För gamla för ett nytt barn+

Jag känner igen mig i dina tankar lite grand, men ändå inte. För mig ligger svårigheten i att bli med barn, vi har försökt i många år. Jag har också ett barn som fyller 5 år snart och jag är liksom du 42 år. Vi försöker ett tag till, sedan ger vi upp, av det enkla skälet att jag ORKAR INTE gråta mer över mens och mens och mens. (Min man är dock betydligt yngre än din).

Våra problem består som sagt i svårigheten att BLI gravid och svårigheter att vara gravid. Det sistnämnda är inte åldersrelaterat i mitt fall. Om du lätt blir gravid skulle jag inte tveka en sekund i dina kläder. Jag tycker inte att 5-6 år är så stor åldersskillnad - barn har väl glädje av varandra hela livet! Det är väl bara de allra första barnaåren som åldersskillnad spelar roll. När den ena är 17 och den andra 23 är det väl ingenting.

Go for it! 

Tack för dina peppande och uppmuntrande ord! Förstår att det känns jobbigt då ni försökt flera år. Måste vara fruktansvärt att vilja och inte kunna. Men ge inte upp! Det finns ju flera metoder idag att ta till hjälp. Du har rätt i att ålderskillnaden inte är så stor och det är väl inte egentligen det som är det avgörande heller i vårt fall. Ett mindre svepskäl för att inte ta ställning. Kanske är det så att även jag/vi kommer att ha svårt att bli gravida igen. Kanske är jag rädd för vad jag då kommer att känna, med tanke på den tidigare aborten. Kanske är jag trots allt orolig för allt som kan gå fel under graviditeten (dels med tanke på mina erfarenheter men även allt annat som kan hända), vid förlossningen och efter, risker för  kromosomförändringar och andra risker med att både jag och min sambo är äldre. F f a riskerna med pappans höga ålder och hans inställning, att han egentligen inte orkar/vill. Nu vet jag att han säger att om jag skulle bli gravid så ska vi givetvis försöka, men det gnager ändå. 

Hej!

Jag är 41 år, min karl är 44. Jag har 3 ungdomar sen innan, och min yngsta är 16, och min äldsta är 21 år. Min karl har inga sen tidigare.
Ålders skillnaden mellan mina barn, har jag inte tänkt så mycket på.

Jag tog ut min hormonspiral i januari, så jag hoppas på att inte behöva vänta alltför många månader innan jag blir gravid. Men det är som han säger, vi kanske inte kan bli gravida ihop.

Jag skrev nyss ett inlägg i en annan tråd, om att jag funderar mycket på detta, hur många försök ska vi göra, när är jag för gammal? Inte att jag inte skulle orka med ett barn, det är jag helt övertygad om att jag gör, utan när är jag för gammal?

Jag är inte alls i samma situation, men ville säga att mina syskon är 7,10 och 12 år y fre än mej! Nör de va yngre så kanske jag inte hade lika mycket gemensamt men nu är de 24, 21, 19 och de är de närmsta jag har och vi har nära kontakt alla tre!
Så det behöver du absolut inte oroa dej för! 6 års ålderskillnad är inte mycket, ju äldre de blir desto mer "nytta" har de av varandra!
Hoppas ni kommer fram till ett beslut som gör Er lyckliga!

Tack för att ni delar med er av era tankar Har slutat tänka på åldersskillnanden! 

Är det ingen som funderar på det här med åldern på föräldrarna, riskerna och om man kommer att orka? 

Letade efter ditt inlägg, Kossann, men kunde inte hitta det. Vad heter den tråden? Skulle oxå vilja veta när man är för gammal. Givetvis måste det ju vara individuellt och beroende av den situation man befinner sig i osv. Jag kan känna en oro att jag ska känna mig för gammal och inte orka men samtidigt känna en stor längtan efter en bebis. Hur förenar man det? På sätt och vis är man kanske inte för gammal om man har en sådan tur att man blir gravid och inte får ett missfall... Även om jag kan tycka så kan jag också känna en ångest för att inte orka ge det bästa till det nya lilla barnet OCH min större tjej! 

Jag tror det var idena tråden: www.familjeliv.se/Forum-1-336/m68745116-138.html

Det finns en grupp för oss över 35 som jag gick med i häromdagen www.familjeliv.se/Medlemsgrupper/tradarna-for-oss-pa-35-plus-123225

Hej på er . jag är 41 och har nio barn .Nu har jag längtan efter en till . Jag har som ts mått skit vid varje grav . Spytt och gått ner i vikt för att gå upp lite på slutet . Men man överlever det med . Jag har dock inga tankar på att inte orka som du har ts .Klart jag gör det tänker jag ist . Din man har ju dock några år till på nacken och att han funderar det förstår jag . Din lilla skulle antagligen tycka det var enormt kul med en bäbis i huset .Jag har inga syskon och det har varit mindre kul då alla andra haft när man var yngre . Ta en riktig funderare och bestäm dig för klockan tickar rejält . Jag el vi har bestämt oss för att försöka här i sommar och jag hoppas det fungerar .

Hej! Ja, problemet ligger numera mest hos min sambo som inte vill längre. Hade han velat hade jag jättegärna velat göra ett försök till, trots mina farhågor. Han är dock väldigt bestämd i sin uppfattning och jag känner att jag får respektera honom för det. Risken är att jag om några år, när det är kört för min del (om det inte redan är det), kommer att känna mig bitter på honom. Lilltjejen skulle tycka det vore superkul med ett litet syskon. Hon frågar ibland varför hon inte har ett syskon och det känns hårt att behöva svara att alla inte har ett syskon, att alla inte får fler än ett barn etc. Särskilt när jag vet att hennes pappa inte vill ha ett barn till! Missförstå mig inte nu, han älskar verkligen vår dotter och tycker det är jätteroligt. 
 
Vad roligt att du/ni bestämt er för att göra ett försök till! Och vad kul att du faktiskt klarat så många graviditeter trots allt illamående. Låter som du också haft hyperemesis gravidarium liksom jag. Hur har du klarat det så många gånger? Du måste ha många tips och råd på hur man kan klara av det? Det måste ha varit påfrestande med så många barn omkring dig också. Antar att du fått mycket stöd och hjälp från pappan och andra i din närhet?