Vår son är aldrig nöjd

Det kan absolut ha med att han är adopterad att göra. De flesta (inte alla) som är adopterade får en skadad anknytning i början av sitt liv. Detta påverkar mer än vad man tror. Det är inte fören på senare år man börjat forska om adoption och vad det innebär för barnet. Många (inte alla) växer upp och har skuldkänslor. De undrar varför deras föräldrar inte ville ha dem och de känner skuld mot adoptivföräldrarna, att de borde tacka och vara glada för att någon adopterade och ville ha dem. Många barn känner ilska mot livet och även sorg.

För många adopterade barn blir det som för barn med missbrukande föräldrar. De får ett slags tomrum i sig. De blir, hur ska jag förklara, sökande.. De känner sig inte tillfredsställda med livet och med tillvaron. Som om de nästan inte kan vara helt helt lyckliga. De vill ha en sak och när de får den vill de ha nästa. Allt för att minska tomrummet som finns i hjärtat.

Det ni kan göra är att prata med er pojke om adoptionen när han är redo. Försök att se till att han aldrig känner att han borde tacka er som tog emot honom. Sen får ni tyvärr stå ut. Oftast läker inte hålet i hjärtat förrän man når en viss personlig mognad och insikt om livet, man måste vara mogen att acceptera sitt förflutna och sin bakgrund.

Jamen, det är ju precis som skriver! 

 

Intressant att höra från någon som själv är adopterad. Var det här något som du mådde dåligt av som barn? Hur hanterade dina föräldrar situationen.

Så skäm bort barnet med kärlek inte materiella ting. ; )