Ang adoption

Det ser olika ut i olika länder men också beroende på barnets ålder. Ursprunget är en viktig del för den framtida själsliga ron. Vad som är bäst eller inte för just det enskilda barnet kan vara svårt att veta innan därför så får man nog helt enkelt lita på dem som arbetar med adoptionerna.

Jag skrev lite fel. Menar självfallet att det är viktigt att besöka landet också! Men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Hur brukar det gå? Har ignen aning. Brukar barnen bli ledsna? Gråta hela vägen t SVe typ? Såna saker som jag inte ens tänkt på innan min kompis gör detta nu...

Nej, barnen gråter inte hela vägen till Sverige. Endel gråter precis vid överlämnandet, andra längre och många inte alls.

Vi fick vår dotter i Ukraina och där gör man lite som TS efterlyser. Vi fick hälsa på henne ett par timmar varje dag i tio dagar. De första dagarna höll sig någon i personalen inom synhåll. Så småningom fick vi vara i ett eget rum med stängd dörr eller ensamma på gården med dottern. Adoptionen får inte godkännas i ukrainsk domstol innan barnhemmet intygar att "kontakt har uppstått mellan föräldrar och barn" (har för mig att det är så det uttrycks i översättningen av dokumentet). Jag tyckte att det var en enorm fördel. När vi hämtade vår dotter ville hon verkligen vara med oss. Hon vägrade till och med låta barnskötaren klä om henne, utan skrek och sträckte sig mot mig. Så snart jag tog över blev hon tyst och nöjd. Hon sov gott hos mig den första natten och var liksom "lagom" i sina reaktioner. Klart att det märktes att så mycket var nytt för henne, men hon grät inte så länge i taget, hon lät sig tröstas och var absolut inte apatisk, som jag hört att en del barn blir av chocken vid överlämnandet.

Jag tror att vår allra första tid tillsammans underlättades av att hon fick lära känna oss innan hämtningen. Däremot vet jag inte egentligen om det spelar någon roll på längre sikt.

Vi fick hälsa på vår son några dagar innan, men vi valde att ta med honom redan på andra dagen (vi hade varit med honom c:a 5-6 timmar dagen innan). Vi förväntade oss att han skulle vara i alla fall lite ledsen och sakna nannies, men han var aldrig ledsen egentligen. Han tyckte VÄLDIGT mycket om uppmärksamheten av 2 vuxna som tyckte han var ett under, och var enbart glad (jo, grät när hungrig eller dyl) från dagen 1. Så det kan variera mycket. Och vi valde att semestra tillsammans i nästen 4 veckor tillsammans innan vi flög hem, vilket vi tyckte var kanonbra, men andra har inte tid, lust eller möjlighet, och det måste man respektera.

Bäst egentligen vore om man som förälder fick lära känna barnet först, i alla fall lite grann, och fatta beslut utifrån det, och inte från barnhemmets protokoll, men så är det inte.

I Etiopien fick vi hälsa på våra barn på barnhemmet ca 1 h/dag i en veckas tid, innan vi tog dem med oss. Så det är olika från land till land (och kan vara olika även från barnhem till barnhem), vilka rutiner de har...

Vi fick träffa vår dotter för första gången morgonen efter att vi anlänt till Nigeria och sen dess har hon inte lämnat vår sida. Ingen lära-känna-varandra-långsamt-period där inte! För oss funkade det jättebra redan från början och hon vande sig lite lagom långsamt till oss. Hon släppte in oss och lät oss komma nära och ta hand om henne. Efter 1 1/2 vecka lät hon inte någon annan än vi ens hålla henne. Hon var knappt 6 månader då och jag tänker att det spelar stor roll hur gammalt barnet är när man beslutar vilken rutin som passar bäst. Ett äldre barn kanske har hunnit skapa djupare band till personer från barnhem osv, samtidigt kan också ett äldre barn på ett bättre sätt kanske omfatta att de två nya vuxna ska bli hans/hennes föräldrar och att det är något positivt. Det är mycket att ta med i beräkningarna.

Förstår att du är orolig för dina vänner och deras barn. Och det är inte helt okomplicerat att adoptera ett barn, eller snarare, det är inte helt okomplicerat att bli adopterad. Det är mycket i de olika ländernas processer som kan ifrågasättas, men som adopterande är det inte så mycket att göra. Man får anpassa sig och försöka fokusera på att det handlar om att få ett barn som ska leva hos en resten av livet. Om det är lite rörigt under själva resan kommer troligen inte att spela så stor roll längre fram när man har hittat en vardag och när familjebanden knutits ordentligt.

Tror även det är skillnad om barnet bort på ett barnhem, el som i detta fall, hos en fostermamma också. Bor det hos en mamma som tar hand om det dag o natt blir ju barnet jättefäst vid denna. Men jag tycker det verkar bra att ha som krav att kontakt ska uppstå innan man får barnet. Borde alla länder ha. Detta med anknytning är ju så väldigt viktigt o det är ju ändå ett trauma för barnet att komma till nytt land, nya människor, nytt språk etc. Då kan man ju åtimstone se till att överlämningen sker så smidigt som möjligt o det inte sätter sig på tvären redan där.

