Finns det ingen som INTE känner anknytning till sitt barn? Alla verkar så lyckade...

Jag kan bara svara utifrån mig själv. Jag hade många funderingar kring detta innan vi adopterade, dessutom var man ju rädd att barnet inte skulle ta till sig oss.

Anknytningen var något som växte fram under ett par månaders tid från min sida. Idag är han väl en av få människor jag skulle dö för.

Jag tror inte det är unikt för adoption, det tar ett tag att vänja sig när man får familj, oavsett på vilket sätt.

Jag tror man måste vara emotionellt störd för stt inte ta till sig ett litet hjälplöst barn man längtat efter.

Nä det är nog inte bara typiskt att adoptivföräldrar blir granskade av andra, kolla runt i forumen här på FL så finns det nog väldigt många trådar om folk som granskar sina grannars, vänners, släktingars föräldraskap.

Hursom så tycker jag själva frågan i sig är viktig och intressant, vad händer om det liksom inte funkar att man får känslor för sitt väldigt efterlängtade barn, vilket förekommer hos både adoptiv- och bioföräldrar.

Jag tror att det handlar om annat, än som någon skrev ,"att grotta ner sig"... oavsett hur efterlängtat ett barn än varit så är det ändå en stor omställning att bli förälder och det kan ta ett tag innan allt faller på plats, även om barnet ifråga är lätt att ha att göra med.

Jag tycker man växer in i rollen jättesnabbt. Mammainstinkterna bara fanns där. Visst har det funnits stunder (kanske mest för ett halvrå sedan) när det verkligen börja sjunka in att hon har en biomamma. Hur ser hon ut, undra om min dotter kommer likna henne eller sin biopappa? Sedan har de funderingarna inte tagit lika stor plats. eller jag tror snarare såhär, att när de tankarna blir ett problem för anknytningen till barnet, då är det dags att söka hjälp. Men lite nyfikenhet tror jag vi alla bär med oss. Det är nog lättare att knyta an till en bebis eftersom de flesta bebisar (runt året) fäster sig fort vid oss som adopterar, speciellt eftersom de är lite distanslösa i början. När barnet håller fast vid dig & vill kramas hela tiden kommer nog anknytningen ganska naturligt för adoptivföräldern. Nuförtiden när någon undrar över dotterna biologiska familj, får jag helt enkelt "ställa om". Ja just det, hon har ju en biologisk mamma och pappa oxå! Det är inte lätt att förklara, men ju äldre hon blir lite mindre blir hon vietnames i mina ögon. Hon pratar svenska och påminner om mig i sättet. Hon är ju min och hon påminner kanske inte jättemycket om den personen hon hade varit i Vietnam.........undra hur hon hade varit i sättet om hon växt upp med en annan mamma, i en annan miljö, i Vietnam? Ganska konstig tanke kanske, men den har slagit mig.

Det sa faktiskt en kvinna på mitt jobb också...........om man inte kan ta till sig ett litet barn som törstar efter närhet och uppmärksamhet måste det ju vara något fel på den personen. Jag tror jag är beredd att hålla med. Spelar ingen roll hur mng böcker man läst, det kommer naturligt. Först kommer nog beskyddarinstinkten, sedan kommer den stora kärleken. 

 

Det viktiga tycker jag är att man slappnar av, och inte tänker på "HUR" det skall vara utan att man gör det på sitt eget sätt, det som känns bra för båda, vissa barn kanske kommer närmare fortare och andra tar det lite längre tid för.

Jag har bio barn men vill adoptera ett känt barn...och kände när jag träffade den pojken vi vill adoptera, att  han skulle kunna ha varit min från första början..  Kärleken till ett barn är så mycket större än att man måste ha burit dem i sin egen mage. Visst... det är en härlig känsla att bli mamma till egna barn, ingen tvekan om det. Men nu sa det "klick" när jag träffade den här pojken och jag är säker på att jag kommer att älska honom lika mycket som mina bio barn.

Jag försöker att tänka att det blir vad man gör det till, väljer man att se problemen så är det synd för då missar man så mycket bra!

Självklart blir alla föräldrar granskade på ett eller annat sätt. Men adoptivföräldrar blir granskade på ett helt annat sätt än bio-föräldrar,,det kan du skriva upp

Svarar bara på själva TS för övrigt.

För oss så var trollet älskad redan innan vi ens fått honom som vårt barn.
Då samtalet kom så var jag över öronen förälskad innan jag ens sett bliderna på honom (tiden mellan samtalet och mailet från BF handlade om ca 30min).
Då vi fick upp bilderna på mailen var dte kört för min del,,jag ville hoppa på planet den kvällen och hämta hem honom . Än värre var känslorna efter att vi varit ner första resan och träffat honom,,svårast var att resa hem,,hade vi haft råd så hade vi stannat kvar redan då tills vi fått komma upp i domstol och klubbat igenom adoptionen.

Så visst älskar man sitt barn oasett om man höjer rösten åt honom eller inte.
Finns väl inga föräldrar som inte blir irriterad och höjer rösten mellan varven åt sina barn.
Som det nämts TS sedan tidiagare i tråden så vet ju du inte vad som händer eller hur barnen är inom husets 4 väggar då dom är ensamma.

