitt barns pappa. Jag hatar att bo med någon annan. Det är verkligen inte för mig. Jag måste få ha mitt eget space, mina saker där jag vill ha dem, att få vara ifred, slippa tjafsa om vardagssaker som tvätt och disk... Behöva kompromissa med någon annans fula saker och konstiga vanor. Och framförallt - andras barn. Jag har svårt för barn som inte är mina egna, så jag vill absolut inte dela hushåll med dem.

Jag har bott själv sedan jag skilde mig för 9 år sedan och kommer ALDRIG mer att vara sambo. Jag är snart 40, har ett förhållande sedan 3 år med en några år äldre man som också har ett barn sedan tidigare. När vi hade varit tillsammans ca 1 år började han prata om att vi kanske kunde bo ihop. Jag satte stopp direkt och sa att "om du letar efter en sambo så får du tyvärr hitta någon annan, jag kommer aldrig att vilja bo ihop och det är upp till dig om du kan acceptera det eller inte". Han är fortfarande kvar. 

Han säger att han blev lite besviken till en början men tycker nu att det nog är rätt beslut för alla.

Stå på dig! Jag tycker att det är en styrka att veta vad man vill och vad man klarar av. Man ska inte behöva kompromissa ihjäl sig med något man egentligen inte vill för att "alla andra gör så".