Tänker bara på min dotter. Hade min mamma som barnvakt för nån månad sen. Hade varit hos mamma en vecka innan just för att dottern skulle få acklimatisera sig lite. De fick umgås mycket, jag gick iväg några timmar vissa dagar etc. Ändå var hon ledsen MYCKET på natten. Skrek flera timmar otröstligt=(

Nej, det verkar verkligen inte okomplicerat att adoptera ett barn. Och sen vet man inte hur det blir när barnet blir äldre heller. Vilken grej. Har ju bara två biologiska barn o kan ju bara relatera till det. Barn, även små, är ju så väldigt sårbara...

Hej Åskan!

Det är friskt med lite nya ögon på adoption. Jag håller med dig om att det ofta är alldeles för plötsliga och bryska överlämnanden. I många länder.

Jag håller med signaturen "bebis ja tack" om att det är svårt att påverka såna här förhållanden men jag är inte så säker på att det bara är att gilla läget. Självklart kan man genom sin organisation - eller på plats - ge sina synpunkter. Som de där rundresorna t ex. Gagnar de barnen kanske? Många gånger är de ett sätt för landet att få in lite pengar. Det finns fler delar i adoptionsproceduren som handlar mer om att tillhandahålla "smörjmedel" än verka för barnets bästa.

Ja precis. Om många säger sin åsikt så kanske de tillslut ändrar sina rutiner. Sen kanske Sve borde sätta sig på tvären också, till de länder som gör på detta sätt. Men då kanske det inte blir många länder kvar...=( Det tär ju ändå jättebra att möjligheten att adoptera finns, givetvis. Barnen behöver ju nya hem liksom.

Det verkar ju så himla bra annars att pojken fick bo hos en fostermamma, sova bredvid henne på madrass etc, isf på ett barnhem. Och sen går det till så där vid överlämningen. Usch, blir upprörd.

I Kina räcks barnen över på ett kontor (någon enstaka gång sker det på hotellet) man skriver på lite papper och sedan åker man därifrån med sitt barn. Inte alls speciellt bra ur barnsynpunkt men det adopteras bort så många barn att det inte är möjligt att alla dessa främlingar springer ut och in på barnhemmen (fick vi till svar när vi frågade). Det är ju att främmande människor från andra länder betyder främmande bakterier och baciller också. Jaja, det finns två sidor av allt.

Vår pojke var tre år när vi fick honom, på ett kontor. Det var första gången vi sågs men vi hade skickat fotoalbum av oss, huset, katterna och släkten och det hade personalen läst om och om igen med honom. Han var så förberedd en liten treåring kan vara tycker jag och även om han var rädd och blyg så funkade det långt över förväntan. Sen hade vi elva dagar i Kina tillsammans, då vi såg oss om, lärde känna varann och hans födelseland tillsammans, något vi tyckte var jättebra eftersom han var så stor så han efteråt kan minnas det.

Självklart kan man ha åsikter om hur saker och ting går till men man måste lyssna på sin organisations råd och ta seden dit man kommer. Man är gäster i barnets land och deras syn på vad som är bra för barn är inte alltid den samma som svenskars.

Ett barn fick vi på hotllrummet, det gick ganska bra, fostermamman fick stanna en stund och bryta isen. Det andra barnet fick vi utanför hissarna på hotellet och barnet överlämnades på fem minuter av människor som h*n inte kände till oss som h*n förstås inte heller kände. Faktiskt rena katastrofen. Önskar att ha fått göra som Manchester.

Det önskar jag att vi också fått. Men samtidigt kan man ju inte ställa krav, det vara bara så jag menade. Kina är inte direkt ett lyhört land i alla lägen.

Vi träffade sonen två gånger först, ena dagen var vi med hela barngruppen så att säga på barnhemmet och andra var vi mer koncentrerade på just honom. Sen tredje gången var vi tillsammans en stund, ett par timmar kanske, och sen fick han åka med oss till hotellet.

Han grät när vi åkte därifrån och en bit i taxin. Sen somnade han i makens famn. När vi kom till hotellet grät han en del första dagen men då hade han också kolik så det gjorde ju inte saken bättre. Men sen redan första kvällen så lekte han med oss på golvet, och låg och kollade på TV intill oss. Och sov hyfsat på natten. Dagen efter på hotellet grät han också en del, men hur mycket som berodde på kolik och hur mycket som berodde på oro vet vi inte.

Sen åkte vi hem och han sov hela första natten här hemma vilket jag inte tror han gjort om han kännt mycket oro.

Även om vi hade önskat att vi kunnat träffa honom några gånger till innan vi fick honom så tycker vi ändå det funkade bra såhär. Vi hade inte så mycket val utifrån vilka flyg som fanns att tillgå, det var juletid och smockfullt, och datum på visum (behövde vara hemma innan årets slut).

