Adoption av syskonpar

Våra adopterade tvillingar kom för ganska exakt ett år sedan. Det har varit otroligt tufft, särskilt de första månaderna, och för vår del har det framför allt krävt TID. Det är omöjligt att räcka till, och det är väl det som jag tycker är det som har varit jobbigast.

Att från ha varit barnlös helt plötsligt vara föräldrar till två stycken +3-åringar i trotsåldern med massor av egen vilja och ännu mer spring i benen var väldigt jobbigt. Det blev minst sagt en rivstart. Men aldrig att vi har ångrat vårt beslut att adoptera syskonpar! Nej, den trygghet våra barn har i varandra och den kärlek de känner för varandra är något helt obeskrivbart!

De har tagit sig igenom alla dessa förändringar på ett förvånansvärt enkelt sätt och jag är övertygad om att det till stor del har varit beroende av att de är två. Dessutom, nu när både vi föräldrar och barnen verkligen har "blivit en familj" på alla sätt och vis, tycker vi att de får ut så mycket av att ha varandra att det helt klart överväger alla nackdelar.

Fast självklart gäller detta just vår situation. Våra barn har alltid varit tillsammans från det att de föddes, de har bott på samma avdelning på barnhemmet och till och med sovit i samma säng. De tycker väldigt mycket om varandra och vill helst vara tillsammans hela tiden. I de fall barnen kanske inte har vuxit upp tillsammans tidigare försvinner ju den trygghetskänslan och kanske till och med kan bli till en belastning, jag vet inte.

Dessutom tror och hoppas jag att det kommer att bli en kanske ännu större trygghet för dem att vara två när de blir lite äldre och (kanske) börjar fundera på var de kommer ifrån. Jag kan tänka mig att det måste kännas bra att veta att man har med sig sin syster/bror och att man delar samma gener men även historia.

Hej Blandis,
Vi har också ett medgivande på syskon eller tvillingar. Vi har ett öppet medviande ang ålder men har önskemål om 0-4 år.
Vi har precis skickat in vår utredning till organisationen.
Vår tanke kring att adoptera syskon är just att vi vill gärna ha mer än ett barn och att ett syskon skulle just då ha trygghet i att ha varandra. Sen tror jag också att det blir tufft att få två en gång men vi planerar för att vara hemma tillsammans en tid efter adoptionen.  

Hej,

Så roligt att ni har medgivande för syskon. inte heller vi hade några problem med att få medgivande men jag vet att många kommuner principellt är emot syskonadoptioner. Det är synd. Anser att man ska bedöma vars och ens förutsättningar och inte dra alla över en kam. Vår socialsekreterare fokuserade mycket på att säkerställa att vi förstod vad detta innebar och hade förutsättningar och kapacitet att hantera situationen. Vi hade medgivande för ett barn eller syskonpar.

Vi hämtade vårt syskonpar ( då ett och två år gamla) för ganska exakt ett år sedan. Det har varit ett fantastiskt år på alla sätt. Sitter just nu med en knatte på var sida och tittar på Mamma Mu, underbart!!  Måste dock säga att detta år också har varit otroligt tufft.. De första 5 månaderna var vi båda  hemma tillsammans med totalt fokus på barnen. Min man tappade 10 kg och jag 8 kg under denna tid, det kanske kan ge en liten fingervisning om hur intensivt detta var. . Det positiva har dock övervägt och inte för bråkdelen av en sekund har vi ångrat att vi adopterade syskon. 

Våra barn hade inte varit tillsamans på barnhemmet trots at de är syskon utan träffades första gången när vi hämtade dem. Därför har det varit en del rivalitet. Vi har jobbat mycket på syskonrelationen och nu funkar det ganska bra.  Vi har varit öppna för hjälp och tagit emot allt stöd vi blivit erbjudan oavsett om vi behövt det eller ej.

Lycka till med BB
Lotta

Lotte: vilken sorts stöd har ni blivit erbjuden gällande ert syskonpar och vilken hjälp har ni tagit emot??

Från familj och vänner, hjälp med städning, handling och matpotioner.  från BVC har vi t ex erbjudits psykologstöd av en psykolog med adoptionserfarenhet.  Uppfattade egentligen inte att vi behövde det men har ändå nyttjat detta. Har varit jättebra föräldracochning för oss. Vår BVC-sköterska  är också en klippa med egen adoptonserfarnhet och henne hr vi kunnt bolla mycket med.. 

Lite nyfiken på hur ni andra har gjort vid adoption av syskonpar, var ni båda hemma en längre tid den första tiden, typ ett halvår eller mer? Jobba den ena av er några dagar per vecka eller var ni båda hemma under den första tiden?
När började ni jobba igen och hur mycket?
Hur länge tycker ni att man minst ska vara hemma båda två? Jag tror det ger sig självt men undrar/nyfiken på hur ni andra har gjort och hur det har gått. Hur har det påverkat era barn när den ena av er gick tillbaka till jobbet?

