epidural, ryggmärgsbedövning-för&nackdelar av er som använt

Jag kände inte när de satte den. Fick lokalbedövning först och tog lustgasen samtidigt. Och jag är supernålrädd och tycker att blod och sprutor är bland det värsta som finns. Enda jag kände var när de sprutade in själva bedövningsmedlet, känns typ som att det rinner kallt vatten längs ryggraden. Tog den också i slutet, då jag inte tyckte att profylax och lustgas hjälpte längre. Strax efter var det dags att krysta och 40 min senare var min son ute, vilket tydligen var hyfsat snabbt för förstföderska enligt en BM. Sprack nästan inget heller, kände inte av när det gick upp men blev bara sex stygn så det var väldigt lite. (att sy var dock sjukt obehagligt, men då hade man sin bebis att fokusera på).

Mitt bästa råd är nog ändå att inte bestämma sig för vilka smärtlindringsmetoder man ska använda sig av innan utan ta det som det kommer på förlossningen. Jag testade det mesta innan jag kände att jag behövde nåt mer. :)

Jag har var otroligt rädd innan förlossningen för den där stora nålen. Men jag struntade fullständigt i hur stor nålen var eller om det skulle göra ont när det väl var dags. Jag ville bara bli av med den smärtan jag hade. Den fungerade suveränt för mig, jag somna tillomed någon timme när jag hade fått den och vaknade sedan av att jag låg och krystade lite.
Bedövning gjorde verkan på en gång :) det ända jag kände var hur självs vätskan strömmade in i kroppen och ner mot nederdelen av kroppen. Men den är helt klart värd att ta! Dumt att ha ont om man inte måste :)

Bara man låg still en halvtimme efter att de satt nålen så ska bedövningen sprida sig rätt, det har den gjort på mig.. Det är ju bara en tunn slang så den känner du inte alls efter att den är insatt.. Tejpad mot ryggen..
Jag fick den fel båda gångerna så de fick sticka om, inget kul, men som sagt, klart värt det!!

Jag svarar utifrån min senaste förlossning (barn nr 2)

Jag höll på i 21 timmar utan smärtlindring. Efter dessa 21 timmar var jag så fullkomligt slut så jag somnade mellan värkarna Eftersom jag har en lindrig form av epilepsi, och dessutom var lite av en riskförlossning (pga tidigare placentaavlossning och katastrofsnitt), ville man skynda på förloppet lite med hinnsprängning och raska promenader. De erbjöd mig epidural inför detta men jag tackade vänligt nej - och somnade igen  Då kom en läkare in och förklarade vänligt men bestämt att "vi vill ha ut det här barnet nu, och både bebisen och du är ganska uttröttade". Hon förklarade också att om jag inte orkar medverka (upp och gå mer, orka krysta på ordentligt när det väl blev dags) och man i värsta fall måste ta till värkstimulerande, så är risken rätt stor att förlossningen måste avslutas med snitt. De ville alltså att jag skulle acceptera epidural, och motiverade med "jag LOVAR att du kommer att bli piggare!". 

Jag var småtjurig, tyckte helt ärligt att det inte behövdes (jag upplevde smärtan hanterbar, att jag kunde klara mig på koncentrerad andning och fokus) och var jävligt rädd för själva ingreppet. Men jag är inte dummare än att jag litar på läkarna när de handlar om mitt och barnets säkerhet, i synnerhet inte med en skräckförlossning i bagaget. Man lade epidural, och jag blev som en annan människa! Svårt att förklara, men jag fick som förnyade krafter. Gick upp och satt på pilatesboll och gick lite, 3 timmar senare var ongen född  

Epiduralen slutade fungera 20-30 min innan det blev dags att krysta, så jag slapp problemet med att inte känna krystvärkarna som en del beskriver.. Krystvärkarna var för övrigt rena himmelriket jämfört med pinvärkarna under öppningsskedet, och dessutom krystade jag bara i 11 minuter så det gick fort på slutet.

