När folk tycker synd om ens barn (enbarnsföräldrar)

Alla dessa kommentarer om att folk skaffar för lite barn, för många barn. Förr fick jag ren ångest över att sonen är endabarn och att han dessutom inte har några mor- eller farföräldrar som bryr sig. Tänkte att han är så ensam och kommer avsky oss som vuxna pga vårt val. Ångesten kom från alla runt omkring och deras tyckande som de gärna yttrade och med fina åsikter om hur sonen kommer bli som person.

Idag är jag helt nöjd. Vårt barn har aldrig någonsin efterfrågat syskon. Inte en enda gång. Vi har massor med tid att ge till vårt barn och han är helt klart bortskämd med tid och kärlek. Han är en troligt empatisk kille som är mån om andra, som älskar djur och har fin hand med familjen katter. Jag är tacksam att vi inte skaffade fler med tanke på att farmor och farfar bara bryr sig om kusinerna, morfar är sjuklig och mormor har ingen ork. De skulle säkert ställe upp vid akut situationer men att finns där i vardagen som en liten guldkant det finns inte.

Sonen går i lågstadiet nu och kompisar börjar bli viktiga. Så vi ser till att vårt hem alltid är öppet och hjälper honom ta kontakt. Vi är en liten familj som håller ihop och det fungerar för oss

Ja så var det säkert för dig. Jag vet många som inte trivts med sina syskon och inte haft nån glädje av dem. Så ett syskon betyder inte automatiskt glädje. Min mamma fick bara ta hand om sina syskon och hade inget stöd av dem.

Så lan det säkert också vara men det lär ju vara ovanligare. Jag hade för övrigt 8 syskon totalt. Klart jag inte har samma relation med alla.

Det jag ville med svaret var bara att visa hur meningslöst det är att ta sig själv som exempel, då är det bättre att söka enkätsvar/forskning och den brukar väl visa att ensambarn oftare känner sig just ensamma och utsatta?

Det tror jag inte forskning har kommit fram till. Har läst mycket om det meningen att de oftare känner sig ensamma och utsatta.

Men inte* att de oftare känner sig ensamma och utsatta ska det stå

Jag tycker din släkt är otroligt orespektfulla som talar så, speciellt i din närvaro (bakom ryggen är väl inte mycket bättre, men du förstår kanske hur jag menar). Det kanske är deras försök att 'trycka på' att du borde försöka skaffa flera barn, men jag tycker det är totalt förkastligt. Om du kan och vågar, stå på dig och ifrågasätt dem hur de tänker när de säger så i din närvaro. Hur du känner och att det gör dig ledsen/upprörd/hur du nu än känner. Så kommer de säkert att sluta.

Jag är själv ensambarn. Jag saknade aldrig något i min barndom, men jag har alltid varit en ensamvarg. Tyvärr på gott och ont. När jag fick plast-syskon i 10-års åldern blev en av dem så viktig för mig. Tyvärr höll det inte mellan våra föräldrar och vi har glidit isär pga avstånd.

I vuxen ålder önskar jag verkligen att jag hade haft syskon. Jag är väldigt "ensam" när det gäller att mor/far-föräldrar som blir äldre, och jag ombesörjer allt ensam för en av mina föräldrar som blivit kroniskt sjuk. Alla mina äldre släktingar har nästan bara mig. Det hade varit stor skillnad om det fanns någon att dela det med. Självklart behöver inte syskonrelationer alltid bli bra, men jag väntar nu själv barn nr 2 och skulle inte gjort valet att skaffa bara ett barn om jag haft möjlighet att välja.

Men alla måste välja efter sin egen situation, och alla har inte heller något val.

Är själv ensambarn. Har haft en jättebra uppväxt med fantastiska föräldrar (min mamma kunde inte få fler barn). Dock är jag superledsen att jag inte har syskon. Jag har alltid varit avundsjuk på kompisar som har många syskon (både som barn och nu som vuxen). Jag har ett barn och hoppas innerligt att det blir fler. Det finns för och nackdelar med allt. Men jag (personligen) har saknat att ha syskon.

Jag är ensambarn och har haft en jätte bra uppväxt. Mycket uppmärksamhet ifrån föräldrar och mor/far föräldrar. Mina föräldrar hade inte kunnat gjort de dom gjorde för mig med fler barn. Tagit med mig på äventyr och de gör att jag känner att jag vill bara ha 1 barn just nu. Jag vill ge min dotter en lika fin uppväxt som jag fick.

Bry dig inte om vad andra säger, att barnet blir bortskämd eller ensamna. Det beror ju helt på hur föräldrars uppfostra sitt barn, tycker många barn är bortskämda med eller utan syskon och ensamna , bara att skaffa kompisar att leka med!

Bortskämda barn finns det gott om men vad i hela friden gör det?

Så länge barn kan uppföra sig veta vad som är rätt och fel spelar det ingen roll.

Tycker jag ;)

Att vara bortskämd har ju inte att göra om man har syskon eller inte, det är föräldrarna uppfostran. Mina kusiner (syskon) var så otroligt bortskämda. Men det var deras föräldrar som skapade deras beteende.

