Igår var vi på RUL och jag skulle vara i vecka 17. Fostret har dock ingen hjärtaktivitet och det syns ett stort bukväggsbråck. Det utvecklades inte efter v. 13.
Jag beklagar verkligen!! =(
min största rädsla i livet har alltid varit att behöva föda ett dött barn....så min första tanke på ultraljudet var "hoppas jag slippa föda ut det"....det blev ju inte så men i efterhand är jag glad att jag var tvungen att gå igenom förlossningen och fick se mitt barn.......nu vet jag ju som sagt inte hur det ser ut i vecka 13 och med de skadorna som det har......men gå på din känsla och barnmorskornas rekommendation.....jag trodde att det skulle vara jättejobbigt med att föda ett dött barn och visst var det det men samtidigt är det en fantastisk känsla att föda ( kanske låter konstigt men jag har alltid sagt att jag ska ha två barn men denna förlossning fick mig att överväga fler trots den fysiska och psykiska smärtan). Personalen gjorde verkligen allt för att det skulle gå lätt för mig och det är ju väldigt olika hur man reagerar på olika smärtstillande...tänk på att de är där för dig.....min sambo var tvungen att åka hem sent på kvällen o ta hand om vår dotter så jag fick föda fram vårt barn själv....den barnmorskan som hjälpte mig sista biten stannade hos mig hela tiden och de övriga barnmorskorna fick sköta "ruljangsen". Eftersom jag tappade känslen i båda benen och var allmänt utmattad fick jag stanna över natten och när min sambo kom in dagen efter fick han se vår dotter.....sen har det varit väldigt utdraget...vi fick se kistan och ta farväl för ca 2 veckor sedan ( gjorde aborten 11/1) så jag tror att du har nog iallafall ett par dagar på dig att fundera på om du vill se ditt barn...du kanske kan be barnmorskan att svepa in ditt barn i något om tex huvudet är välskapt och kroppen deformerad, då kanske det känns lättare....min moderkaka kom ut med en gång och jag fick min första mens efter ca 5 veckor...nu har jag haft två mensperider o satsar stenhårt på en julklapp till mig själv:).....men går det inte nu så kanske det blir plus nästa gång....ingen som inte har gått igenom samma sak vet hur jobbigt detta är, folk kommer säkert att komma med jobbiga kommentarer...strunta i allt nonsens o fokusera på dig själv och din familj o gråt när det känns jobbigt...jag ska tänka på dig imorgon
jag blir så ledsen för din skull, födde våran son i vecka 17-19 (vet inte axakt pga han inte utvecklades som han skulle) för exakt en månad sedan.
för mig tog det tretton timmar och jag kan inte förneka att det gjorde ont. men du kommer få all den smärtlindring du vill. jag fick både morfin, lokalbedövning, lustgas, ryggmärgs... allt jag behövde..
barnet kommer vara så litet så just det sista kommer inte att göra ont tror jag, jag höll sjölv på att missa det... kände inte ens nåt just då. det vara bara värkarna innan som var jobbiga men be om smärtlindring, dom har ju bara dig att tänka på just då.
be om det du behöver!
ta med en bok eller nåt annat att göra om du vill få tankarna på annat under tiden.
har du någon som följer med dig in? det kan vara skönt ha någon med under allt jobbiga.
du kommer att klara detta! skriv av dig efteråt om du behöver.
massa kramar
hur man går vidare... det vet jag inte än själv, men det har gått en månad och jag känner att jag börjar komma på fötter.. man går vidare helt enkelt, man måste...
inboxa om du vill prata av dig.
kram
hej.... är ledsen att du måste gå igenom det här men trots att livet känns hopplöst kommer du komma igenom det för att du måste gå vidare... och allting kommer kännas ljusare... till sist..
Jag var med om en liknade sak som dej, gick i fulla 15 veckor men fostret hade dött i vecka 13. Det här upptäcktes av en händelse och jag fick precis som dej läggas in och "föda" fram honom. Rädslan och ovissheten var det värsta innan men när allting väl startade kändes iaf som det var någonting vi skulle klara av och det gjorde vi. Tog väldigt lång tid, nästan 13 timmar men det berodde på att inte min moderkaka kom ut.
Smärtan för mej gick inte att jämföra med en förlossning och fostret var ganska liten, kanske drygt en dm och för mej var det väldigt blodigt och inte så vackert men ändå någonting jag är glad att jag tittade på... att förstå att det var över och jag inte lägre hade någon i magen som skulle bli vår vackra bebis...
