Adoption av syskonpar

Hm, konstigt inlägg. Det är ju faktiskt så att vi som adopterar är utredda och godkända av våra svenska myndigheter och om man där bedöms klara av det så är det väl för att man anses ha de kvalifikationer som krävs för att ta emot ett syskonpar.

Jag har själv adopterat först ett syskonpar och sedan en lillasyster till dem och är man väl förberedd, vilket vi adoptivföräldrar är genom den obligatoriska föräldrautbildningen, så går det säkert bra.

Inte ifrågasätter du väl om bioföräldrar tar sig vatten över huvudet bara för att de låter tvillingar födas istället för att abortera det ena barnet ?????

Nej komplikationsfritt att få barn är det  överhuvudtaget inte vare sig det är bio eller adopterat. Har man tagit det beslutet att adoptera syskon så är man ju mentalt inställd på det och har säkert både läst och varit i kontakt med andra familjer som adopterat syskon.
Att det uppstår problematiska situationer är ju bara naturligt, det gör det med alla barn, fast problemen kan se lite olika ut med adopterade barn.
För min egen del så tyckte jag att vår syskonadoption som var den första var den enklaste om man ska gradera dem. Barnen hade en enorm trygghet i varandra vilket underlättade den första tiden enormt. Den tryggheten har även bestått och de är oerhört tighta idag även om de genast släppte in lillasyster när hon kom till oss.
Idag är de en väl sammansvetsad trio
Jag har aldrig för en sekund ångrat att vi adopterade ett syskonpar först. Man växer in i situationen och hjälp finns ju att få om det uppstår besvärliga saker som man känner att man inte riktigt klarar själva.

Det är ju några år sedan vi adoterade vårt syskonpar, men i alla fall så var vi hemma båda två i ett halvår efter att vi kommit hem. Mannen började sedan arbeta heltid medan jag fortsatte att vara hemma 1½ år till. Sedan börjada jag att arbeta halvtid och hann med det i ca 7 månader innan vi fick vår lillasyster från samma land. Det fungerade bra för oss alla.
Lycka till!!!!