"Jag är inte deprimerad, jag mår bra"
Hej!
Jag lever i ett samboförhållande sedan 15 år tillbaka, vi har två barn (7 resp 9 år).
För några månader sedan började min sambo att tala om att flytta, han berättade att han inte trivs i relationen längre. Vi har hunnit med 2 besök hos en familjerådgivning, de sa att vi behöver prata med varandra. Men vi fick aldrig klarhet i vad vi skulle prata om. Så vi slutade med besöken, det hjälpte ju oss inte ur krisen.
Själva klarar vi inte av att diskutera de djupa frågorna, frågorna som skulle kunna ta oss framåt. Frågorna som skulle kunna hjälpa oss att komma upp ur de trista, djupa, hjulspår som vi fastnat i. Vi har nog (tyvärr) aldrig prata om djupare saker som behov, känslor, drömmar etc. De senaste veckorna har vi fastnat i jobbiga samtal, vi upprepar oss hela tiden. Samma meningar upprepas gång på gång. Vi kan inte kommunicera. Det känns som att sista spiken i kistan snart är i. Jag är rädd att han flyttar.
Jag har genom min arbetsgivare fått några besök hos en kurator, eller om det kallas för psykolog, och hon säger att vi behöver gå i parterapi - men min sambo tycker inte att parterapi är någon idé, för vi har ju redan slösat pengar på familjerådgivning.
Fråga 1)
Hur får jag med mig honom på parterapi, som kanske kan lösa våra problem så att familjen slipper splittras.
Fråga 2)
Kuratorn/psykologen säger att det låter som att min sambo har en kris, kanske rent utan av en depression - av någon grad. Några vänner till oss, och jag själv, har försökt diskutera 40-års kriser och depression med min sambo, men han nekar till att han har en kris. Och deprimerad är han inte, för det är ju roligt att gå till jobbet och leka med barnen, det är jag och vår relation är trist.
Hur kan jag/vi få min sambo att självmant söka hjälp för en ev kris/depression?
Hur kan jag/vi honom att komma till självinsikt och erkänna för sig själv, och sina nära och kär,a att han ev har en kris? Kanske en depression? Våra vänner säger att min sambo upplevs som "nere", han är inte glad längre. Jag är heller inte glad, men det beror ju på att jag är rädd för att förlora min sambo, min familj och på sikt 50% av våra barns uppväxt.
Det känns sorligt om vår familj ska splittras pga att min sambo inte vill söka hjälp. Men det går ju inte att tvinga honom heller... 
Några goda råd skulle kännas fint!
Jag vill inte ge upp och låta honom radera ut en fungerande familj.
Snart orkar jag inte mer, för allt jag säger eller föreslår så har han motargument:
Han vill inte... Han känner inte... Han har ingen motivation... Det är inte roligt... Kärleken finns inte kvar... Det går inte...
Hur går jag vidare med vår relation? Hur ska vi komma igenom det träsk vi fastnat i? Var finns hjälpen?
*** "Envis" ***
