Vi som startar processen 2013

Vi har gradvis blivit mer och mer öppna. Det har absolut känts läskigt ibland eftersom man ju aldrig vet om det blir en adoption eller inte men jag tycker att det positiva övervägt. Jag tycker att det är skönt att säga att man håller på med en adoptionsprocess när alla börjar prata barn och slippa säga lite svävande "ja, vi vill nog ha barn någon gång i framtiden".

Precis innan semestern nu när vi fått vårt medgivande berättade  jag också för min chef. Jag tycker att det är schysstast att han vet att det är på gång. Jag sa att jag inte vet om det kommer ta några månader eller några år men att när det väl händer så blir det antagligen inte så att jag kan varna flera månader i förväg. När vi väl har skickat papper till ett land tänker jag också att vi måste börja se till att alla våra jobbresor och så är avbeställningsbara och då är det ju bra om chefen vet varför.

Om och när man berättar för släkt och vänner antar jag beror på vilken slags relation man har. Jag har en väldigt nära relation med min släkt så det kändes ganska naturligt att vara öppen tidigt. Med vänner har det tagit olika tid men nu vet de allra flesta och vi håller det inte hemligt för någon med flit utan kanske finns det några det bara inte kommit på tal med.

Till oss sa de att i stort sett alla får adoptera, är YTTERST få som inte bli godkända =) 

Hoppas du kan slappna av lite =) 

Jaså? Min oro ligger i att jag åt antidepressiv medicin under ett halvår och gick i terapi samtidigt för ca 6-7 år sen. Det förändrade verkligen allt och idag mår jag superbra men är så rädd att det här kommer tillbaka och ska utredas till tusen. Och att det sen visar sig att jag anses olämplig för hur jag mådde då. Jag anser ju att alla kan må dåligt för saker som händer, men det är en styrka att kunna ta sig ur det. Men har förstått att det inte alltid ses så när det kommer till adoption... 

Vågar inte alls slappna av och ställa in mig på det här med att adoptera märker jag. Lägger till tanken att jag inte blir "godkänt" som förälder hela tiden. Känns läskigt att berätta om det för släkt och så också då, för tänk om vi inte får medgivande. Fy vilket nederlag, hur förklarar man det?

Men nu har vi första mötet i slutet av månaden, ska bli intressant!  

Jag skulle tro att när det ligger så pass långt tillbaka i tiden så borde det  vara lugnt för att få ett medgivande i Sverige. Sen kan det kanske finnas vissa länder som inte accepterar psykisk ohälsa alls men det är ju absolut inte alla.

Ping - om du inte redan fått veta så är det så att om ni blir gravida efter erat medgivande är klart så blir det ogiltigt och ni måste anmäla det, om ni skulle vilja fortsätta senare. Anledningen är att era hemförhållanden i så fall har ändrats och en ny bedömning med ett adoptivbarns bästa för ögonen måste ske. Och då blir ni troligen inte godkända samtidigt som ni är gravida eller har en nyfödd, bedömningen brukar nämligen vara att man inte kan ge adoptivbarnet det fokus det behöver, vilket jag nu som själv ganska nybliven a-mamma kan förstå. Vi skyddade oss fram tills vi fick börja göra i i ordning papprena till landet, därefter anser jag att det är fel gentemot barnet, för om man blivit matchat med ett barn och man måste avbryta för att man blivit gravid, då försämrar man så för det barnet.

Man kan ju hoppas det, det gör mig lite lugnare att höra.

Behöver lite hjälp av er =)

På listan över vad det ska vara för kort står det att det ska vara från det iordningställda barnrummet, PANIK !!!!!!

Vi har ett rum men det har vi nu som gästrum. Är gamla tapeter och golv. Vi har tänkt göra om det när vi får ett barnbesked men vill inte göra något innan. Är ju lättare att välja tapeter och gardiner när man vet kön och ålder. Tänk om vi ställer dit en spjälsäng så får vi en bebis eller tvärtom att vi köper vagga så få vi en treåring.

