Allt känns värdelöst

Ok men skönt att du har hittat en metod som fungerar och att det fungerar bättre med sprutorna än med tabletterna. Håller tummarna att det fungerar för er under nästa behandling :) Själv inväntar jag med spänning positivt ägglossningstest i dagarna.

Jag känner också igen detta med omgivningens frågor/blickar och undrar när det blir barn. Jag är i ungefär samma ålder som dig och vi är dessutom gifta så direkt efter vårt bröllop började folk fråga och efter små tecken på graviditet som att man av en slump råkar välja läsk istället för vin så kommer direkt frågan: "Är du gravid?!". Är skit jobbigt att få den frågan och man försöker bara skratta bort det och vända samtalsämnet till nåt annat. De har ingen aning om vad man går igenom och behöver hantera. Omgivningens press gör allt värre och de menar ju verkligen inget ont, hade alla vetat hade de ju såklart inte frågat, men man vill ju heller inte dela med sig av detta till fler än de närmaste.

Håller tummarna för ett plus för er. :) Det är med blandade känslor vi provar igen, det kan ju sluta i missfall även denna gång och tyvärr var jag lite naiv förra gången och hade inte en tanke på missfall. Vi var på tidigt ultraljud i vecka 9 och då kunde vi ses ett litet hjärta som slog, men när vi var på ultraljud två veckor senare i vecka 11 så hade embryot tillbakabildats och hjärtat slog inte längre. Men kroppen fortsatte ju tro att jag var gravid.

Som tur är hade vi bara berättat om graviditeten för min chef och mina två systrar, vilket var skönt då jag inte velat prata om det så mycket i efterhand.

Uppdatera gärna om hur det går för er :)

Nej tycker definitivt inte du är naiv för att du inte tänkte på missfall. Självklart måste man utgå från att allt går som det ska och framförallt hoppas man ju mer på det i och med en längre och tuffare väg för att ens bli gravid. Har själv aldrig haft missfall då jag aldrig lyckats bli gravid men kan inte ens föreställa mig känslan av förlusten :( Men skönt att du bara hann säga det till några, så att man inte måste förklara och behöva berätta för så många, för antar att det är jätte jobbigt. 

Ja just nu har jag hög fertilitet enligt Clearblues ägglossningstest och inväntar nu att det ska bli maximal fertilitet. Under denna period är det inte lika jobbigt utan man känner sig ganska "normal" (som om man inte hade PCO), för även de med regelbundna cykler måste ju genomgå dessa tester för att vara säkra på att pricka ägglossningsdagen :)

En fråga - använder du temperaturmätning? Jag började med Natural Cycles när jag slutade med p-piller och använde det i ca ett år men slutade efter ett års abonnemang då den inte fungerade så bra i och med att jag hade jämn temperatur hela tiden (ingen ägglossning eller mens). Jag mäter dock fortfarande temperaturen varje morgon för att "hålla koll" och hittills har det stämt att temperaturen har gått upp efter ägglossning med hjälp av letrozole. Men min gynekolog menar att det inte är säkert att kroppens temperatur reagerar på samma sätt när vi sätter in hormoner för oss med PCO. Teorin säger ju att temperaturen är förhöjd efter ägglossning och förblir hög fram till mensen då den går ner igen. Eller om man är gravid så förblir den hög. Men jag funderade under förra cykeln att om det är så lätt borde man ju alltid kunna testa detta och veta nästan direkt att man är gravid.. Så tänkte ifall du gör detta och om det har stämt enligt teorin :)