Om att "ta seden dit man kommer".

Seder och bruk är inte skriva i sten, de varierar över tiden. Vi fick en massa råd och anvisningar från vår adoptionsorganisation om vilka seder och bruk som gäller i Vietnam och hur vi skulle uppträda och vad landet anser om ditt och datt.

Våra vietnamesiska vänner i Sverige skrattade gott åt många av råden och förmaningarna. ("tror de att vi lever på medeltiden?!")

Jag har all respekt för att det kan vara praktiskt svårt att genomföra adoptioner på ett alltigenom bra sätt. Till viss del handlar det om att adoptionsorganisatioen inte vill stöta sig med kontakten i givarlandet, man är ju ganska mycket i händerna på de villkor som landet ställer. Det tycker jag man ska vara uppriktig med och inte automatiskt hänvisa till "seder och bruk" när det snarare handlar om en adoptionsspecifik kultur.

Jag håller med men jag menade även seder och bruk kring adoptioner. Jag har bara erfarenhet av Kina och där gick all till exakt som vår organisation sa och guider och andra myndighetspersoner uppförde sig just som de "varnat" oss för att de skulle göra. Vi var förberedda och kunde handla utöver det, men med respekt. Det innebar tex alltså att vi snällt byltade på vår son mer kläder än vi ansåg vara nödvändigt eftersom det är sed i Kina och vår organisation inte vill att svenska adoptivföräldrar ska få dåligt rykte så att säga. Sen fick han springa naken på hotellrummet Ett litet exempel men ändå. Relationerna mellan organisationerna och länderna är ju jätteviktiga och förändringar föreslås men man kan liksom inte komma och kräva det. Organisationerna förstår ju också vad som är bäst för barnen, jag är helt övertygad om att de, så mycket de vågar och känner passar sig, jobbar för att förändra det som inte är bra samtidigt som de självklart inte vill stöta sig med något land. Det var vad jag försökte få fram.

Från Kinas håll har man ju gått ut och talat klarspråk: så här går det till att adoptera från Kina, vi ställe kraven och de här barnen finns för adoption. Man kan inte beställa barnen och därför riskerar man alltid att få ett barn som ligger utanför det medgivande man har så jag tror inte de i dagsläget bryr sig så mycket om att adoptivföräldrarna vill ha annorlunda överlämnanden, ens om det var möjligt att genomföra på ett bra sätt. Tyvärr för visst hade det varit bättre för barnen.
Däremot fick ju tex vi skicka fotoalbum till vår son eftersom han var så pass "gammal" och han var väl förberedd på att få familj. Så omtanke för barnen finns även i Kina.

Vi har två barn från Korea. Vi fick träffa dem en gång innan vi fick ta med dem hem till Sverige. Vad jag har förstått så är det för att de koreanska myndigheterna har ansvar för barnen ända tills man lämnar landet. Det skulle ju även krävas ganska mycket av fostermammorna om man skulle komma hem till dem och träffa sitt barn många gånger under vistelsen( man träffar sina barn där). Vi hade inga problem med detta då vi såg att våra barn hade det mycket bra och var trygga. Det var heller inte något problem vid överlämnandet för någon av våra barn och vi möttes av glada och trygga barn båda gångerna. Vår dotter som nu är fem har alltid tyckt att det varit ok att bli lämnad och hämtad de gånger vi har gjort det och det märks inga spår av denna seperation från när hon var liten. Vår son som vi hämtade för tre månader sedan har vi inte lämnat bort för barnpassning än och det kommer vi inte att göra på länge än.... Jag tror på att så länge man är lugn och trygg som förälder så känner barnen det och mår bra. Nu hör det till saken att våra barn var små vid överlämnandet, det hade inte känts lika bra om man fått större barn att bara fått träffa dem en gång innan hemresan. Nu kommer det ju mycket små barn från Korea men på senare tid har det även varit en del äldre. Jag vet inte om det görs annorlunda med dessa...... kanske någon som vet....

Ja är de mindre är det nog lättare. Men runt 7-9 mån är ju mitt i separationsfasen. Min dotter är lika gammal som detta barn som de ska hämta o därför blir det ju att jag jämför med henne.

Jag hoppas så att det går bra o att han inte kommer att bli så ledsen.

Våra barn var precis mellan dessa åldrar och det var ändå ingen fara..... Tror säkert att det går bra för dina bekantas pojke... Klart det blir en omställning för honom men vi märkte att båda våra barn tog till sig oss direkt. Det har ju små barn en förmåga att göra att ställa om sig så länge de är trygga i grunden och jag lovar att fostermammorna i Korea gör ett jätte jobb, barnen har det så bra. Lever ett helt normalt liv med värme, närhet och kärlek... Vi träffade vår dotters fostermamma efter 5 år nu när vi hämtade vår son. Ett härligt känsloladdat möte. Vilka fler länder kan erbjuda den möjligheten till ett adoptivbarn??????