Han tar hand om hans exfrus barn istället för den riktiga pappan..

Håller med anonym (....) som svarade fig ovan. Barnen skall inte alltid komma först. Då blir familjen, oavsett om det är en kärnfamilj eller en sk nydaning, helt snedvriden. Självklart skall barnens basala behov komma först, men ibland måste andra sättas före barnen. I en normalt fungerande familj går ibland största barnets behov o önskningar först, inland minsta barnets, ibland mammas o ibland pappas. Själv bor jag i en sk nyfamilj o här är alla lika viktiga. Inland är bonusdottern i fokus, inland vår äldsta gemensamma o ibland vår yngsta. Inland gör vi saker som pappan vill o ibland vad jag vill. Ibland gör vi saker för hela familjen.

Men aldrig att barnen går först i varje situation. Pratar jag med pappan eller om jag har en vän på besök kan sonen vänta två minuter tills vi pratat färdigt innan han säger sitt. Stora tjejen kan få vänta med att bli körd till centrum för att jag måste bada mellankillen. Båda de större barnen får snällt vänta när jag ammar, nattar eller byter blöja på lillkillen. Har jag inte ätit på hela dagen går mitt behov att äta före barnens behov att leka. Osv. Alla måste prioriteras o läggas fokus på. Efter behov o ålder såklart.

Barn o tonåringar behöver lite mer fokus o uppmärksamhet än en vuxen, men att säga att TS o alla andra bio o bonusföräldrar alltid kommer i sista hand - ja det lär ju barnen en helt snedvriden bild av livet.

Vuxna människor behöver även vårda relationen o kärleken till varandra. Annars slutar de flesta förhållanden med separation. Ett förhållande behöver arbetas med o det kan vara ett hårt arbete ibland.

Som bonusförälder är det ofta jobbigare med relationen eftersom man inte får de där åren innan man skaffar barn på sig att lära känna varandra o bygga ett starkt förhållande. När man enbart rår om varandra. Man får anpassa sig mkt o ta hänsyn o ha förståelse. O så är det, eftersom det finns barn med i bilden. Men det innebär inte att bonusföräldern ibland MÅSTE prioriteras o MÅSTE få lite tid ensam med sin kärlek. Annars lär även det förhållandet gå i kras.

Ser att telefonen kört autocorrect på förra ord så texten ser lite...knasig ut.

Hoppas ni har överseende :)

Men TS har aldrig skilt sig. Han är änkeman och långt innan han blev änkeman så adopterade han sin frus barn. Så det är ingen exfrun barn utan hans frus barn. Så länge han inte gifter om sig räknas han som änkeman.

förlåt, men vad har det med saken att göra?
Om man ser till det jag skrivit?

Tycket det låter som att ts är svartsjuk. På frun. och således missunnsam mot hennes barn

Jag forstar vad du menar och jag sager inte heller att du har fel. Men jag tycker TS later valdigt ego/svartsjuk.

Ja, här verkar det vara ngt helt annat..

Det är ett uttryck, menar inte att hon inte är på riktigt på det sättet...

Jag måste bara säga att jag tycker många som kommenterar är så okänsliga och elaka mot TS! Jag förstår TS önskan om att bilda familj på sina egna villkor och leva sitt eget liv, ett liv som inte är i skuggan av sin mans och sina bonusbarns gamla liv med en annan kvinna. Jag har själv upplevt något liknande, där mannen och hans släkt inte var redo att släppa in mig helt och fullt (även om jag kom väldigt bra överens med barnen och inte var svartsjuk på dem). Jag hade inget emot hans barn men jag kände en sorg över att inte få skapa och dela de viktigaste åren i livet tillsammans med honom. För han hade redan levt de viktigaste åren i sitt liv kändes det som. Vi var på olika platser i livet helt enkelt. Han var äldre och hade redan varit med om det där stora viktiga familjebildandet som jag ville ge mig in i tillsammans med honom. Han hade inte hade samma energi och engagemang som jag att investera i vårt gemensamma liv och framtida barn. Han var liksom lite trött redan.

Med det sagt är det självklart som det ska att TS karl (liksom mitt ex) älskar och prioriterar sina barn! Om man vill skapa ett familjeliv med mannen måste man vilja ha familjeliv med hans barn också. Själv var jag ganska ung och omogen och trots att jag älskade hela gänget var jag inte riktigt beredd på att bli trebarnsmor plötsligt åt någon annans barn. 

TS, jag tror att du måste inse att om du ska leva med den här mannen blir du familj även med hans barn. Det blir kanske inte så mycket äventyrligt parliv på tu man hand. Men självklart måste du få ta plats i familjen och sätta din prägel på det gemensamma livet lika mycket som alla andra. Kram och lycka till.

Många kvinnor är extremt avundsjuka på en död fru för oftast blir den döda kvinnan glorifierad och det är svårt att mäta sig med någon som är död och som ingen snackar skit om. Lättare med ett ex som existerar och beter sig galet.

Hej TS!

Hur har det gått för dig?

Jag förstår dig att det inte är lätt. Man vill ju vara nummer ett för sin partner och det tycker jag att man har all rätt att vara också. Alla i en familj ska vara lika viktiga och är man inte det så får man ta sig en funderare om det är värt att vara kvar i den relationen. Varför ska man acceptera att alltid komma i andra hand? Det gör man inte i en kärnfamilj heller. En riktig man kan prioritera både barn och partner.

Ser inget problem i TS.. Han låter som en bra man.

En man som inte ser sin partner...hur bra man är man då? Bra pappa - javisst! Men vill han även ha ett förhållande behöver han även sätta tid på sin kvinna.

Nu har jag inte läst hela tråden, bara TS. Men herregud, vad är problemet? Självklart ska han prioritera sina barn högst! De är hans även om han inte är deras biologiska far. När jag och min syster var tonåringar släppte vår pappa allt och kom och hämtade oss när vi behövde oavsett tidpunkt på dygnet (vilket vi så klart inte missbrukade, kunde vi ta oss hem själva gjorde vi det). Han drack ingen alkohol alls på kvällarna under ca 5 års tid för att alltid kunna komma och hämta oss om det skulle hända oss något.

Jag tror att du skulle kunna få lite sympatier ts om det bara rörde sig om att du ville ha lite ensamtid med sambon, att du vill känna dig prioriterad nån gång och att du tycker att barnen borde kunna klara vissa saker skälva då de är så stora. Problemet är nog att du uttrycker dig väldigt märkligt om vissa saker vilket säkert får många att reagera och gör att de får svårt att känna sympati med dig. Exempelvis att du skriver att barnen aldrig kommer bli hans. Hur tänker du då? Han har tagit hand om barnen hela deras liv och valt att adoptera dom, då är de hans barn! Att påstå annat är att håna alla föräldrar till adopterade barn. Att du sen skriver att frun dumpade över barnen på honom och borde ha gjort det på släkten istället är extremt osmakligt! Du skriver ju själv att han aldrig hade nåt krav på sig att adoptera utan gjorde det för att han själv ville. Verkar som att det är du som inte vill förstå att han vill ha dessa barn. Vidare är det väl självklart att han umgås med deras släktingar, varför skulle han inte det? Mamman finns ju inte kvar som länken till deras släktingar, menar du då att barnens halva släkt skulle vara folk som ingen i deras närmsta familj har kontakt med? Nä tyvärr framstår du inte som någon som unnar din sambo och barnen att ha den föräldrarelation som dom har, och det är just det mam reagerar på. Att du vill känna dig prioriterad och ha ensamtid är en helt annan sak. Undrar vad din sambo skulle tycka om han läste vad du skrivit...?