Döpa döende barn

Kan tänka mig att man vill hinna klämma in så många minnen, och normala upplevelser som möjligt under den korta tid man kommer att ha barnet hos sig. Minnen, symboliska handlingar som människan har behov av. En känsla av att mitt i all maktlöshet kunna göra nåt för sitt barn innan han är borta.

Ja, det är mycket vanligt, faktum är att kyrkoordningen till och med innehåller en särskild ritual för "nöddop" när det är mycket bråttom att hinna döpa barnet.

Anledningen till att man vill hinna döpa barnet är helt enkelt att dopet betraktas som ett inträde i Guds församling, och Jesus har gett oss människor i uppdrag att döpa ALLA människor, oavsett om de blir några dagar gamla eller om de lever i hundra år så är dopet lika viktigt.

Vi döpte aldrig våran dotter, vi är inte kristna. Men våran andra två barn är namngivning, hade en namngivningsfest.
Så det kändes jätte viktigt för oss att ha det för våran lilla Ella. Så det hade vi för henne. Hon hade dock gått bort innan vi hade den. Men det kändes ändå väldigt viktigt att göra det.

Vi döpte vår dotter på neo. Det var ett sätt att få ha en liten fest för henne där mitt i allt jobbiga. Det var själva symboliken i att ha gjort en händelse, att kunna glädjas åt att man hunnit med saker fast hennes liv blev så kort. Vi visste att vi aldrig skulle få henne ta sina första steg, första skoldagen eller se henne gifta sig. Men vi hade chansen att döpa henne. Så det gjorde vi och våra familjer fick komma.
Förutom dop så brukar vi berätta för andra att hon hann under sitt korta liv hann åka bil (ambulans), åka barnvagn (i korridoren på neo), träffa morbror och moster, mormor, morfar, faster och farmor. Dessutom sjöng vi alla vaggvisor vi kunde komma på, läste godnattsaga för hene, hon fick sin första och enda docka och vi berättade för henne vilket lag som är bra att heja på. Kan kanske låta konstigt för någon annan men jag är så glad över att vi hade möjlighet att göra allt det där. Nu kan vi minnas tillbaks till det också när vi tänker på vår dotter.

För mig som har någon form av tro - och finner kristendomen ligga närmast tillhands för mig i Sverige idag - kändes det väldigt viktigt att min lilla dotter hann bli välkomnad till Gud eller vad man nu väljer att kalla den goda kraften i livet, i världen, under den korta tid hon levde. Hon föddes i v. 28 och mådde efter omständigheterna bra, men på hennes sjätte dag i livet blev hon akut väldigt dålig. Det var nästan det första läkaren frågade, så snart hon berättat hur illa läget var, om vi ville döpa dottern. Det ville vi och då fick vi kontakt med sjukhusprästen (som sedan blev ett stort stöd för oss). På neonatalavdelningen var de också väl förbereddda för detta och gjorde det väldigt fint för vår lilla lilla flicka. Plockade fram en dopklänning som de lade ovanpå henne inne i kuvösen - hon var för liten och skör för att få den på sig. Ställde fram ett ljus, som vi inte fick tända pga syrgas i salen... Vi hämtade gosedjur och lade runt henne inne i kuvösen.... Ett par timmar efter dopet dog hon. Det kändes oerhört viktigt och fint för mig att hon hann bli döpt.

Jag ska inte påstå att jag är överdrivet religiös.
Och hur kan man tro på att en Gud finns när man håller sitt döende barn i famnen?!

I vilket fall så är hoppet det sista som lämnar människan, för mig kändes det bra att ha nöddopet på BIVA när Rasmus var på väg ifrån oss.
Jag tror inte direkt på Gud men på himlen och att jag kommer få vara tillsammans med Rasmus igen.. Det bara måste vara så annars så skulle jag inte "orka" sitta här idag.

Tack vare dopet fick vi en underbar präst som hjälpte oss med allt kring begravningen och han har även varit ett stort stöd efteråt.

Jag håller med dig farfalla...
Vi är inte överdrivet religösa, (vet faktiskt inte vad jag tror på) men när vi satt där och de frågade oss om vi ville döpa honom så hade vi ett långt samtal med prästen. Jag var så orolig att han inte skulle bli välkomnad i himmlen om han inte var döpt och då sa prästen att det mer var att han skulle bli väkommnad i familjen och samhället och då sa jag va bra då behöver vi inte döpa honom, då frågade prästen varför och då berättade jag att vi hade en namngivningsfest för honom när han var ett par månader, och då visade vi upp honom för att våra nära och kära och välkomnade honom till familjen.

Jag vet oxå att min wille springer runt i himmlen och att jag kommer få träffa honom en vacker dag. Det måste jag tro för att orka leva. Annars blir allt så meningslöst.

Jag hade faktiskt den här diskussionen med en kollega på jobbet som sett just den där sekvensen när man nöddöper i tv-dokumentären. Hon förstod det inte alls och påpekade att det skulle hon aldrig göra, och det var så konstigt att icke religiösa människor gör det, osv. Hon skulle inte ägna den tid hon hade med sitt barn med sådana dumheter. Behöver jag tillägga att hon inte har barn och inte har varit eller är nära någon som har ett svårt sjukt barn eller förlorat ett barn.

Vi nöddöpte våran dotter. Tänker dock inte berätta mer om det då det är privat. Alla gör det som är rätt för dom. Och vad som är rätt vet man inte förrän man faktiskt står där med sitt döende barn...Man ska inte ha åsikter innan,för åsikter kan ändras när det verkligen gäller..

Ja, det är många som väljer att "nöddöpa" sina barn på neonatalen om de blir dåliga och man inte vet hur utgången kommer att bli.

Vi som personal frågar ALLTID föräldrarna om de vill göra det, oavsett om de är uttryckt kristna eller inte. Annars tar vi också dit imamer etc om vi kan.