Kontentan av det hela: jag tyckte inte att epidural behövs för smärtans skull, helt ärligt. Men om det som i mitt fall riskerar att bli komplikationer för att mamma är för trött efter många timmar med värkar, så är det nog inte läge att vara alltför tjurskallig. Väg av situationen noga, och ta emot råd från de som har den medicinska kunskapen.

Jag upplevde inte själva sticket som besvärligt alls, annat än själva tanken på att någon stod och stack en nål in i min ryggrad. Efterförloppet: jag hade REJÄL huvudvärk dagligen i 2 veckor efter förlossningen. Det relaterades till just epiduralen tydligen.. Babyn är idag 8 månader, och jag kan fortfarande känna att jag är lite domnad på ryggen kring insticksstället.

Trots dessa små "komplikationer" (vill knappt kalla dem det) så är jag ändå glad att jag blev erbjuden, och accepterade, epiduralen. Den satt visserligen bara i i 2,5 av mina totalt 24 timmars förlossningsarbete men jag är helt övertygad om att det var det som gjorde att jag orkade hela vägen och kunde föda fram mitt barn på vanligt sätt, och att jag i efterhand upplever det hela som en drömförlossning

Jag tycker inlägg #11 ger ett bra råd: bestäm dig inte i förväg angående smärtlindring. Ta reda på vilka metoder som finns, men låt inget vara hugget i sten. Ta det som det kommer. 

Jag tog det med min son. Jag hade kraftiga värkar som kom jätte tätt. På förlossningen trodde de att jag hade ca 8 tim kvar, då jag bara var öppen 2 cm så de tyckte att ryggbedövning var ett bra alternativ. Jag kände inte sticket, eftersom jag var så fokuserad på värkarna och att använda lustgasen. Men när hon hade satt in nålen så började jag krysta. De kollade hur mycket jag var öppen då, och då var jag öppen 10 cm! Så hade öppnat mig 8 cm på ca 30 min. Alla barnmorskorna blev chockade och sen var det bara börja krysta. 10 min senare var min son ute :) 

Värkarna avtog alltså inte, jag blev lite bortdomnad längre ner men inte markant. Jag kände alla värkar tydligt och de sa till mig att bedövningen hann inte verka som den skulle. Men har ingen aning hur det hade känts helt utan heller så jag skulle ta det igen om jag kände att jag behövde och inte orkade på lustgasen :)

Lycka till!  

Första förlossningen fick jag ryggbedövning som inte blev rätt satt. Narkosläkaren hade svårt att träffa rätt och fick försöka flera gånger, men jag tyckte inte att det gjorde ont. Funkade kanon i ca 30 minuter, men sedan släppte den och då fanns ingen narkosläkare tillgänglig för att sätta en ny. Men det var jätteskönt under dessa 30 minuter. Tyvärr fick jag problem att kissa efteråt, vilket BM sa kunde bero på ryggbedövningen, så jag fick sätta en kateter. Utan bedövning. Och det är det värsta jag varit med om någonsin! 

Andra förlossningen blev kejsarsnitt och då är det en annan form av ryggbedövning man får, men oj så nervös jag var för att den inte skulle ta som den skulle. Jag är nog väldigt svår att sätta ryggbedövning på, för den här gången försökte narkosläkaren i över en timme innan han gav upp och tillkallade en äldre kollega som äntligen fick den rätt! 

För mig kändes det typ inte alls. O den tog bort all smärta. Kände bara ett tryck nedåt sen. Man blir inte förlamad i benen, jag var uppe o gick i flera timmar med ryggbedövningen. Sen blev det akutsnitt o då fyllde de på den så jag blev förlamad från brösten o neråt.

Jag fick spinalbedövning, vilket är väl ungefär samma som epidural men utan påfyllning. Tyckte att det var riktigt jobbigt när den skulle läggas. Hade väldigt starka värkar då och det var ingen höjdare att ligga stilla på sidan. Kommer inte ihåg om det gjorde ont av själva sticket, värkarna var nog värre och jag var som i en dimma av smärta..

