mitt hjärta går sönder för er......

Du kanske har valt fel yrke? Inom såna känsliga områden måste man vara professionell,stark och försöka glömma det när man kommer hem. Absolut inte att du ska plåga dig så med andras smärta. Rekommenderar att byta yrke eller avdelning, du blir utbränd ganska så snabbt med den inställningen.

Jag har absolut inte valt fel yrke.... jag älskar mitt jobb,..... men ibland så vill man linda även mammas och pappas stora sorg, det är jobbigt att se deras härtan krossa i tusen bitar och det finns inget jag kan göra för att hjälpa dom.......

men att tycka synd om de är ännu värre, tycker jag. Vården ska vara tuff, ingen ska förstå om ni blir berörda, hemsk om man ser vårdpersonalen med sina sorgliga ögon titta på en, man känner sig ännu värre kan jag lova dig.
Livet är hård tyvärr...tydligen påverkar ditt yrke dig för mycket, kan inte du prata med en kurator på ditt jobb om dina känslor?
Det verkar som att du mår inte bra, så som du skriver, du verkar lida, vilket är inte bra. Du måste lära dig hantera såna känslor och stänga av dessa om man vill jobba kvar på avdelningen. Du har även möjlighet att vädra dina tankar, känslor med dina kollegor.

TS Jag kan verkligen förstå att du känner med föräldrarna till dessa barn! Jag tycker absolut inte att du ska förtränga dina känslor och stänga av dem. I så fall blir du snart utbränd av den anledningen.

Jag antar att ni har någon form av handledning/debrifing om hur ni ska hantera era känslor för det är självklart att det påverkar er att se den stora sorg och förtvivlan hos de drabbade. Föräldrarna får förhoppningsvis den bästa tänkbara omsorg från er, kuratorer, präster odyl och sorgen kan man aldrig bära åt någon annan men att våga vara där, våga vara nära gör säkert en hel del....

Jag beundrar er som vågar vara där och arbeta med det!

Kram!

Jag tror absolut att du valt rätt yrke! För många föräldrar är det SKÖNT att kunna ha medsorg/känsla från personalen, istället för att bara få det kalla yrkesmässiga hela tiden. Många föräldrar behöver även det stödet från personalen. Att få höra fina ord och känna en gemenskap i det jobbiga. Jag vet ändå att personalen är proffisionell i sitt yrke.
Fortsätt känna!

Kämpa på TS! En anhörigs sorg kommer du aldrig kunna ta bort men du kan ge personerna i fråga lite medkänsla och förståelse. Det kan vara värt väl så mycket i ett sorgearbete. Hade du inte känt något hade du antagligen varit omänsklig. Lycka till i fortsättningen!

När min son föddes död så märkte man på personalen hur berörda de blir av det, om man jobbar med ett sånt jobb och inte blir berörd så har man nog snarare valt fel yrke. Bara för att man blir berörd så betyder det inte att man inte kan göra ett bra jobb. I en sådan situation så måste man ha extra stöd och det tror jag bara en person som blir berörd kan ge, svänger man av sina känslor så blir det nog lätt tvärtom istället...

Det e ju sånna som dej som ska ha den typen av jobb! Att vården ska vara tuff och hård var nåt av det dummaste.. Empati e ju det man mest av allt behøver i en sånn situation. Sen e det ju inte bra om du går hem och mår dåligt,men det verkar ju som om du bara vill vi att du har empati før de anhøriga och att du har "kontroll" på dej sjælv..

Det är kan jag inte hålla med om alls. Vi låg på sjukhuset med vår son i 7 veckor innan han gick bort och all inblandad personal blev synbart berörda av hans död. Inget som jag anser vara negativt. Hade de brutit ihop och börjat gråta hela högen när vi behövde som mest stöd hade jag blivit förbannad, men att de tyckte det var sorgligt att de inte kunde rädda hans liv är helt i sin ordning.

tyvärr så har människor olika syn. Jag tycker att man ska vara hård och om man skriver här på FL om sin sorg över andra, har man ett problem. För såna samtal finns det terapeuter på olika jobb, men att TS skriver att hon vill ta bort andras sorg m.m. upplever jag som ett problem i yrket, att personen lider, vilket är inte professionellt. Jag är själv väldigt empatisk människa och skulle vara precis som TS och därför har jag valt en annan yrke än en som är psykiskt för påfrestande. Som TS skriver så lider hon mer än det ok inom ett yrke.
Men människors syn är olika..

