Hjälp mig igenom detta!!! Avbruten graviditet på grund av allvarligt kromosomfel - triploidi

Ellia73: oh stackare vad hemskt! Jag förstår precis hur du menar med bubbla. Jag äter knappt, orkar inte prata med någon, sitter i mörkret utan tv och ljud. Bara gråter och gråter. Fattar inte hur livet ska gå vidare... Min sambo är ledsen men har ett helt annat sätt att hantera smärtan/sorgen på. Han "rymmer/flyr" och hittar på massa kul, medan jag känner att jag bara vill lida.. Jag vill gråta och läser dikter till/om änglabarn för att det ska sjunka in djupare. Jag vill gå igenom barnkläderna och bara gråta. Är dock rädd för att hamna i en depression som jag inte kan ta mig ur.

Min förra graviditet avslutades i missfall och nu detta. Hur mycket orkar man egentligen med?

Ellia73: valde du att föda naturligt eller kejsarsnitt?

Ts, jag beklagar. Kan bara föreställa mig hur det kan kännas. Du skriver att du bara vill gråta, titta på barnets kläder, läsa sorgliga dikter osv, då tycker jag absolut att du ska göra det. Tillåt dig själva sjunka in i djup sorg, låt det vara förjävligt och gråt så snoret sprutar. Det är helt okej. Man sörjer olika och har olika många tårar att gråta. Många kramar till dig och så hoppas vi på syskon den dag ni känner er redo. ??

*(Frågetecknen är i min telefon ett rött hjärta)

Jag ska tillägga att jag hela tiden visste att något var fel. Hela min kropp kände det och dessutom hade jag många blödningar. Men på gyn avfärdade de min oro hela tiden. Eftersom han var mitt femte barn så kände jag att ingenting stämde men de ville de som sagt inte tro på.

Kram till dig, TS! Jag tänker på dig!

Liljeplan8,

Jag beklagar så himla mycket. Är så otroligt ledsen för er skull.

Jag har gått igenom samma sak för ett par år sedan. Situationen som ni befinner er i och förlossningen som ni har framför er kommer att bli hemskt jobbig. Jag vet för att jag har varit med om samma sak. Jag tyckte att den värsta tiden var dagarna efter beskedet, när man fick åka hem och ”smälta” och vänta på att få komma in till förlossningen.

Mina konkreta råd till dig/er är att ställa många frågor till sjukvårdspersonalen. Inga frågor är dumma. T.ex. Hur kommer förlossningen gå till? Vad händer när barnet är fött? Tyvärr fick vi i princip ingen information om vad vi hade att vänta oss. Jag fick stoppa i mig piller och blev ombedd att försöka röra på mig (promenera i korridorerna) för att snabba på förloppet. Jag fick ingen info om hur förlossningen skulle gå till (som man får vid en ”vanlig förlossning”), t.ex. hur känns värkarna, behöver man krysta, hur ska man bete sig när det gör ont etc. Vi blev i princip lämnade ensamma och blev ombedda att säga till när det var ”dags”. Jag minns att jag kände mig som en idiot eftersom jag faktiskt inte riktigt visste hur det skulle gå till – skulle jag bara ligga där i sängen eller skulle jag försöka ”klämma själv”. Skulle jag profylaxandas?

För mig gjorde det i alla fall hemskt ont. Jag hade inga ”normala värkar” utan snarare kramper som inte släppte. Det låter säkert sinnessjukt, men smärtan var på något sätt ”skön”, för den dämpade ångesten och sorgen litegrann, mitt i det värsta. Förlossningen ”avbröts” i alla fall på kvällen när inget hade hänt, jag fick sova under natten och ta nya piller nästa morgon för att ”starta om”. Inget barn kom förrän jag faktiskt började promenera, då gick vattnet och vår pojke liksom bara ”rann ut”. Det gjorde inte alls ont, det kändes nästan inte. Han fördes bort direkt och vi blev rådda att inte titta på honom, för han var missbildad. Vi tittade aldrig på honom och det kommer jag att ångra i resten av mitt liv. Mitt råd är att titta, oavsett hur bebisen ser ut.

