Jaha, hur går man vidare härifrån?

Jag vet ärligt talat inte. För mig har det "bara" varit en gång. Jag känner nu att det enda jag vill är att vara gravid! Men samtidigt inser jag att jag själv måste läka mentalt och kroppsligt först innan det ens är någon idé. Jag är självklart rädd att det ska bli samma sak igen, men det finns ett hopp inom mig som säger att jag ändå ska försöka. Risken att det ska hända igen är inte så stor. Nu har det ju blivit precis så för dig. Förmodligen hade du bara en satans jävla otur. Kanske ett tredje försök innebär, inom sannolikhetsläran i alla fall, att du borde bli förskonad från någon liknande.

Någonstans måste man försöka hitta det man själv vill och tror på... men fy vad svårt det är...

Jag har inte varit med om det själv men jag gråter för din skull när jag läser vad du varit med om.

Önskar jag jag kunde ge dig kraft och styrka.

Många kramar /Lina

Jag måste bara meddela att jag känner att jag kan leva nu igen. Det har varit en skitjobbig vecka, men tack vare min fantastiska Johan och min underbara mamma och hennes fina flickvän, har jag nu kommit så pass långt i mitt sorgarbete att det faktiskt börjar kännas mer "som vanligt" fast ändå inte. Jag blir inte ledsen varje gång jag tänker på lilla Ida, utan ser det som var bra med det jag fick uppleva istället...
Det kommer att ta ett tag till att läka klart så att vi kan påbörja ett nytt mirakel, men när den dagen kommer är jag den lyckligaste om får göra ett försök igen =)

(Har tyvärr läst om så många som gör ett till försök innan dess att de helt har läkt klart. Då vågar man inte leva sig in i graviditeten eftersom man är rädd att man ska få uppleva samma sak en gång till. Graviditeten är ju så underbar på sitt sätt och det är ju här man först knyter an till sitt barn. Att stänga av och försöka koppla bort att man är gravid för att man är rädd att man ska få gå igenom en till svår förlust är för mig inget alternativ. Jag vill KÄNNA med hela min KROPP att jag är GRAVID.)

När jag är redo lär ni få veta!

Vill bara tillägga att vissa dagar fortfarande är svåra och jobbiga, men jag känner att jag är på god väg. Jag vill inte glömma bort min lilla Ida, men jag vill komma ihåg henne och graviditeten som något positivt, trots att det inte gick hela vägen)

Hon kommer dessutom att spridas i minneslunden på Skogskyrkogården här i Eksjö. Det känns jättebra!

Läs gärna min blogg om ni vill se mer hur jag tänker kring det som hänt.
www.linaerixon.com

Skönt att du känner dig lite piggare..
För min del tror jag inte det spelar nån roll om jag skulle bli snabbt gravid  igen eller om det skulle ta lite tid tror jag kommer vara lika hemskt rädd att få vara med om det förtvivlade tomma vi varit med om. Har inga barn sedan innan men jag tror att nästa gång man blir gravid så finns känslan alltid där. Att aldrig kunna få koppla av och njuta av graviditeten fullt ut hur många UL och kontroller vi än får..
Stora kramar..

Catlina: beklagar så att även ni har gått igenom denna tragedi. Jag vet hur det känns och jag o min sambo hade längtat så att bli föräldrar. Nu har vi en ängel och hoppas kunna ge honom ett syskon. Ta hand om varandra och tillåt dig att vara ledsen men det är även skönt att kunna vara glad emellanåt. En stor kram

Tack så mycket för alla snälla ord...

Jag hoppas och tror att jag ska orka med att känna allt utom oro (förutom den normala oron man alltid har när man är gravid) vid nästa graviditet. Det är åtminstone min vision. Precis som att min vision under graviditeten jag hade var att må bra hela tiden. Det gjorde jag, förutom när vi fick reda på att hon inte levde längre...

Idag är en jobbig dag. Har drömt massa dåliga drömmar. Inte nödvändligvis om bebisen, men däremot om mina föredetta arbetskamrater (har jobbat som vikarie på ett ställe och nu fårr ett heltidsjobb på ett annat ställe) och att jag har dåligt samvete för att jag "svikit" dem. Vilket jag kanske har gjort?.. Idag jobbar jag min andra dag på mitt nya jobb och det känns jättetufft. De känner inte till någonting om min graviditet (eller rättare sagt: jag har inte berättat om att jag varit gravid men förlorat barnet, men detta är ett litet ställe, så "alla känner alla") och det känns konstigt att berätta något. ... Det är visserligen också tre veckor sedan vi gick på rutinultraljudet.. Säkert också därför jag mår sämre idag...

Jag beklagar verkligen. Ingenting kan sägas för att göra det bättre, men jag tror det blir lättare med tiden. Hur länge sedan var det ni förlorade honom?

Idag skriver jag om min ångest i min blogg...

Jag är jätteledsen för din skull!

Fick själv missfall i v 14 i lördags. Och då hade jag ändå haft sååå mycket graviditetssymptomer (mycket mer än med mitt första barn!) och så hade jag bara en liten liten blödning, så jag skulle egentligen bara till akuten för att få det bekräftat att allting var ok. Och sedan förstår man på läkarens ansiktsuttryck när hon tittar på ultraljudet vad det är frågan om... Kommer aldrig att glömma det ögonblicket!