Det är ju några år sedan vi adoterade vårt syskonpar, men i alla fall så var vi hemma båda två i ett halvår efter att vi kommit hem. Mannen började sedan arbeta heltid medan jag fortsatte att vara hemma 1½ år till. Sedan börjada jag att arbeta halvtid och hann med det i ca 7 månader innan vi fick vår lillasyster från samma land. Det fungerade bra för oss alla.
Lycka till!!!!

Vi var hemma ett halvå tillsammans. Sedan abetade vi halvdagar och gick omlott. Nu börja vi dagis och planerar att gå dä 9-14 inledningsvis så få vi se hur det går

Hej Lotte, kul att du skriv detta... för en tanke slog mig faktisk häromdagen om vi skulle jobba halvdagar och gå omlott, efter att ha varit hemma några månader tillsammans. Eller jobbar 2-3 halvdagar i veckan, så att under några få timmar per dag, typ tidigt på morgonen, är bara den ena föräldern hemma. Tänker att då kanske barnen redan från början skulle vänja sig vid att man kommer och går. Så det har fungerat bra för er. Hur gamla var ert/era barn?

Hej,
Detta fungerade bra för oss. Tyckte att det var jättebra att vi började vara borta en kort stund var. Det blev inte en så stor grej för barnen samtidigt som de fått tillgång till oss båda. Inbillar mig att det varit bra för anknytningen. Dessutom har det inneburit att vi haft kraft att verkligen vara med och aktivera barnen under de timmar vi varit hemma. Våra barn är väldigt aktiva och jag måste erkänna att jag är helt slut när dagen är slut. De är nu 2,5 och 3,5 år. För oss har det varit lite stressigt med jobbet och jag vet inte hur nöjda arbetsgivarna är, men detta bortser vi ifrån i detta läget. 

Vi går på föräldrautbilning just nu och har starka funderingar på att adoptera syskon. Min undran är ska man meddela vid påbörjande av medgivandeutredningen att man vill ha medgivande för syskon? Är det skillnad på medgivande för syskon än att söka medgivande på ett barn? Måste det stå i papprena att man blivit godkänd för medgivande för syskon

Sissi

http://varadoption.bloggplatsen.se/

Vi är i slutet på vår medgivandeutredning och väntar nu bara på att vår utredare ska skriva färdigt texten och att ärendet sedan ska upp i nämnden. Vi har fått veta att hon kommer rekommendera att vi blir godkända.

Apropå syskonmedgivande - vår utredare föreslog självmant under sista träffen att hon skulle skriva in medgivande för syskonpar i vår utredning! Jag tror detta är mycket ovanligt, då vi inte ens har diskuterat adoption av syskon i vår utredning. Jag och maken har väl trott att det är så svårt att få ett sådant medgivande, så vi har inte ens trott det var möjligt för oss. Och så föreslår hon det självmant! Hon tyckte väl att vi verkade lämpliga för detta.

Som sagt tror jag att detta förfarande inte är särskilt vanligt. Om ni funderar på syskon, ta upp det från början i utredningen, tycker jag. Så vet alla utifrån vilka premisser som utredningen görs. Har hört från andra håll att det är mycket svårare att få medgivande för syskon än för ett barn, det är nog det vanliga.

Det måste stå i ert medgivande att ni får ta emot syskon, om ni ska kunna bli aktuella för det.

Kul att du också bloggar!

Vi har adopterat ett syskonpar och kände nog den önskan redan från början. Dock var vi ganska tveksamma eftersom vi insåg att det både skulle kunna vara svårt att få medgivande för det och dels för att vi förstod att det skulle förmodligen bli tufft att inte bara få ett barn utan två på samma gång. Dessutom barn som kanske redan hade en relation sinsemellan. Men vi valde att bolla våra tankar med vår utredare redan vid första samtalet och vi fortsaatte att fundera på det och motivera för utredaren vilka för- och nackdelar vi såg med att adoptera ett syskonpar. I vår kommun var det i alla fall då (2007) inte alls vanligt att ge medgivande för syskonpar, vi var då den andra familjen som fått det. Det krävdes ganska mycket argumentation från vår sida men det tror jag egentligen är jättenyttigt, för ja, det ÄR tufft och det är nödvändigt att vara förberedd på det och veta hur man kan lösa det här med extra resurser och stöd, exempelvis, innan barnen kommer. Men det är också fantastiskt att ta emot ett syskonpar och jag är så otroligt tacksam för att vi tog det beslutet och för att vår utredare trodde på oss trots allt! Lycka till, hur ni än väljer att göra!

Vi diskuterade med varandra i slutet av vår utredning, och mailade våra utredare. Då ändrade de det till syskonpar utan mankemang!