Jag har PCOS och har känt precis som du, TS.
Efter väntan på utredning och sen två omgångar Pergotime som inte gav något fick jag en spontan ägglossning vilket resulterade i en underbar son som idag är 3,5 år gammal. <3
I samband med att jag blev gravid hörde jag talas om progesteronkrämen ProgesterAll som tydligen skulle ha bra effekt vid PCOS. Jag tänkte då att jag skulle testa den när det var dags för syskon. Sagt och gjort! Så fort jag slutade amma min son när han var nio månader började jag med krämen och fick igång mensen direkt. Fem månader senare, på första syskonförsöket, plussade jag. På första försöket! Det var verkligen en otrolig känsla. Från att ha kämpat och längtat så länge, och verkligen trott att vi aldrig skulle få ett barn, var jag hux flux gravid igen. Och nu har jag även en underbar dotter som är 1,5 år. <3

Ge inte upp! Det kan kännas så otroligt nattsvart ena dagen, och nästa kan det plötsligt vända. Mitt tips är att testa progesteronkräm, det kan absolut vara värt ett försök. Funkar det så funkar det, och det vore väl fantastiskt i så fall?
Stort lycka till!

Hur kan man lyckas få in så många fel på fyra rader?

1. Nej, man kan inte alltid adoptera, det är dessutom tidskrävande och dyrt.

2. Nej, TS ska inte bara acceptera att hon inte kan få barn. Troligen kommer hon visst kunna få barn.

PCOS är en rätt " bra " diagnos. De med PCOS är dessutom ofta fertila längre. Om inte ägglossning fås genom medicinering är chanserna goda till graviditet vid ivf.

Försök att ta det lugnt. Försök ett tag till med medicineing och funkar inte det så är ivf ingen big deal.

Att ha PCOS behöver inte vara negativt, eftersom vi har bättre resultat på IVF än andra. Du är dessutom fortfarande ung i sammanhanget så du ska inte tänka "att jag kommer aldrig kunna få barn". Inte redan nu. Herregud, ägglossning går ju att framkalla med hormonsprutor eller tabletter.

Se till att gynekologen kollar dina hormonvärden! Och jag tycker du ska ta till dig vad hon sa; att du kommer att kunna bli gravid.

Vi med PCOS är dessutom fertila längre upp i åldrarna än andra kvinnor eftersom vi "sparat" på våra ägg genom uteblivna ägglossningar. Så du har många år kvar av fertilitet!

Det finns kvinnor med betydligt sämre chanser att bli gravida som ändå till slut lyckas. Med hjälp eller spontant. T ex har jag en väninna som har svår Endometrios (som är betydligt värre än PCOS) och efter 7 år av misslyckade IVF-försök blev hon ändå gravid spontant, utan behandling.

Ge inte upp! Adoption är den absolut sista utvägen och du är inte ens i närheten av det. Du är inte ensam i detta, vi är många som gråter varje månad när vi får minus på stickan.

Måste bara ge dig cred för ett sådant upplyftande inlägg :)

Hej igen!

Det var ett tag sen jag var inne här nu. Det har varit mycket Ed jobbet. :) tack så jättemycket allihopa som delat med sig av sina erfarenheter. Jag känner mig faktiskt inte lika ensam längre (även om Vi inte känner varandra) och jag känner mig hoppfull inför framtiden. Det är fint att dela med sig och få styrka av andra. Även o det kommer dippar då och då... Vi kommer i vår att testa det här letrozol eller vad det nu hette. Jag hoppas det funkar för oss. Om inte blir det ivf. Jag håller tummarna för er som är i samma sits som oss ;)

Nu var det länge sen jag var inne och skrev men lovade att uppdatera läget och jag kan glatt meddela att jag lyckades bli gravid med senaste behandlingen av letrozole och Ovitrelle!  Jag och min man är fortfarande i chock att det gick denna gång, men vi är otroligt glada och förväntansfulla! Nu räknar vi veckorna tills vi kommer förbi v. 12, då ju risken för missfall minskar drastiskt efter just den veckan.

Så med andra ord, för er som kämpar på med behandlingar och inväntar plusset - ge inte upp! Plötsligt släpper det och det blir ett plus på stickan! Fråga gärna om det är något ni undrar över, vilken behandling vi fick och hela processen som till slut resulterade i en graviditet.

Stort lycka till och kram till er alla!
 

