Ni som valt att ha ett barn för att ni inte ville ha fler. Hur har ni resonerat?

Har haft/har samma tankar som du, skillnaden är bara att jag numera är gravid med tvåan i 6:e månaden. Jag känner mig ff inte sådär uppfylld av lycka som jag hoppats på utan snarare förbereder jag mig på rena helvetet När den kommer ut.. tveksam över hela den här kärnfamiljsgrejen (2 vuxna, 2 barn) överlag o rätt slut över första barnets trots och integritet. Och den slitna kärleksrelationen med sambon.

Dock är jag helt övertygad om att jag aldrig kommer någonsin kommer att ångra ett andra barn (som jag verkligen hoppas kommer att få vara friskt).

Jag har aldrig haft någon barnlängtan alls utan råkade bli gravid. Rätt snabbt blev jag glad för det ändå och kan som alla andra föräldrar inte tänka mig att vara utan henne.

Men sen dess har ingen klocka tickat så det blir inga fler. Älskar barn men nöjer mig med syskonbarn och vänners.

Nu är min dotter 11 och jag ångrar inte mitt beslut en sekund. Älskar vår relation som verkar vara närmare än många andras.

Dessutom var jag ensamstående med dottern, det vill jag inte vara med två. Och att skaffa barn med en man som man lever med verkar så drygt. Det kanske hade varit en möjlighet om jag någonsin hade sett en jämställt förhållande. Men de är för sällsynta. Jag tar gärna hand om ett barn på egen hand om det är vad jag väntat mig. Att var förälder med en annan person som inte gör hälften per automatik utan måste påminnas om hur man gör vardagliga saker hade fått mig att gå under.

Långt inlägg där, men slutsatsen är att jag inte ångrar mig. Man måste kanske jobba lite extra på att skapa många trygga band med andra vuxna och barn i ens närhet. Men det tycker jag iof hade varit nyttigt även för folk i kärnfamiljsbubblor, kanske ännu mer för dem????

Jag har ett barn och vill inte ha fler, tror jag.

Mest för att det är mkt tid, pengar, energi, och nerver. jag vill ha mitt eget liv, utanför föräldrarskap..

Vi var väldigt säkra på vår sak innan vårt första/enda barn ens hade fötts. Vi är en typisk enbarnsfamilj. 
Senare visade det sig att jag inte kunde få fler barn och jag har aldrig varit direkt ledsen över det faktumet utan mer att ja, även ödet tyckte att det ska vara så.

Tack för era eftertänksamma och fina kommentarer!

Just nu är nog det största bekymret att min kille är mer sugen på ett barn till än jag. Eftersom jag ofta känner att jag inte räcker till för vare sig honom eller vårt barn så känns det jobbigt. Som att han inte bryr sig om "honom och mig" utan bara vill ha barn. Jag fattar liksom inte hur vår relation ska klara det, den är redan helt shaky. Inte så bra för barnen om föräldrarna gör slut?!

Suck.

Va blir det enklare med barn ;D  Skämt å sido ett viljestarkt barn slutar inte vara viljestark och låter man barnet få utrymme att utvecklas och få möjligheter till det så slutar inte diskussionerna. De intensifieras istället.
Hur beror bara på hur ni lär dotter att diskutera och hur ni kan bemöta argumenten.

Men om ni är nöjda med ett barn ser jag det som väldigt konstigt att känna tvång att förklara för andra.
Om ni är nöjda med ett barn så visar ni även utåt att ni är det och ingen ifrågasätter det.

Följer:)

Jag har visserligen två barn men det är tvillingar, två killar. Hade vi inte fått två barn på en gång hade det sannolikt blivit ytterligare en generation med enlingar (både jag och sambon är uppvuxna utan syskon, jag har en betydligt yngre halvbror på min pappas sida men vi har inte vuxit upp tillsammans på så vis att jag har en syskonrelation till honom). 

Har fått frågan flera gånger om vi inte ska ha en till. Brukar svara "Om någon kan garantera mig att det bara blir en, att det blir en tjej och att den är ca 3 år när den kommer ut, så visst kan jag skaffa mig en till!".

Våra grabbar blev blöjfria i våras. De sover större delen av natten i sina egna sängar. De äter ordentligt, har energi till tusen. De håller igång hela dagen, det är lite gnabb sins emellan men inga direkta bråk. De har ett väl utvecklat språk och går att resonera med.

Så jag har ingen som helst lust att börja om med blöjor, sömnbrist, gnällighet pga att man inte kan göra sig förstådd etc etc. Är ingen bebisperson alls.

Bara ni kan avgöra vilka risker ni vill ta och väga för och nackdelar. Är du i en ålder där ni måste skynda? Ta det lugnt annars och känn efter ett tag till.

Vi fick också ett "svårt" barn men skaffade ändå fort ett till. Nummer två är lugnet själv, tvärtemot sitt storasyskon. Jag vet faktiskt inte om det varit lättare med bara den större. De lär sig så mycket av varandra, inte minst för att de måste :). Nu skulle du förvisso få ett mycket större glapp åldersmässigt men sanningen är ju den att man aldrig kan veta på förhand. Sån't är livet :p

Vi fick två lika aktiva och jag är typ slut som människa.

Det är ju det jag är lite rädd för för egen del... Hur gamla är barnen nu?

Mitt barn - otroligt aktiv jämt, sov bara korta stunder som bebis, pillade på allt, blev helt vansinnig när man hindrade och avstyrde (vilket var jämt jämt jämt) sprang iväg så fort chans gavs etc. etc. så att få barn tätt hade jag aldrig klarat av. Sömnen var också spännande, väckt minst varje timme i ett år. Sedan flera gånger per natt i två år till. Och på köpet vaknade hen senast kl. 5 sina första två år! Efter 3 år började det äntligen gå åt rätt håll och nu är det sovmorgon till kvart i sex ibland till och med :P

Och jag är ingen morgonmänniska och jag älskade att sova länge på morgnarna förr i tiden, haha.

Nja lite bråttom är det väl, jag är 35 och killen över 40. Och han är lite mer NU ELLER ALDRIG!!! medan jag är mer ALDRIG ELLER SENARE :O

Det blir ju ändå en stor åldersskillnad på barnen så jag kan känna att jamen ett år till kvittar väl... så kanske vi hinner hämta andan lite. För det tror jag inte går med två barn.
Nu sista tiden har vi ju kunnat ha rätt mycket egentid och vara iväg på varsitt håll, haft lite barnvakt och gjort saker tillsammans - det blir ju mindre av den varan med två kiddos.

Ja, låter ju nästan lite "skönt" att slippa grubbla då, eftersom ni fick ett och kände er nöjda :) Hade du kunnat få fler hade ni kanske funderat på ett till?

.

Låter som vår tvåa på pricken! Han är 9 månader och är överallt. Min pappa kallar honom orkanen. Sover 15 min ca på fm och 20 min på em. Vaknar minst en gång i timmen och vill sen gå upp vid 4-5 på morgonen.

Storebror är snart fem så han är ju betydligt enklare nu (håller med om att det började ordna upp sig vid ca 3 år). Just nu känns allt bara som en enda lång transportsträcka. Vet faktiskt inte hur jag ska orka helt allvarligt.