Jag kan känna mig ganska arg på min kropp också! Mitt barn dog troligen i v 6 någon gång, så varför har min kropp inte fattat det utan har bara kört på??

jag beklagar verkligen det som hänt dig/er....
Jag var också jättearg på min kropp som inte ville visa några symptom på att något var fel. Jag tyckte ju även att jag kände henne röra sig där inne i magen...
Man kan klandra sig själv och sin kropp, förr eller senare kommer man fram till att det inte finns någon anlednig för det...
Det tar ett tag att läka. Att man gör det helt tror jag inte, men det blir bättre.. faktiskt.
Det viktiga tror jag är att man pratar om det med så många som möjligt. Maler på om och om igen. Vad som hände, hur man känner sig, vad man saknar osv... Så småningom blir det lättare och till slut kan man prata om det utan att man börjar gråta. Sen kan man minnas det som faktist var bra och trevligt. Vad som var roligast. Kanske fick man konstiga cravings, eller blev arg för småsaker som man kan skratta åt senare...
Jag lärde mig massa om mig själv, både under de veckor som jag var gravid, och efter missfallet/förlossningen... Jag är stark och tror på mig själv och vill bli mamma.. snart hoppas jag...

Hur mår du? Hur gick det på mottagningen förutom att det konstaterades att  barnet var dött?... Har du blivit skrapad?

Kram...

Ja, jag tror också på att prata om det. Är glad att jag berättade för en hel del personer att jag var gravid (när jag hade kommit förbi v 12...), så nu var jag ju "tvungen" att berätta om missfallet också och det är sååå skönt att få stöd från alla vänner och familj! Och så vill jag inte hemlighålla eller ljuga om en sådan viktig händelse i mitt liv, det känns konstigt.

Fysiskt mår jag ok, inga magkrämpor eller så och blöder bara lite. Jag ska in på kontroll i nästa vecka och blir då eventuellt skrapat. Ingenting jag ser framemot heller... Men i lördags var jag ju helt i chocktillstånd, tror inte att jag egentligen hörde någonting av vad de sa då... Har sedan dess haft väldigt svårt att komma i kontakt med gynmottagningen (det känns orimligt att vänta med mina frågor till nästa ons), men imorgon ska jag få träffa en läkare som MVC har ordnat - skönt!

Jag förstår precis vad du menar när du säger att du är glad att du berättade om din graviditet för så många. Det var likadant med mig. Jag kunde inte hålla inne det på midsommarafon, då var jag bara i vecka 5, sen "kom jag ut" på min blogg i vecka 12 eller 13... 6 veckor senare var missfallet ett faktum och vi fick ringa runt till alla nära och berätta...

Sjävklart ska du inte behöva vänta så länge på dina frågor, skönt att du får träffa en läkare idag. Hoppas det går så bra det kan gå och att du får svar på dina frågor.

Har du barn sedan innan?

Ja, jag har redan en dotter och hon är ju helt underbar - förståss . Jag är jätteglad att jag inte fick missfall före henne, det hade nog varit ännu jobbigare.

Läkaren var jättebra faktiskt, så det kändes bra att få prata med honom. Sedan gjorde han också ett nytt ultraljud och det visade tyvärr samma resultat som i lördags, vilket också betyder att jag med allra största sannolikhet kommer att behöva genomgå en skrapning, men det är ju ingenting att göra åt...

Bra att de gjorde ett test till. Tyvärr har det ju stått i tidningarna om de som fått beskedet att barnet är dött när det i själva verket lever. Mycket märkligt, men samtidigt kan jag förstå att sådant faktiskt händer. Det är ju trots allt människor inblandade.
Jag hade tre olika som fick titta med ultraljud. Först barnmorskan vid rutin-UL som såg att det inte stod rätt till. Sedan en läkare som bekräftade barnmorskan och sedan en läkare till som bekräftade vad läkaren såg. Och så jag såklart som fick se alla tre gångerna. Inget hjärta..

När ska du tillbaka för skrapning...?

Det är på ons nästa vecka. Så jag hoppas fortfarande att kroppen ska komma igång av sig självt innan dess...

Jag håller alla tummar och tår...!
Ta det lugnt och vila i helgen om du har möjlighet...? Kanske ett glas vin om du dricker det...
Jag tyckte att det kändes kosntigt första gången jag tog ett glas vin efter missfallet. Allt som jag längtade tillbaka att få äta igen efter att bebisen fötts hade helt plötsligt ingen betydelse alls. Jag hade hellre en bebis i magen än drack vin och åt dessertostar...

Tack!
Ja, det har blivit ett och annat glas vin... Men precis som du skriver, så finns ju egentligen ingen glädje i att dricka alkohol just nu, helst av allt hade man ju haft en bebis i magen och inte fått dricka...

Precis! Men man får ju ändå försöka hålla modet uppe och försöka se framåt. Jag hoppas att jag snart kommer att behöva låta bli att dricka vin igen ;)
Fick en stegrning på ÄL-stickan igår och idag och håller tummarna =)

Oh, lycka till! Hoppas att det blir en liten bebis snart!

Tack!

Tyvärr blev det inget myspys igår. Vi var alldeles för trötta båda två (har två katter som skriker sig genom nätterna allt som oftast. Igår var de tysta!) och somnade innan vi hann lägga oss i sängen ;)