För oss som INTE förlorat ett barn.

Skönt att läsa att andra också känner så här! En ny rädsla för mig är också att jag ska dö från mina barn. Vilken ångest att inte få se dem växa upp och vilken ångest att göra dem så illa att förlora sin mamma!

Den rädslan har också kommit till mig Alexi. Är livrädd att dö från mina barn. Det är inga roliga känslor. Ångest är bara förnamnet på känslan jag får när jag tänker på detta. Som nån skrev så kanske det inte vore så dumt att gå till en psykolog och kunna få hjälp att avsluta dessa tankar, även om de kanske inte försvinner helt.

Jag förlorade min son i april 2012. Jag dog där och då, när han tog sitt sista andetag. Jag är inte den jag var innan och det känns som livet har svikit mig. Har hört att man lär sig leva med det men att man aldrig kommer över det. Men jag är inte ens i närheten av det...man dör när ens barn dör. Skalet går iväg till jobbet och skalet handlar mat osv.. Men jag tycker inte att du ska ha sån ångest! Lev livet här och nu och var lycklig. Du behöver nog prata med en kurator, låter som nån sorts depression? Ta vara på dig och din dotter! Kram

Jag har förlorat min dotter, hon blev sju år. En del av mig har dött. Livet kan ta märkliga vändningar. Va rädda om varandra. minbebis.com/blogg/helena76/ Varm kram!

när min dotter föddes fick vi besked om att hon kanske inte skulle leva. Det var en fruktansvärd sorg men jag minns att jag undrade om jag sörjde "henne" eller det som inte skulle bli av. Hon överlevde och är idag en frisk tjej på 4 år och jag är fruktansvärt rädd för att förlora henne. Hon kan återfalla i sitt ursprungliga tillstånd men det är inte det jag är rädd för. Jag är rädd för att hon springer ut på vägen, att hon trillar ner på en räls etc.  Jag förstår att man överlever men jag är sjukt rädd.

Alexi: Jag menade inte att ens tankar skulle försvinna helt, alla föräldrar oroar sig för sina barn. Men jag är verkligen jätte orolig, tänker ofta negativa tankar. Är livrädd att dö ifrån min familj. Är livrädd att mina barn ska försvinna från mig. Jag tänker på detta större delen av dagen och det borde gå att komma ifrån. Man ska inte gå och behöva oroa sig för att något ska hända jämt och ständigt!

Jag beklagar till er som mist ert barn. Jag finner inga ord, jag känner bara smärta!

Emma Liavin

Om du nu mår som du gör borde du prata med någon professionell om detta. Det är inte normalt att gå runt med en fruktan att något hemskt ska hända.

Sedan kan man fantisera om hur det är att förlora ett barn, känna en smärta som inte är DEN riktiga smärtan men när man verkligen står där är det andra bara fantasier man fattar hur idiotisk man varit som TROTT att man kunnat förstå men det går aldrig att förstå så länge man har hela sin barnaskara på jorden och inte i jorden och den verkliga smärtan går inte att förklara förutom att tid och rum stannar och man blir aldrig den man var innan igen.

Åh, jag är inte ensam! känner mig precis som TS och hade i början svårt att ta till mig min son då jag var rädd att han skulle dö och att det skulle bli jobbigare ju närmare jag kände mig honom. Lät ofta hans far byta blöja och ge honom mjölk om jag pumpat.

Jag har undrat flera ggr om jag är deprimerad? om det är normalt? vet inte! njöt inte av graviditeten då jag var säker på att få missfall och nu när han är född är jag säker på att han kommer dö ifrån mig.
Precis som TS har jag haft svårt att prata om hans framtid och fram tills nu inte vågat köpa kläder större än den storlek han har. Jag har riktig ångest hela tiden och nu när han är 3 månader är jag livrädd för PSD som tydligen är vanligast då.

USCH! vet inte vad jag ska ta mig till ibland. Vill inte förlora min vackra, älskade son. Har gråten i halsen rätt ofta när jag tänker på saken och jag som alltid velat ha flera barn har blivit osäker om man måste gå igenom en sån här fas med alla barn under "spädbarnsåldern"? Men naturligtvis kommer jag skaffa fler barn. Det kanske är normalt att man är extra orolig när barnen är små, späda och infektionskänsliga? 

Skönt att veta att man inte är ensam.....

I början när min son föddes var jag livrädd för att han skulle försvinna.
Ju äldre han blir (fyller 4) är jag bara mer och mer rädd för att han ska försvinna och dö.
Andra frågor kommer. Hur ska jag kunna skydda honom när jag inte är där. När han är på dagis? När jag jobbar.

Och ändå värnar jag och hans pappa om vår relation. Kan åka bort över helgen ensamma någon gång ibland för att bara få vara vi två. Och då är sonen med sina mor eller farföräldrar som han älskar att få vara med, och har det jättebra.

Men det är nästan värst när jag är hemma och med honom. För jag känner ju hur jag glömmer bort att njuta av bara här och nu.

Har träffat psykolog för detta. Fick till svar att jag förmodligen lidit av förlossningsdepp samt att jag är normal.
Men tack.

ts, jag känner delvis igen mig, trots att jag inte ens HAR något barn än, och inte ens är gravid. Jag tror att det är oerhört dåligt för dig att googla och läsa såna bloggar, för du programmerar liksom in i huvudet att det är mycket vanligare än det är...