Tänder av (buprenorfin)
Tja, behöver skriva av mig lite. Förväntar mig inte en massa snack, men skriv om ni känner för det, sparka på mig om ni är sugna.
Genomgår för närvarande en avtändning på buprenorfin (Subutex/Suboxon). Har ej fått det utskrivet utan köpt det svart och tagit det i rekreationssyfte sedan ungefär ett halvår tillbaks (säkert längre, minns inte exakt). Har tidigare tagit det (och tänt av) för typ 18 månader sedan. Inte kört särskilt höga doser, har snortat en till tre linor (storlek: tändsticka) varje kväll.
Fattar inte varför jag började med det igen, det är väl för jävla skönt bara, har ingen annan förklaring. Hur som helst så var det en fruktansvärt dum idé då avtändningen tenderar att vara aningen lång och besvärlig, räknar med cirka två veckor. Jag befinner mig i skrivande stund på dag 6, det värsta ska alltså vara över och det börjar att vända mot det bättre. Är fortfarande ganska rastlös, studsar med benen när jag exempelvis sitter framför datorn. Fryser gör jag också, till och från, sitter på jobbet med en stor hoodie på mig mitt i sommaren - det är förvisso en skitsommar, men alla andra har ju tisha och shorts. Har dödat symptomen lite med Lyrica och Imodium men vill inte ta för mycket och riskera att fastna i någon annan skit, så jag har tvingat mig själv att ta väldigt lite - en karta Imodium och två 300mg Lyrica än så länge, fördelat på 6 dagar - åh, vad jag är duktig.
Det som är lite jobbigt är att man blir så fruktansvärt letargisk under avtändningen och jag är van vid att vara en ganska aktiv kille normalt sett, gymmar 6 dagar i veckan och försöker käka ordentligt. Detta blir ganska svårt att uppehålla, för att inte säga omöjligt, och jag har inte varit på gymmet sen i lördags, något som gnager mitt samvete rätt ordentligt - jag torskar ju alla mina feta gainz!
En annan grej är depressionen som bubblar upp till ytan. Jag har väl aldrig egentligen sett mig själv som en person som lider av depression, och jag vill inte påskina att jag gör det egentligen då jag vet att folk som lider av det på riktigt mår långt mycket sämre än mig. Ändå mår jag som jag mår. Depression kanske är att ta i, men det känns som att jag bär på en jävla sorg och det käkar upp mig så fort jag reflekterar över det (herregud, jag får fan tårar i ögonen när jag skriver detta, dra åt helvete vad synd det är om mig alltså).
En av anledningarna till att jag skriver här är att allt detta sker inom mig, i hemlighet. Ingen vet om vad som pågår egentligen, mitt missbruk har varit dolt för dom allra flesta och det är väl så det måste förbli - skam hindrar mig från att erkänna och dessutom vill jag ju inte bli av med jobbet.
Att inte ha någon att prata med bidrar ganska mycket till att jag känner mig så ledsen. Har väl alltid varit en ganska ensam snubbe, har ett fåtal vänner som jag inte umgåtts med så mycket på senaste tiden, dom vet inte vad som pågår och jag vägrar berätta det för dom. Tänker nu att jag helst av allt aldrig mer skulle vilja röra droger - när jag och mina vänner drar på krogen brukar det bli dansknark, till exempel - samtidigt så är man ju singel och måste ge sig ut i svängen för att träffa folk och hur ska man då kunna undvika skiten? Sitter fast.
Så. Nu får det fan räcka.
Ha det!
