Orolig inför förlossningen.
Väntar barn i maj.
Är lite smått orolig för att jag inte ska räcka till under förlossningen.
Råd ,tips och erfarenhter uppskattas.
-
-
Svar på tråden Orolig inför förlossningen.
-
Förstår dig, jag kände samma sak ett tag innan förlossningen men ju närmre förlossningen det blev desto mindre tänkte jag på det. Jag har fått två barn, en vanlig förlossning och ett kejsarsnitt. Mitt tips är att skriva ner det du funderar över på ett papper, kolla sedan upp sakerna i tur och ordning. Sätt dig ner med mamma och fråga vad hon förväntar sig av dig, vill hon att du ska hålla henne i handen under förlossningen så vet du det innan. Det är så stort det som kommer hända att få saker blir som man planerat iaf. Förbered dig på det som du kan göra, skriv ner vilken mat och dricka hon och du vill ha, tidningar, böcker, kläder mm.
Lycka till
-
Det hade varit konstigt om du inte hade varit det, det är vi alla innerst inne...vissa erkänner det och andra håller inne med detta men i slutändan är vi alla nervösa. Kanske beror det på att vi inte vet vad som kommer att hända?! Att vi inte ha makt över ödet?! Att helt enkelt inte ha kontroll över situationen
Tips och råd... Det är lättare sagt än gjort, jag kan säga att alla snubbar runt omkring mig gav mig tips o råd om allt möjligt och jag har kommit på att det allra bästa är att uppleva allt själv och ta beslut vid varje ögonblick. Dels så att du själv inte blir besviken över att det inte blev som du trodde och dels så att du inte låser fast dig (pluggar in) vi olika situationer =)Min fru och jag bestämde oss för att köra vår race, det var tur det. För hade vi följt allas råd så hade det blivit pannkaka :P Utan att skrämmas så tog våran förlossning 50 timmar...tillslut blev det akutkejsarsnitt och vi tog säkert 10 olika beslut på plats.Det jag kan säga av egen erfarenhet, var där för henne. Håll hennes hand, ge henne vätska, låt henne inte ha lustgasen hela tiden så att hon inte spyr eller svimmar, ha tålamod, var lyhörd, peppa och säg hur duktig du tycker att hon är, ha en blickpunkt (vi hade en liten nallebjörn ståendes på ett skåp som våran dotter fick när hon föddes) För att hon ska kunna komma ihåg att när allt detta är över så kan ni njuta av den lilla(e). Det är så idrottsmän gör, visualiserar målet ;)Och du... Du kommer att räcka till. Jag behöver inte känna dig för att veta det... Instinkten kommer fram ska du se =) -
Känner igen mig själv i det du skriver. Alla tankerna man gick runt med.
Mitt bästa råd är att ta det lugnt, var närvarande och var uppmärksam på mammans och dina behov. Man vet inte om det tar 5 timmar eller 72 (som de gjorde när min dotter kom till världen). Är man inställd på att de kommer att bli på ett sätt, står man bara förvirrad om något annat händer.
Man vet ju aldrig hur det kommer att gå, man vet bara att man plötsligt kommer att stå där och vara far. Och då kommer tankarna om man räcker till som farsa :) -
Allt kommer att gå bra. Försök att peppa tjejen när hon behöver stöd och serva henne med mat och dricka, så går allt bra.
-
En bra sak är att hålla koll på när värkarna kommer, CTG maskinen som registrerar värkar ökar innan kvinnan känner värken och då kan du säga till henne att andas lustgas så hon får lust gasen i tid. I normal fall brukar CTG visa ca 20 och den ökar upp till 50 eller +100 så kommer det en värk. Man kan även hålla koll med klocka men jag tyckte det var lättare med CTGn ;)
Ett annat tips är att prata med din sambo om vad för smärtlindring som är ok och vad som är helt uteslutet då det kan bli så att hon blir totalt blokerad av smärta och du måste ta beslut åt henne! -
Jag hade någon helt bisarr idé om att jag inte skulle vara med på förlossningen. Det var ju naturligtvis rädsla maskerat som någon konstig uppfattning om förlossningsalen som kvinnligt område...
Tack och lov lyckades exet vädja till rätt känslor så jag var där. Första natten var mest skoj och gamman. Vi hade saft-och lustgasparty med Manu Chao på en sunkig CD-spelare.
När allvaret väl satte in så upplevde jag mig inte ett dugg "överflödig". Helt plötsligt var min närvaro så otroligt uppskattad och behövlig. Precis som abraxe skrev om smärtlindring så var en relativt klartänkt familjemedlem på plats väldigt uppskattat av mamman då hon var lindrigt sagt oredig.
Och min egen upplevelse är naturligtvis helt obetalbar. Det var så otroligt att jag inte kan beskriva det...
Lycka till. Är nästan lite avis... -
Du ska inte vara orolig. Du kommer räcka till. Du kommer även vara omgiven av proffs som inte gör annat än plocka ut bebisar ur nervösa föräldrar.
Lite saker att tänka på:
Andningstekniken. Här kan ni lära er på förhand om hur man fokuserar på andningen när det börjar göra ont. Du kan jämföra lite med att styrkelyfta, har man itne rätt teknik blir det svårt. Om ni har tränat in andningsteknik innan så kommer du kunna ta en coachande roll och nästan bara fokusera på detta. Det är DIN roll.
Ompyssling.
Hon är värd varje minut av ompyssling, hämta saft, godis (fast man inte får), byta CD i stereon, puffa upp kudden, ja allt hon behöver. Hon har burit på ditt (erat) barn i ca 40 veckor. Hon är värd detta! Och det är DIN roll.
Första kontakten
Om allt har gått bra så kommer barnet ut och här ska du hålla dig framme. För när efterbörden ska ut så ska du försöka få tag på barnet så att du kan sitta och hålla denne under denna halvtimma. det är definitivt värt det och jag har nog aldrig varit så lycklig som jag var just då =D Se till att detta är DIN roll.
Till sist vill jag gratulera till en häftig upplevelse. Du kommer minnas detta i flera år! Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på hur det kändes när jag fick klippa min sons navelsträng.
