Funderar på att adoptera bort mitt ofödda barn
Jag börjar snart tro att jag är galen eftersom alla invänder mot min absoluta känsla- att föda barnet jag bär på och adoptera bort det sedan.
Du måste göra abort nu heter det. Men jag vill inte.
Jag har levt ett överfertilt liv- jag har 2 pojkar på 9 och 10 år- och har tyvärr tvingats göra fler aborter än någon annan jag vet trots p-piller, mini-piller och spiraler. Och de första 2 bara pga rädsla att säga nej. Sammantaget 9 stycken.
Efter mina 2 pojkar fick jag PCO-S och utebliven ägglossning och mens- men mitt i perioden av 5 år- så blev det en oönskad graviditet till. Så ni som har fått den diagnosen- ska veta att det kan gå ändå...
Jag avskyr verkligen det jag gjort. och alla små liv som släckts.
Nu är jag 38år. Mitt livs drömman och jag längtade efter vårt kärleksbarn och vi skulle gift oss i december. Istället insjuknade han allvarligt och gav mig båten. Det blev helt enkelt för svårt för honom.
Då upptäckte jag att jag var gravid.
Vi som trott vi skulle behöva utredning och fertilitetsmonitorer denna gång. Så blev det så här.
Den största sorgen och glädjen på samma gång.
Jag tror mina pojkar kan klara av det- de vet att det finns de som inte kan få några barn och kommer nog vara glada för att hjälpa till.
Men att ensam börja om på nytt känns svårt.
Och det känns svårt nu att varje dag behöva påminnas om det som inte blev efter en förlossning.
Men just nu är min absoluta känsla som sagt att bära, älska och föda det här barnet ooch sedan hoppas att en fin kärleksfull familj vill ta hand om vår dröm. Jag är ingen dålig mamma- jag tar hand om mina barn på alla sätt. Och det är de jag tänker på i första hand. att göra en abort innebär för mig att döda det sista av mitt livs kärlek och skulle förmodligen göra mig gravt deprimerad vilket inte gynnar mina pojkar.
Att behålla barnet som det känns nu- likaså.
Det här är min sista graviditet- nu slår jag igen butiken och efter 2 kejsarsnitt så blir det inte fler efter denna 3:e. Det är folk också så undrande över- hur man vill rasera sin kropp och utsätta den för påfrestnningar SAMT bomma igen butiken för ett barn man ändå inte i slutändan vill ta hand om.
Men det här är min bästa lösning på en dröm. Eller också e jag hormontokig... Vad tror ni?
Barnet kommer kunna veta vem jag är senare. Hellre adoption (som ju är något "fint" i min värld) än abort...... Självklart val för mig. Jag vill/kan ändå inte ta ansvar för det så lika bra några andra som så gärna vill kan göra det, än att sluta med sorg för det, mig och de som gärna vill adoptera genom att ta död på livet som redan finns. 