Men hon skriver ju inte att hon mår dåligt?? vad e det før fel att visa omtanke? Du måste ju vara stenhård sjælv om du vill bli mottagen iskallt efter att du har fått ett dødsbesked?

Att känna som du gör ts betyder att du har hjärta och har man inte det har man inte i vården att göra alls tycker jag. Inte ens i kassan på en vårdcentral.

Om hon lider mer än det är ok, känner och vet  bara hon själv.  Hon säger ju att hon älskar sitt jobb, så vi kan nog vara säkra på att det inte är för mycket för henne.

Att vara hård och samtidigt ha ett vårdyrke är den absolut sämsta kombinationen. Att vara empatisk och ha medkänsla är något som krävs för att du ska passa som vårdbiträde, uska eller ssk.

Det är verkligen inte oproffessionellt att lida med de anhöriga, det vore sjukt att inte göra det. Om man inte gör det har man definitivt valt fel yrke.

TS fortsätt att vara empatisk, det är fint med människor som är som du. Inom vården är det desstom nödvändigt för att vara en bra uska/ssk.

Felet är väl inte egentligen att önska det... felet är när man tror att man kan göra det. Jag har vid några tillfällen sagt liknande saker: "om jag kunde skulle jag ha lyft bort det jobbiga om så bara för en minut så att du fick andas, men jag kan inte". Vi vet att det är omöjligt, men ibland behöver man också få höra att någon håller med, att det är förfärligt. Alltför ofta blir det till motsatsen. Från den punkten kan vi försöka hitta vägar genom.

Jag fick höra både under och efter avbrytandet att "här går det bra ser jag" eller "att det har gått fantastiskt bra efteråt". Det fanns inget fantastiskt eller bra i att min son dog i ett sent uteblivet missfall. Värst var den kvinna som inte hörde ihop med mitt fall men som svarade på akutlarm när jag hade så ont att jag kaskadkräktes: "Men du, det gör ont när man aborterar så sent". Min egen bm kom in samtidigt och när jag fått medicin hörde jag henne skälla ut den andra. Men jag tycker det är förfärligt att ens de som faktiskt aborterar kan få höra sånt...

Jag uppskattade de som faktiskt vågade se ledsna ut, vågade säga att det var förfärligt, mardrömslikt, orättvist och överjävligt. De måste givetvis förbli professionella och vara starkare än jag på ett sätt som gör att jag kan lita på dem och luta mig mot dem - men att bekräfta och våga närma sig mig är inte samma sak som att ge mig sympati och ställa sig på samma hjälplösa nivå. De mänskliga minns jag med värme. De som tog kommandot över situationen, hjälpte mig igenom och samtidigt bekräftade att det här var en jävla mardröm. En katastrof.

De andra minns jag som nästan psykosframkallande under tiden efteråt. Jag mådde pest. Jag levde knappt medveten om natt och dag, i akut sorg och kris. Och jag kämpade mig upp på fötterna för att arbeta och överleva. Och så sa man att det gick fantastiskt?? Vad hade jag missat? Det var ju sant. Jag läkte jättebra. Mitt hb som låg under 80 återgick till normalt på 3 veckor. Om de bara kommit på att säga: "Jag inser att du har det jättejobbigt, men fysiskt är jag nöjd med hur din kropp hanterar situationen" så hade jag inte varit alls lika förvirrad över beskeden. Jag trodde verkligen att de trodde att jag hade det bra. Gråtit med mig hade de inte behövt. Men bekräftat att jag inte hade det bra, att det var normalt och friskt att inte ha det bra.