Fördelen var att smärtan försvann och jag kunde slappna av en liten stund innan det var dags att krysta. Jag domnade så gott som bort i hela underdelen. En riktigt härlig känsla just då. Nackdelen var att jag knappt kände krystvärkarna och hade ingen aning om vilka muskler jag skulle använda. Med väldigt mycket hjälp av barnmorskan krystade jag ut dottern på 40 minuter. Det var det jobbigaste "träningspasset" jag varit med om.. ;)

Jag kände ingen smärta varken då moderkakan skulle ut eller när jag blev sydd och jag kunde gå upp och duscha och gå på toa ganska snabbt efter.

I det stora hela är jag supernöjd med den ryggmärgsbedövningen. :)

Tog ryggmärgsbedövningen, ångrar det djupt då den satte sej fel o jag hade ont hela förlossningen igenom.. Fick aldrig någon paus imellan värkarna då det "släppte" av utan hade ont hela tiden.

JA77, fel, fel, fel! Jag har fått spinalbedövning vid vaginal förlossning, det slår inte alls ut all känsel från naveln och neråt. Jag kunde röra mig under hela tiden! Spinalbedövning är vanligt att ge när förlossningsskedet går snabbt.

Jag har fått den formen av bedövning båda mina två förlossningar, ska även ta den till nr 3 som snart kommer!
Jag har aldrig upplevt någon smärta när dom sätter den (det sved till lite bara) och nålen såg jag inte ens..
Den tar verkligen bort allt det onda och man kan fokusera på att krysta när det väl är dags! Det jag tyckte var obehagligt är att det började klia över hela min kropp (biverkning), min sambo fick klia min rygg medans jag kliade magen, benen och armarna, men det försvann efter en liten stund bara!

Däremot när min första son kom och jag fick ryggmärgsbedövningen stannade värkarbetet av och jag fick dropp för att få igång värkarna igen, det droppet vill jag aldrig mer ha, de ökade mina värkar så pass att jag trodde jag skulle svimma eller dö :) men som sagt, jag gillar bedövningen och ska helt klart ta den till nr 3!

Hej! Nu är jag här igen, 1 år senare 2014-03-28. Hur mitt liv ser ut?.... Djävulens sjukdom... Små, små steg upp och brak ner... Vad har hänt sen sist då...? Jo, lägenhetsliggande från dec 2012 till juni 2013. Endast träning på gymet. Klarar inte ens av att gå och handla utan att sätta mig på golvet. Start med smärtmedicin mars 2013 efter att ha knaprat 10-12 Alvedon i fyra månader. Betalar familjestöd från kommunen i tre månader under våren så sonen får komma ut och gunga. Mitt sociala liv är expediterna på Hemköp, Apoteket och gympersonalen. Familjen i Göteborg går inte att besöka. Släktingarna i Värmland har fortfarande inte sett sonen. Möte med arbetsgivare och försäkringskassa i dec 2013 där vi bestämmer att sjukskrivning sker halvtid. Studier halvtid. Så glad för detta. Första badet med barnen i januari på simhall. Vid tredje studieresan domningar som slutar med tappad muskelstyrka i hela kroppen. Inlagd på ortopedin. Fjärde magnetröntgen gjord. Får höra att detta sitter i mitt huvud. Kan fortfarande inte avföra utan hjälp. Ej heller sitta. Gå. Stå. Längre perioder. Smärtan ökar. Jag klappar ihop. Inser att studierna ej kommer kunna genomföras klart. Ej heller aktiviteter med barnen. Tillbaka på noll trots att jag gjort allt rätt. Vad kan jag vara. För mamma åt mina barn? Ringer till psykiatrin. Blir inlagd fem veckor. Separation på gång.. Sambon orkar inte längre. Han har dubbeljobbat sen aug 2012. Först på sitt eget. Sedan handla. Laga mat. Få i mig mat. Peppa. Stötta. Städa. Diska. Ta hand om barnen. Där är jag nu. Om jag önskar min värste fiende en epiduralskada? Nej. Mitt liv har blivit ett helvete. Från aktiv idrottslärare till kryckor utan möjlighet att ta hand om mina barn!