Får inte tag på vår handläggare för hon är på semester =(

Hur kan de kräva att det redan ska vara klart när vi kanske får barnbesked om två år????

 

Ja det där är ju ett problem. Vill man göra så lite som möjligt så går det säkert att låna ihop lite möbler, gosedjur, leksaker och sådant från vänner och få fina bilder utan att göra i ordning rummet precis som det kommer se ut sen. Dock kan ju ett problem vara då om ni får adoptera ett lite äldre barn som fått se dessa bilder och sedan kommer hem till ett rum som inte alls ser ut så. Jag vet inte vad som är bäst.

Själv skulle jag nog tapetsera med någon fin tapet som passar olika åldrar och kön. 

Jag hade nog målat väggarna i en neutral ljus färg (som ni också kan behålla sen om ni vill). Äggskal, ljust gul, eller liknande. Satt upp ett par barntavlor på väggarna eller sådana där "wallies" som man lätt kan klistra på och av. Välj neutrala och ålderslösa motiv t.ex. söta djur som lejon, elefant o.d.

En vägghylla eller bokhylla som ni ställer lite böcker och gosedjur i. Låna av vänner eller på biblioteket om ni inte har själva, eller sätt dit egna böcker så länge som skulle kunna vara barnböcker. Det kommer ändå inte synas exakt vad det är för böcker på bilderna.

Vad har ni för medgivande? Om ni har under 3 år hade jag ställt dit en spjälsäng. En vagga känns ändå för liten, så litet barn tror jag inte det blir i alla fall? Även ett barn som är under 1 år kan ju ligga i en spjälsäng.

Om ni har medgivande över 3 år hade jag ställt dit en barnsäng i en neutral färg. Det finns en vit på IKEA, "Kritter" som har djur i gaveln som känns lämplig både för en 3-åring och en 6-åring och passar för båda könen. Det finns även barnstolar och bord i denna serie. Ställ fram kritor, ritblock e.d. på bordet. Bädda sängen i någon glad men neutral färg (gult, grönt, lila), lägg dit ett stort mysigt gosedjur på sängen.

Välj saker som ni kan och vill behålla oavsett, i värsta fall får ni ju sälja det sedan eller spara det tills barnet blivit lite större. Jag har hört om folk som har fotograferat ett rum hos kompisar istället för ett eget rum men det känns inte OK tycker jag. I så fall låna saker, men inte bara fotografera ett helt annat rum.

Tack för ditt fina inlägg =)

Försöker - vi har berättat för de flesta som är nära, både familj och vänner om vår barnlöshet. Vissa vet mer andra mindre. Men det var väldigt skönt när jag väl orkade berätta, att slippa alla dumma kommentarer och hintar! Ännu är det inte så många som vet om våra planer på adoption. I nästa vecka får vi äntligen vårt medgivande, då kommer jag att våga vara mer öppen om det. Jag vågade inte berätta för "alla" för jag var orolig över att vi inte skulle bli godkända. Det var en helt ologisk rädsla, det fanns inget som indikerade det, men jag nojjade ändå. När vi fått vårt medgivande kommer vi att berätta för ytterligare några stycken, men jag kommer vänta med att berätta för chef och kollegor innan dess att vi vet mer om land och tid. Även om allt kan ändra sig vill jag gärna ha lite mer "kött på benen" innan jag blir offentlig, för jag anar att det kommer bli en hel drös med frågor... =)

Men - oroa dig inte för utredningen! De allra flesta blir godkända, och våra utredare sa att om de såg några konstigheter skulle de tala om det för oss direkt. Vill du kan du kika på www.mia.eu där finns en handbok för utredarna, där kan man läsa lite mer om vad som krävs och vad som kan göra att man inte blir godkänd.

Önskar dig stort lycka till!

Hur ser det ur för er andra med processen? Vi får ju som sagt vårt medgivande nästa vecka, där efter är det dags för landval, så otroligt spännande! Vi har fastnat för två länder, men det går ganska trögt där just nu, så vi får se lite vad vår organisation säger, men jag hoppas verkligen att vi kommer att kunna skicka vår ansökan till någon av dessa snart! Längtar!!!