Det var det värsta jag läst från QladyG! Att visa medkänsla är väl absolut vårdande om något! Vi blev bemötta med omtanke och medkänsla när vi vårdade vår allvarligt sjuka son och även när han lämnade oss kom vissa sköterskor in extra från ledigheter för att ta farväl och några av dem grät med oss. Det var det bästa stöd vi kunde ha fått i den stunden - att andra brydde sig så mycket om vår älskade son förutom vi! Det är precis så man vill bli bemött i mina ögon. Inte av någon kall, opersonlig och okänslig robot som bara ser ett liv som utbytbart och obetydligt. TS Aorelia, sådana som du önskar jag valde yrket oftare!

jag jobbar själv på en förlossnings avd. Jag förstår vad TS menar. Man blir oerhört berörd när någon förlorar sitt barn. Tror ingen människa på jorden kan låta bli att känna nått i sånna situationer. självklart tycker vi som vårdpersonal att det e otroligt tungt och vi känner verkligen med föräldrarna de anhöriga och detta gör oss inte till mer än människor. Självklart måste vi läsa av föräldrarna, vissa vill få vara helt ensamma i sin sorg och vill att vi håller oss borta så mkt som möjligt medans andra vill att vi ska vara där och stötta. TS har absolut inte valt fel yrke, för i så fall har jag oxå gjort det.

QladyG: har du förlorat ett barn som fått leva på jorden? Men ditt resonemang så tror jag inte det.

Ts att ni som bryr er om oss är bara det guld värt! Att det blir fina farväl med en stilla ro i det absolut värsta en människa kan vara med om. Vi uppskattade mycket hand/fot-avtrycken vi fick då vår lillprins lämnade jordelivet. Äv en dom i vården som hörde av sig efteråt. Nu var det ju mest från hans hjärtavdelning. Men det gör inget för mig att endel i vården fällde tårar när Rasmus blev en ängel. För mig skulle hela världen få gråta, i den situationen kunde inget bli värre.. Och känna att någon känner med en värmer ändå innerst inne. Och även nu 3år och 5månader senare så känner jag den värmande känslan.
När det kom personal från hans hjärtavdelning på nöddopet på biva, dom sjöng psalmer med oss, filmade åt oss osv osv.

Kram! 

Jag håller med alla ovan förutom QladyG. Jag mötte helt fantastisk personal på förlossningen och det är tack vare de som jag överhuvudtaget klarade av dagen.  De höll min hand, kom med precis de rätta orden, tog hand- och fotavtryck trots att jag inte ens bett om det (tänkte inte på det där o då), gjorde en liten gullig mössa av ett förband som täckte hans hjärnbråck, tog fina kort på honom och var bara genomgulliga. Dagen efter kom de in med vår lille Rasmus. De höll honom så ömt och lämnade över honom till mig. Frågade sen om vi ville vara ensamma, men det ville vi inte just då så BM stannade kvar och pratade med oss om honom som de säkert gör om man sitter där med ett levande barn. Vi tittade på hans händer, fötter, öron, hans lilla tunga osv. Förutom hans hjärnbråck var han en perfekt liten bebis och vi kände oss faktiskt som stolta föräldrar mitt uppe i allt det ofattbara. Den kommande veckan fick han ligga kvar uppe på förlossningen och varje dag jag var där träffade jag någon av BM som varit med under förlossningen och de kramade om mig, frågade hur jag mådde, hur dagarna gick. De var inne och tittade till vår bebis då och då. Snacka om att de varit ett stort stöd för mig! Skulle aldrig vilja byta ut mina empatiska och medkännande BM mot någon helt känslokall. nädu, Aurelia, du verkar toppen tycker jag! 

Tack TS, 
Vår son föddes död, vi kom aldrig till IVA alltså, men det finaste minnet förutom vår son såklart  var när läkaren fällde några tårar på vårt rum. 
Det värmde i hjärtat att även läkare har känslor.
Det är så mycket konstigt man får höra senare från höger och vänster som tår på psyket. Att det var lika bra, det var ju ändå något fel på honomn, Vilken tur att han inte kom ut levande för att dö efter några dar osv, osv...

Då kan jag gå tillbaka till läkaren och känna att de finns förnuftiga människor.
Kram på dej och kämpa på      

Jag kan inte mer är fråga mig vad som felar i ditt system?
Att arbeta med människor är tufft, man möter människor i olika skeden i livet, i glädje och sorg. Ska man stänga av sina egna känslor för medmänniskor så är man inte längre en människa utan en robot och vi behöver inga robotar i vården. I vården behövs just en sån person som  TS, som kan bemöta sina patienter på ett mänskligt sätt fast även professionellt sätt. Jag tycker verkligen TS ska byta jobb! Hon passar in där det skulle behövas fler människor som henne/han i vården!!