det smärtar så mycket.

blir så ledesn varje gång jag läser att det händer någon annan. Miste mitt första barn i v22 på grund av att vattnet gick en vecka tidgare, blev inlagad och beordad sängläge, men inte hjälpt det. Den dagen hon kom för att lämna oss hade jag på känn hela dagen vad som skulle hända. Första tiden efteråt var allt bara svart och man orkade inget, men efter ett tag då längtan efter ett syskon över och ett drygt år senare blev jag mamma till väldens sötaste flicka och ett år senare kom hennes bror till världen. Man vågar mer än man tror och när jag väntade min flicka gick jag på extra koller så att eventulla fel skulle upptäckas, men allt flöt på som det skulle och hon kom ut i v 37 fullt frisk. lillebror hade lite mera bråttom och kom redan i vecka 34 men allt gick bra. ta tid på dig att sörja det som inte blev och när du känner dig redo är det bara att försöka igen. Massor av kramar till dig

kram TS! jag fick spontan abort för en vecka sedan, och jag fick läsa mej till det själv för jag glömde tala om det för kvinnokliniken då jag var där, visst det var hon som berätta det, men veckan innan hade jag fått en bubbelgumsliknande klump i trosan och tänkte ej mer på det förrens jag vart där och läste på nätet och förstod att det var min "bebis" to be=( fy fan vad man känner sej tom nu!

känns skönt att man inte behöver dela denna svåra händelse ensam och att det finns fler som förstår vad man går igenom.  man hade ju längtat så mkt efter en liten bebis till osså plötsligt när man är som lyckligast och tror att allt ska vara bra med lillen så händer denna fruktansvärda sak. det går inte en dag utan att man tänker på det som har hänt och att i april nästa år när han skulle ha fötts så kommer vi inte få ha honom hos oss. vet inte vad man ska ta sig till och hur man nåsin ska kunna gå vidare och komma över denna sorg. vet ju att det är en sak som man måste bearbeta dag för dag men det är ju lätt för andra att säga det och svårt för den som måste göra det. man har ju längtat så efter en liten bebis men just nu är rädslan så stor för att detta ska hända igen så att man inte vet om man vågar försöka och utsätta sig för en sån här sak en gång till. vill ju finna styrka till att kunna gå vidare och planera för en ny graviditet men det känns som att rädslan tar över och sen vill man ju inte gå för fort fram då det känns svårt att glädjas åt nåt annat just nu då man mist sitt barn är det då verkligen rätt att finna glädje i att man har en ny bebis på gång? kan det vara större risk att det inträffar något liknande om man inte väntar en längre tid innan man försöker igen? dem på sjukhuset sa ju att man skulle änta tills man haft sin första riktiga men och att man sen kunde försöka igen men tycker inte att det känns rätt... är det inte lite för tidigt det? min sambo verkar ju inte ta det lika hårt som jag eller så visar han inte bara det på samma sätt... men han pratar just nu mkt om att försöka igen och om hur mkt han vill ha en liten till och för mig är det ju inte lika lätt då jag har svårare för att bearbeta min sorg och inte känner för att glädjas åt nåt annat just nu...
är bara så himla ledsen och förtvivlad just nu!

så otroligt ledsen.. önskar man slapp allt detta.... vill ju bara få vara lycklig!

förlåt alla! skrev lite fel, det ska inte vara en vecka, vet ej riktigt när jag hade MF, men hon på kk kunde bekräfta att jag hade haft ett...

Tråkigt det som hänt dig med, sånt man inte önskar någon.  många varma styrkekramar till dig!

tack nennie! tror det kan ha varit nångång i september oktober, men som sagt vet ej.. men man känner sej tom..

hej nennie! har ej försökt än, killen har dumpat mej, iaf verkar det så, han har ej snackat me mej sedan jag smsade honom via telefonen(han är blind) att jag fått missfall) men jag har sökt ett lån och det beviljades idag, så nu funderar jag på danmark istället, men fan vad det känns hårt! men jag hoppas det lugnar ner sej! kram hur har det gått för dej?

hej nennie! nej jag ska ej flytta dit, bara åka till kliniken. oj vad lessamt var det längesedan? jag fick höra idag av mamma att en hade berättat att "killen" ej jobbat på över en vecka... jag bor i karlskoga...

Jag beklagar innerligt att din lille kille inte fick stanna hos dig. Det är så svårt att förvänta och längta och känna livet - och sedan få hela livet man såg framför sig bortryckt. Jag förlorade också en pojke i ett sent missfall i våras och jag minns första veckan som totalt uppochned. Jag visste inte vad som var natt och dag utan att titta ut genom fönstret... Någonstans trodde jag ju från ultraljudet i vecka 13 att nu skulle det äntligen äntligen vara min tur. Och sedan... Han upptäcktes död på ultraljud och jag fick sätta igång "aborten" på specialförlossningen dagen efter. Fick också skrapas efteråt för att de inte var säkra på att moderkakan var hel.

Det som var väldigt helande för mig var att få urnsätta askan själv, och på något sätt ta farväl av livet jag inte fick.

Jag gjorde inte nästa försök förrän 6 månader senare, men jag gör embryodonation (har dåliga ägg i förtid) så en del berodde på köer. Jag tror min klinik egentligen ansåg att jag kunde försöka igen efter 3 månader. Vet att man i Sverige är snabbare på att säga okej till ny graviditet.

Vet man varför vattnet gick i förtid?

Hej! skönt att det finns fler där ute som förstår vad man går igenom även om det är en hemsk upplevelse, men ibland kan man ju behöva prata med någon och då känns det bra att prata med någon som har varit i samma situation. Ja första veckan var verkligen den värsta ingenting fungerade som det skulle och man var ledsen hela tiden. Känslan över att man inte var gravid hade inte riktigt försvunnit och så fort man tänkte på det som hänt så vändes allt upp och ner. Jag är i alla fall tacksam över att jag har folk runt om kring mig som bryr sig och är ett bra stöd, känns som att det är viktigt i det hela.
Tråkigt att det blev så för dig med kan inte mer än att beklaga inte många ord som hjälper när man förlorat ett barn, man är mest förtvivlad , arg, besviken och ledsen.

Hur gick det för dig sen? har du blivit gravid igen?

Dem säger att dem inte kan vara säkra på varför vattnet gick, antingen så var det naturens gång eller så kan det ha berott på att jag blev gravid när jag hade spiral i och den kan ha gjort håll på fosterhinnan när dem drog ut den.
så man hoppas ju lite på att det var spiralen som gjorde det för då släpper ju oron lite till nästa gång då jag nu inte längre har någon spiral.

Kramar Johanna