Jag upplever inte att vi fick något stöd där och då från personalen på kvinnokliniken. Däremot fick vi hjälp under mycket lång tid av en kurator på kvinnokliniken. En fantastisk människa. Hon hjälpte oss även med vår oro när vi blev gravida nästa gång. Vi träffade henne regelbundet tills vår andra son föddes. Vi hade nog inte klarat oss utan henne. Hon hjälpte oss även med allt det praktiska kring begravning och val av kyrka etc. Såhär i efterhand är jag så tacksam för hennes hjälp, för vi orkade helt enkelt inte själva tänka och agera. Jag låg i sängen i ca en vecka efteråt. Tror jag var sjukskriven i ca en månad. Det var skönt att komma igång och jobba sen.

Vår förstfödda pojke ligger på en jättefin minneslund, med min morfar, och det känns idag bra att kunna åka dit ibland och tända ett ljus.

Jag tänker på dig/er imorrn. Massor med styrkekramar. Inboxa gärna om det finns något som jag kan göra för dig.

Jag beklagar innerligt det du behövt vara med om hittills. Det är fruktansvärt att få reda på att ens bebis är sjuk.

Jag har själv varit med om liknande. Min bebis hade allvarliga njurproblem och skulle inte överleva efter graviditeten. Detta upptäcktes i v 18 och v 20 födde jag fram honom. Det var bland det värsta jag någonsin gått igenom. Dessa veckor. Alla drömmar och förväntningar går i kras.

Det som gjorde att jag orkade ta mig igenom detta var att vi blev rekommenderade att ta kort och hålla vår lille bebis och verkligen få smälta sanningen. Vi fick dekorera en liten kosta till honom och valde att få ha honom på minneslunden. Vi har gett honom namn och kommer alltid att minnas vår änglason.

Försök att koncentrera er på att ta hand om varandra och bearbeta det hemska som nu händer er. Sörj, tänd ljus och fundera hur ni vill begrava. Köp en ängel och fixa iordning en "egen" hylla åt er lilla bebisängel. Vi fick även ta hand och fotavtryck av vår bebis och har ramat in detta.

Även om det känns obeskrivligt svårt nu så kommer ni ta er igenom det.

Jag har själv fått två friska barn efter mitt änglabarn, allt har gått bra. Men oron under mina två efterkommande graviditeter har varit stor. Vi har pga detta fått extra kontroller.

Jag tyckte också att smärtan nästan var lite skön. Ville liksom inte att det skulle ta slut. Dessutom var det en så otroligt mycket mindre smärtsam fysisk smärta än när jag fött mina andra barn. Jag fick ju massor av smärtlindrande medicin och dessutom blev det inte så svåra sammandragningen iom att magen inte var så stor. Den psykiska smärtan av desto värre.

Liljeplan: Jag vill bara sända dig en kram och önska dig lycka till imorgon! Beklagar att du behöver gå igenom detta!

Jag, som många andra i tråden vet vad du går igenom. Vi miste en son i v 17+4 pga kromosomfel. Du har fått många goda råd, jag har inget mera att tillföra. Merän - ta den tid det tar till sorg. Sorgen för mig är som ett böljande hav. Ibland går vågorna höga och man får bara följa med i det som sker. Ibland känns det lite lugnare och man kan njuta av livets sköna sidor. Tids nog blir det bättre. Även om man alltid bär det i sitt hjärta - så blir det lättare.

Jag tror absolut att ni vågar bli gravida igen. Låt det ta sin tid bara. Själv hade jag behov av att få läka först. Sen blev vi oplanerat gravida och snart kommer vår son.

Ta hjälp av  kuratorn, prata massor. Och behåll kontakten till den kuratorn. Den kan vara oerhört skön att både nu och inför framtida eventuell graviditet.

Önskar dig all lycka till i morgon. En kram från mig!

Ni är alla helt underbara som försöker hjälpa mig igenom detta helvete!!!

väntan likgiltighet och sorg är ord som beskriver mig just nu. Sov med bäbisfilten i natt som mormor hade köpt till bäbis när vi berättade om plusset. Ska sova med den i natt och sen ge till personalen på kvinnokliniken som de kan linda in lilla O med efter födseln i morgon. Vi ska komma dit vid 9 på morgonen och jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig.

Idag har jag haft mycket molvärk och även känt bebisen röra sig därinne. Det är obeskrivligt hur ambivalent man är kring alla dessa känslor. Jag har nästan lust att bara utstå sån smärta att jag viker mig. Vill skrika ut smärtan på något vis...