Du kommer att klara det och nästa gång kommer allting gå bra, kom ihåg det. Jag kämpar vissa dagar med sorg och ilska men har börjat förstå att allting i livet är varken rättvist eller enkelt men någonting man är tvungen att klara sej igenom.
kram
Angående att gå vidare, jag tror aldrig man gör det helt.
Man bär med sig sorgen i sitt hjärta, en bit av mig finns alltid för det barn jag förlorade.
Men man lär sig leva med sorgen.
Vardagen och annat tar sitt och lägger sig framför om du förstår hur jag menar.
Jag har en sorg, men det är inte allt jag har.
Jag har också en massa lycka, glädje och kärlek i livet.
När såret är färskt är det bara det man ser, då ligger det främst.
Men ju längre tiden går, ju mer lägger sig framför, kanske är det därför man säger att tiden läker alla sår.
Ta hand om dig.
*med värme*
Tack, snälla, alla rara som tog er tid att skriva till mig och stödja mig. Ni vet inte hur mycket allt det här betyder för mig. Tusen tack!
vad skönt att det gick så fort och att du känner att du tog rätt beslut när du valde att titta på ditt barn....jag tror också att det hjälpte att titta för då förstod man verkligen att det var över...
Hej Tedu!
Hej Sandra 28! Vilken jättestark tjej du måste vara! Jag beklagar verkligen det som hände er. Och ja, livet känns orättvist ganska många gånger. Speciellt när barn dör.
Hej igen Tedu :) Tack....jag beklagar verkligen det som hänt er också. Man klarar mycket mer än vad man tror. Jag tror dock aldrig att man kommer över det. I eftermiddag ska vi begrava vår lille Noa....han ska ligga på samma plats som Jacob. Hur ska ni göra? Jag hade nog kunnat hoppa över begravningen, men för min man är det jätteviktigt. Precis, hur länge ska man behöva vänta? Visst, hade man ringt och tjatat så hade det säkert gått fortare, men det orkar man ju bara inte i en sådan här situation. Inte vi i alla fall. Ja, vi blir gravida jättelätt och det är jag glad för. Hjälper ju dock inte om det ska fortsätta så här :) Jag fick ju allvarlig havandeskapsförgiftning i slutet av min första graviditet. Mådde illa, hade svår huvudvärk, svullen i ansikte och lite överallt. Samma symptom har jag nu fått med båda pojkarna som dött. Min höft har dessutom svullnat upp (har reumatism) vid de tidpunkter som de gått bort. När man har havandeskapsförgiftning så kan barnet få för lite näring. Flödet i navelsträngen försämras och moderkakan kan sättas ur funktion. Jag åt Trombyl nu under den senaste graviditeten för att öka blodflödet i moderkakan. Herregud, det här med havandeskapsförgiftning är helt omöjligt att förklara och läkarna vet ju inte ens vad det är och varför man får det :o) Jag blev anmäld till specialistmödravård, men det är bara två extrakontroller. Den första i vecka 24 och så långt kom jag ju aldrig. Hur är det med dig/er? Har ni barn sen innan? Kram på dig!
Vi kommer inte att ha någon begravning eller liknande. Min man (i sin självförsvar) vill inte veta så mycket om fostret och det accepterar jag. Jag tittade på det och vet också vad det var för kön. Han har tid tills vi får obduktionssvaret att bestämma sig om han vill veta om det var en pojke eller flicka. Annars blir det bara min hemlighet. Min mamma frågade om det, men jag vill inte berätta det för någon om inte min man vill veta det. Det skulle vara jobbigt för honom att höra det från något annat håll.
jag såg så mycket fram emot att få ett svar på obduktionen...tyvärr hade de inget att ge oss. Vätska hade trängt undan hjärncellerna men de vet inte varför....tycker att det är jobbigt att inte veta vad som gick fel men det var iallafall inga kromosomavvikelser och berodde inte på infektion cå det enda sättet vi hade kunnat upptäcka det tidigare hade varit ett UL i typ v.12....
Caos, min läkare sa att de är på sätt och vis glada om de inte kan ge något svar. Då betyder det att upprepningsrisken är väldigt liten. Jag skulle vilja få ett sådant svar. Klart att det är jobbigt att inte veta varför, men det är ännu värre med kromosomavvikelser. Efter hur lång tid fick ni svar? Får man ett kallelse till samtal via posten, eller hur funkar det?
ärligt talat minns jag inte exakt...det är mycket som är luddigt men jag tror att det var efter ca en månad....jag fick en kallelse till möte med specialistläkare med posten....alla andra saker som när vi skulle få se kistan och så vidare har min kurator ringt angående