I huvudet och hjärtat på en 14 månaders tjej!
Hej!
Omkring tiden då min lilla tjej blev ett år hände det mycket med henne.
Ordet "gnällig" låter så negativt tycker jag men det är ett ord som beskriver hennes tillstånd rätt bra, gnällig eller kanske missnöjd? Från att tidigare endast visat på gnällighet då hon varit trött på kvällen, visar hon nu det väldigt mycket på dagarna, allra mest när vi är hemma men också lite när vi är borta. Är vi borta kan hon distraheras lite av omgivning och miljö och då kan hon "släppa" mig ett tag. Om mor-och farföräldrar passar henne går det rätt så bra, lite gnällig kan hon vara, men kommer jag vill hon mest vara hos mig och kan bli ännu mer gnällig.
Motgångar blir väldigt stora och känslomässiga för henne. Fastnar hon med sin gåvagn blir hon med ens mycket frustrerad och mycket ledsen t.ex. Ramlar hon då hon går, utan att faktiskt slå sig, kan hon lägga sig dubbelvikt och gråta i förtvivlan.
Min lilla vill inte byta blöja, ta på kläderna eller borsta tänderna - då ålar hon sig som en mask och "gnäller".
När vi är hemma (jag är fortfarande mammaledig) vill hon hålla i mig, vara i famnen eller så måste hon se mig och vara nära mig. När pappa kommer hem är hon nästan likadan med honom. Nappen och gosedjuret ( som hon tidigare endast ville ha/behövde då hon skulle sova ) har blivit väldigt viktiga för henne nu.
Sedan i november, då hon blev ett år, har hon var sjuk en hel del, 3 dagarsfebern, magsjuk och två förkylningar. Hon har precis lärt sig att gå och stapplar nu fram. En av hennes större tänder i nederkäken har trängt igenom för ca 2 veckor sedan och den andra är på gång.
Vår lilla blir fort trött, sover fortfarande 2 gånger om dagen och somnar vid 18.30-19.00 och vaknar vid 07.30. Hon äter i perioder rätt dåligt. Jag har träffat läkare och dietist som tycker hon är jättefin, att det inte är någon fara. Läkare och bvc sköterska tycker hon är trygg och social, kontaktsökande och superfin. Av dietisten fick jag lite tips på hur jag kunde kaloriberika maten, men det hjälper väl inte så när hon inte vill äta, eller när hon äter pyttelite.
När jag skriver detta mejl så blir det klarare för mig själv att det är en period i vår dotters liv då det händer mycket och har hänt mycket för henne. Är det en fas hon går igenom nu? En fas då trygghetsbehovet är ännu större då hon behöver mamma och pappa extra mycket?
Ibland vacklar jag mellan att inte springa fram till henne och ta henne i famnen utan försöker genom ord, röst och leende positivt uppmuntra till att "upp igen gumman, det här klarar du!" ( något klämkäckt)....ibland tar jag henne bara i famnen och kramar henne, pussar henne och tröstar, det är svårt tycker jag, att veta mitt förhållningssätt. Många gånger blir hon bara sittandes kvar på golvet, så ledsen och "förkrossad" att mitt hjärta inte klarar annat än att ta henne i min famn, gör jag henne en otjänst i det långa loppet då?
Det jag undrar över egentligen är: hur ska jag bemöta henne i alla dessa olika situationer? Är det en fas hon går igenom? Vad händer inom henne nu? Gör jag fel?
Tack för din hjälp, vänligen Mamman