Vi har för att få tiden att gå tittat på golden retriever valpar idag. Hemskt att projicera sin tidigare lycka till kommande bäbis på en hund men det hjälper att utstå all väntetid.

Kram på er alla!

Så bra med valparna =). Det är skönt att försöka göra saker som är positiva. Även om det känns svårt. 

Och en fin ide med filten. 

När jag gick igenom avbrytandet och förlossningen så upplevde jag just den dagen som den "minst sorgsna". Låter kanske konstigt. Men jag blev så upptagen med allt det fysiska som skedde, värkar osv. Så just då kände jag ingen sorg. Bara fokus. Det var skönt på ett konstigt sätt. Sen när allt var över, det tog ca 6 timmar för mig, så var tröttheten enorm. Vi såg pojken och hade honom hos oss ett tag - det är jag enormt glad för idag. Sorgen och den tunga tomheten kom tillbaka först dagen efter igen.

Vi fick otroligt fint stöd av den ssk som jobbade den dagen. Ja, av all personal faktiskt. Det betydde väldigt mycket för mig. Vi kände oss väldigt omhändertagna och ompysslade.

Hoppas ni får lika fint omhändertagande och att allt går smidigt och bra.

Tänker på dig idag Liljeplan. Kram!

Hej alla stöttande människor

Nu är vi inte gravida längre, vi är istället föräldrar till ett änglabarn.

Förlossningen var otroligt smärtsam då jag låg i värkar i cirka 4 timmar utan uppehåll. Skakade ofta pga den ansträngande smärtan, fick flera doser morfin som knappt hjälpte något. Fick ta två kurer av livmodermedicinen innan vår lilla O kom ut.

När det väl var dags kändes det som om det tryckte ut något inifrån och jag gick till toaletten. Vid födseln låg Lilla O kvar i hinnsäcken som var helt intakt. Navelsträngen var av. Han hade dött i magen någon dag tidigare. Det kändes skönt att han fick dö där han trivdes i min mage och inte i ett kallt bäcken.

När han väl var född tog den underbara barnmorskan med honom för att göra han fin och linda in honom i filten. Kuratorn, BM och Carlmartin var alla med vid födseln.

Känslan efteråt var befriande. Jag var lycklig på något vis. Det enda jag ville var att få se min ängel. När han kom in kändes det som ett magiskt ögonblick.

Han såg avvikande ut pga diagnosen men var ändå det vackraste jag nånsin sett. Röd och liten som en hand. Små tår och fingrar med naglar. Ögonbryn. Och en liten penis.

Vår lilla O var en pojke. En liten liten förstfödd pojke.

Nu efteråt smärtar det i livmodern men den grymma smärtan försvann direkt Lilla O var på väg ut. Jag omges nu av ett dus och ett lugn.

Tack för alla tips och hjälp. Hoppas vår tråd kan vara till stöd för andra föräldrar där ute med liknande problem

Kram

Vad skönt att det är över. Jag förstår precis vad du menar med lugnet du känner nu, jag kände exakt likadant. Bli inte rädd bara om det kommer en reaktion imorgon, i övermorgon eller om några dagar, så var det för mig. Tillåt dig själv att gråta och sörja så länge du behöver. Hoppas ni vågar försöka snart igen. Ta hand om er!

Jag hoppas att det är ok att jag säger detta; grattis till er lille pojke, jag beklagar av hela mitt hjärta att han inte fick stanna hos er. Nu är ni föräldrar till en änglapojke! Ni kommer alltid att bära honom med er! Som Ellia73 säger, en reaktion kanske kommer om nån dag. Men det är normalt. När det gäller sorg så måste man nog gå igenom den, det finns inga genvägar. Det kommer förmodligen att kännas hemskt, men det är inte farligt. Jag tror dock att man kan komma upp snabbare till ytan igen om man bara tillåter sig att känna alla känslor. Prata om Lilla O, det är han värd! Kram

Stor kram!

Hej TS,

Hur mår du idag? Jag fick 1/2 på KUB:en och idag ringde läkarn från Karolinska, och meddelade Trisomi 13. Är fortfarande i chock. Har fått tid för avbrytande på måndag.

Hur tar man sig igenom detta?

Vår älskade efterlängtade lilla bebis!

Kram