Ni som valt att ha ett barn för att ni inte ville ha fler. Hur har ni resonerat?

Och är ni nöjda med valet? Blev livet som ni ville? Behöver lite input från de som trotsat tvåbarnsnormen :)

Jag har ett barn på 4 år och har enbart senaste månaderna öht kunnat fundera på att göra om den resan och försöka skaffa ett syskon. Sömnbrist, konflikter, trots, matvägran och allt därtill har tagit hårt på mig och på min och pappans relation och ett extremt viljestartkt och bestämt barn har dragit detta till sin spets.

En del av mig tänker att det blir positivt med ett barn till, och hoppas på en nöjdare bäbis och enklare unge. Men det känns så fåfängt att tänka så - man har ju ingen aning om hur det kommer bli, barnet kanske är sjukt eller har speciella behov eller vem vet vad. Jag kan inte förutsätta att det kommer bli best case scenario liksom, utan man måste ju känna att man pallar vad som helst och lite till...

Vet inte om jag är onormalt pessimistisk/realistisk - saknar nog den där biologiska klockan som sätter alla sådana tankar helt ur spel och alltid vill ha en unge till. Klart att jag kan tänka att det vore underbart att ha en bäbis igen, men sen kommer alla tankar på att få vardagen och familjen att funka i det långa loppet och då blir jag tveksam .

Har inte heller förståelse för att skaffa ett barn "för att ge mitt barn syskon" som många verkar göra, jag vill längta efter det där barnet för dess egen skull - inte som en accessoar till det barn jag redan har! Nu vet jag ju även vad det innebär att ha barn och det är för mig inget lättvindigt beslut.

Nu när barnet börjat bli enklare att hantera och umgås med och det inte bara är konflikter som avlöser varandra så känns det ju lite att man ser en ljusning. Svårt bara att veta om vi är nöjda såhär?
Eller om vi vill ha ett till.

Hur har ni tänkt, känt och gjort?