Nej man kan inte "alltid adoptera". Är sjukt trött på folk som påstår något sådant. Det finns väldigt noggranna och specifika krav på vilka som får adoptera och inte, det tar väldigt lång tid och är en utdragen jobbig process med utredningar, kurser, pappersarbete mm, det kostar väldigt mycket pengar, barnen har ofta något sorts problem om inte annat med trauman eller tidigare separationer, barnen är aldrig nyfödda utan ofta flera år gamla och det är dessutom långt ifrån alla som ser adoption som ett alternativ även om de skulle bli godkända som föräldrar och ha råd att gå genom med det. Jag till exempel skulle aldrig kunna älska ett adopterat barn, det är jag säker på. Är det "bara att adoptera" för mig då eller? För vissa är adoption ett alternativ, för andra inte.

Men Gud grattis!! Vad roligt! Har bara väntat på att nån ska skriva att man fått plus! :D själv ska man ha mens om nån dag eller två.. Dock känns mina ömma bröst precis som vanligt innan mens så känns inte så positivt :(

Tack så mycket! :D Har du genomgått någon ägglossningsstimulering nu innan den inväntade mensen? Man vet aldrig, jag hade inga symptom när mensen beräknades komma, annat än mensvärk till och från som jag förstod sen inte var mensvärk utan växtvärk av livmodern. Symptomen kom mer ca. 1 vecka efter beräknad mens och det var att brösten var enormt ömma som de aldrig varit innan. Men något jag har lärt mig är att detta verkligen är olika från person till person. Ett tips jag kan ge som verkligen fungerade för mig är att mäta basaltemperaturen på morgonen. I och med att jag visste min "normala" temperatur visste jag klart och tydligt att ägglossning hade skett och när temperaturen var fortsatt förhöjd även efter förväntad mens var det ytterligare ett tecken :) Sen vet jag definitivt inte om detta funkar för alla men för mig stämde det och istället för att "leta" symptom fick jag det svart på vitt även innan plusset :)

Håller tummarna att mensen uteblir för dig men om inte så försök bara igen :)Uppdatera gärna hur det går stöttar dig verkligen för vet exakt hur du känner dig just nu!

Ja jag är inne på omgång två! Alla prover å ul så är det ju så att jag har äl men fick aldrig positivt på äl test hur mycket jag än testa så fick letrozol å nu har jag fått positivt så :)
Åh tack! Det känns jobbigt men man ger ju inte upp åndå! Men har sagt två omgångar letrozol till Sen ställer vi oss i kön till ivf! Försökt i två å ett halvt år så vill verkligen att det ska gå snart :(

Ok men då har du en del omgångar kvar jag har hört man kan göra 6 behandlingar men min barnmorska sa hon hade en patient som är inne på sin 7:e behandling med letrozole så än har du en del försök kvar.

Ett tips inför IVF är att be din barnmorska skicka en remiss till IVF redan nu. Behandlingstiden för att remissen ska gå igenom tar några månader, och både du och din sambo måste göra blodprov etc. Vi fick ok på remissen till IVF under behandlingen med Letrozole vilket betydde att vi kunde köra på med Letrozole behandlingen under tiden vi inväntade vårt möte till IVF. På så sätt har du hjälp från två ställen samtidigt och lyckas du inte med Letrozole har du IVF förberett och då är det bara att sätta igång där istället :) IVF verkar som ett väldigt bra alternativ, nu hann vi aldrig börja med det i och med att jag nu blev gravid innan men det verkar vara en relativ "snabb" process om man jämför med Letrozole där man inväntar att äggblåsorna ska växa vilket kan ta ett tag. Under IVF måste man ta fler sprutor men tror de flesta av oss tycker det är helt ok med den uppoffringen för det goda det resulterar i till slut :)

Så bara ett litet tips :) För mig underlättade det jätte mycket mentalt att veta att jag hade IVF som ett alternativ och att allt var klart för det.