Vår son är aldrig nöjd

Förut försökte vi argumentera men det går inte. Så nu säger vi bestämd att  han inte ska få och gå till sitt rum för att lugnar ner sig.

Vår son är nog ganska bortskämd om man ser till vad han får. Men han beter sig inte som ett bortskämt barn, tjatar sällan om saker, lånar gärna ut till kompisar, nöjd med det han har etc.

Kanske är det inte så att man "skämmer bort" barnen? Kan det vara mer en fråga om personlighet?

Det kan absolut ha med att han är adopterad att göra. De flesta (inte alla) som är adopterade får en skadad anknytning i början av sitt liv. Detta påverkar mer än vad man tror. Det är inte fören på senare år man börjat forska om adoption och vad det innebär för barnet. Många (inte alla) växer upp och har skuldkänslor. De undrar varför deras föräldrar inte ville ha dem och de känner skuld mot adoptivföräldrarna, att de borde tacka och vara glada för att någon adopterade och ville ha dem. Många barn känner ilska mot livet och även sorg.

För många adopterade barn blir det som för barn med missbrukande föräldrar. De får ett slags tomrum i sig. De blir, hur ska jag förklara, sökande.. De känner sig inte tillfredsställda med livet och med tillvaron. Som om de nästan inte kan vara helt helt lyckliga. De vill ha en sak och när de får den vill de ha nästa. Allt för att minska tomrummet som finns i hjärtat.

Det ni kan göra är att prata med er pojke om adoptionen när han är redo. Försök att se till att han aldrig känner att han borde tacka er som tog emot honom. Sen får ni tyvärr stå ut. Oftast läker inte hålet i hjärtat förrän man når en viss personlig mognad och insikt om livet, man måste vara mogen att acceptera sitt förflutna och sin bakgrund.

Mina hade missnöjesperioden när de var mellan åtta och tio, ALLA andra hade det så mycket bättre. Visst, det var säkert sant. Julafton grina de för de inte hade fått mer, samma födelsedagar. Mera ville ha mera.

Jag ströp givandet till minimalt, de fick läsa sig vara tacksamma för det lilla. Idag lider de inte så mycket av det beteendet, inte så mycket i alla fall. Jag tror det är jätteviktigt att lära dem i den åldern att få saker är inte en självklarhet, annars riskerar de bli otacksamma odrägliga vuxna med en lång odräglig tonårsperiod.

Jag tror det är viktigt, rätta mig gärna om jag har fel Anonym/ adopterad att man som adoptivförälder försöker uppfostra sitt barn precis på samma sätt som man skulle gjort om det var ens biologiska barn. Med regler, ansvar och otroligt mycket kärlek.

Sen tror jag det kan vara bra att försöka ha en öppen dialog om barnet behöver prata. Visa att barnet alltid kan komma och fråga saker om bakgrunden. Sen får man som förälder försöka ge information som man tror barnet kan hantera beroende på ålder och beroende på hur mycket information man har.

Så skäm bort barnet med kärlek inte materiella ting. ; )

Det stämmer det du tror TS att din sons bortskämda beteende hänger i hop med ADHD. Min dotter blev ganska nyligen utredd och det har konstaterats att hon har ADHD. Hennes bortskämda beteende stämmer väl överens med andra föräldrars barn som även de har ADHD. Innan jag kände till det här kundre jag för mitt liv inte förstå hur och varför hon kunde uppföra sig så då vi alltid varit väldigt noga med att uppfostra henne för att just INTE bete sig så. Vi har haft många långa diskutioner min man och jag där vi försökt komma underfund med vad vi gjort för fel. När vi sedan fick veta att barn med ADHD ofta upplevs som bl.a. barnsliga och bortskämda fick vi ju vår förklaring. 

Som du vet är det väldigt jobbigt för hela familjen att ha barn med ADHD och omgivningnen har ju ofta ingen som helst förståelse tyvärr.

Lycka till!