Kan bara svara uti från vår familj,,är det nån gång trollet testar sina gränser så är det då vi har besök,,,tror det är lite som,,-Få se nu,,undra om mamma el pappa "vågar" säger åt mig då vi har besök ,,eller törs dom "skämma" ut sig med att höja rösten då vi har främmande.
Du TS vet nog innert inne att alla barn funkar så mer eller mindre,,eller hur?

Det tar tid att knyta ann,,men oftast så går det väldigt bra för man har förberätt sig under så lång tid innan. Dock kan man aldrig förbereda sig frö stormarna som kommer,,det kan ingen människa
Men jag säger som så,,har man väntat och kämpat med att försöka få barn i 13år,,så spelar det ingen roll hurvida barnet kommer till en. Så är strormana väldigt peace of cake den dan dom kommer,,om man jämför 13år.

Härligt att läsa om alla er andra som också älskade era barn innan ni fick dem! <3 Kram

P.S. Hur gör man hjärtan? Försökte med < + 3, men det fungerade visst inte... (Sorry, OT!!)

TS - nej, anknytningen fungerar inte för alla som adopterar. Det finns därför flera olika verksamheter i landet uppbyggda just kring adopterades anknytningsproblmatik!

Jag håller med i en del du skriver, om att se lösningar istället för problem exempelvis. MEN de allra flesta som adopterar har aldrig träffat barnet och vet inte om det kommer säga klick. Många som adopterar känner som tur var precis som du, att man kunde ha fött barnet själv. Så stark är kärleken. Dock blir man påmind ibland om att så inte är fallet om man inte liknar sitt barn. Främst från omgivningen. Det hindrar inte anknytningen men det kan vara jobbigt för barn och förälder att få höra det titt som tätt.

Anknytning är idag nått väldigt tillkrånglat berepp. Det kommer förr eller senare.

Jag vet några fall där föräldrarna inte har anknutit till sitt barn och i princip ångrat sig, men det gäller BIOLOGISKA barn.

När det gäller adopterade har jag aldrig hört det. Adoptivföräldrarna har kämpat hårt och länge för sina barn, och det har inte alltid alla som har biologiska barn gjort. Vissa biologiska barn är ju rent av "misstag" och då kan vissa föräldrar ha svårt att knyta an. Likaså biologiska barn till missbrukare, psykiskt sjuka, socialt utsatta ..  Men man adopterar inte av "misstag" .

VARFÖR söker du efter misslyckande-historier hos just adoptivfamiljer? Gör du en seriös studie av något slag?

blir lite trött.....zzzzzz.....

ja, det blir väldigt krångligt om man pratar om föräldrarna som de som knyter an. Liten skall alltid knyta an till stor, inte tvärt om!
Föräldrar skall ha ett fungerande omsorgssystem som skall triggas igång av den lille behövande - DET är livsviktigt för barnets psykiska välmående. men det innebär inte, per definition, att de "knyter an" ....

Oj, vad olika familjesituationer vi träffat på!

Jag känner bara till EN adopterad som fått komma till en bra adoptivfamilj som faktiskt bryr sig om den. Jag känner bara vuxna adopterade, sådana som blev adopterade på 80- och 90talet, var det annorlunda då?

 

 Jaha, ok, när började man med obligatoriska föräldrautbildningar då? Var det kanske inte lika noga med vem som fick adoptera då heller?

Obligatoriska föräldrautbildningen kom 2005 ... och krav på medgivandutredning har alltid funnits men kanske inte så genomtänkta då som nu. Men viktigaste skillnaden tror jag handlar om att adoptivföräldrarnas kunskapsnivå har höjts, de är bättre förberedda och, vilket inte alltid var fallet förr, de åker och hämtar sitt barn i ursprunglandet och får därmed en bättre känsla för ursprungets påverkan ...

Ja, för när man läser här på FL om adoptivfamiljer, och jag är inne och kollar en del, verkar det vara väldigt fina människor som är väldigt upplysta om anknytning och som verkligen anstränger sig, som adopterar. Kanske utredarna inte var så noggranna förut?

De familjer jag känner till har förresten hämtat sina "barn" i hemländerna, så det handlar nog inte om det...

What? Jag känner massor av adopterade som är födda på slutet av 70 talet och början av 80 talet, alla har bra familjer som bryr sig om dem. Stackars dina vänner! Jag känner dock en person som hade svårt att knyta an till mamman men som det funkade bra med pappan. Hon hade inte en vettig relation med sin mamma förrän hon var i övre tonåren men hon har det idag.

Ja, det är nog väldigt olika då =) de flesta personer jag träffat på har, som sagt, verkligen INTE haft några bra familjesituationer! Så jag har ju hela tiden byggt min uppfattning om adoptioner efter det. Men det kanske bara är några få som haft väldig otur då...skulle vara skoj att träffa på några fler som haft en bättre uppväxtmiljö som adopterade.