Det är ju så olika, vissa önskade de hade syskon, andra att de inte hade det... men att det är synd om någon som inte har syskon är ju bara dumt. Det är synd om barn som har en hemsk barndom oavsett syskon eller ej tycker jag. Har man en hemsk barndom bara för man inte har syskon har ju tyvärr ens föräldrar misslyckats totalt. Sen kan man ändå sakna att ha syskon men ändå må bra i det stora hela och vara lycklig.

M[quote=78775400][quote-nick]Aquita skrev 2018-06-07 16:12:01 följande:[/quote-nick]Jag tycker din släkt är otroligt orespektfulla som talar så, speciellt i din närvaro (bakom ryggen är väl inte mycket bättre, men du förstår kanske hur jag menar). Det kanske är deras försök att 'trycka på' att du borde försöka skaffa flera barn, men jag tycker det är totalt förkastligt. Om du kan och vågar, stå på dig och ifrågasätt dem hur de tänker när de säger så i din närvaro. Hur du känner och att det gör dig ledsen/upprörd/hur du nu än känner. Så kommer de säkert att sluta.

Jag är själv ensambarn. Jag saknade aldrig något i min barndom, men jag har alltid varit en ensamvarg. Tyvärr på gott och ont. När jag fick plast-syskon i 10-års åldern blev en av dem så viktig för mig. Tyvärr höll det inte mellan våra föräldrar och vi har glidit isär pga avstånd.

I vuxen ålder önskar jag verkligen att jag hade haft syskon. Jag är väldigt "ensam" när det gäller att mor/far-föräldrar som blir äldre, och jag ombesörjer allt ensam för en av mina föräldrar som blivit kroniskt sjuk. Alla mina äldre släktingar har nästan bara mig. Det hade varit stor skillnad om det fanns någon att dela det med. Självklart behöver inte syskonrelationer alltid bli bra, men jag väntar nu själv barn nr 2 och skulle inte gjort valet att skaffa bara ett barn om jag haft möjlighet att välja.

Men alla måste välja efter sin egen situation, och alla har inte heller något val.[/

Jag blev så tagen av ditt svar . Jag är i en situation där min sambo inte vill ge min son ett syskon . Jag har försökt och försökt att övertala men det kommer nog inte att gå . Jag är nu då i en situation där jag får fundera över om jag vill stanna kvar i förhållandet eller inte . Min son som är snart 4 år har inte nämnt något om att han vill ha syskon men jag tänker långsiktigt att han kommer bli tryggare med att ha det när han blir äldre och hamnar i situationer då vi blir sjuka eller när vi går bort , att han då har någon att dela sin sorg med . Jag vill ju inte lämna det vi har egentligen men det kommer isåfall alltid att vara ety hål i mig och jag kanske inte kan dö i frid då jag vet att min son blir ensam .

Mem samtidigt tänker jag på att det även skulle skada honom om jag och hans pappa skulle separera .

Hur tänker du kring detta om dina föräldrar hade gjort så? Vad hade varit mer värt? Kanske är en dum fråga ...mem jag behöver lite hjälp för jag vill inte göra ett dumt misstag bara för att sätta ett barn till världen .

Jag har själv alltid saknat syskon, och har skaffat tre barn. De har en mycket bra relation till varann, de är nära i ålder och tjejer alla tre.

Men att separera för att skaffa syskon vet jag inte om det är en så himla bra ide. Det kan bli bra, men tänk på att frasen "mina barn, andras ungar" stämmer i många fall. En sammansatt familj är svår att få till att fungera, det blir en massa kompromisser så att ingen är missnöjd, men ingen är kanske heller riktigt nöjd.
Så tänk på vad du gör innan du beslutar dig att gå från den andra föräldern, för ingen älskar och vill dela barnets framsteg osv så som den andra föräldern vill.

Ett antal år av den tid som hann gå mellan våra barn var vi oense om huruvida vi skulle ha fler barn eller ej.
Jag hann bearbeta det på ett antal sätt och var också inne på att kanske behöva skiljas från min man för att nå min dröm = att bli mamma igen.
Jag förstår verkligen dig som skriver så, man är desperat.
Och det är ett riktigt klassiskt dilemma. Hur man än gör blir det inte bra.
Lämnar man så raserar man den familj man byggt upp, men man gör det för att längtan efter fler barn är så stark.
Stannar man och accepterar att det inte blev fler barn gör man våld på sig själv och riskerar att bli bitter med tiden. Kanske kraschar relationen ändå så småningom för att man inte kan hantera känslorna som uppstår gentemot partnern?

Otroligt tuff sits. Nu löste det sig för oss men det tog år av resonemang. Kände mig väldigt ensam under den tiden eftersom ingen jag kände levde med samma problem.

[quote=79129346][quote-nick]Anotherone skrev 2018-10-11 16:37:39 följande:[/quote-nick]Ett antal år av den tid som hann gå mellan våra barn var vi oense om huruvida vi skulle ha fler barn eller ej.

Jag hann bearbeta det på ett antal sätt och var också inne på att kanske behöva skiljas från min man för att nå min dröm = att bli mamma igen.

Jag förstår verkligen dig som skriver så, man är desperat.

Och det är ett riktigt klassiskt dilemma. Hur man än gör blir det inte bra.

Lämnar man så raserar man den familj man byggt upp, men man gör det för att längtan efter fler barn är så stark.

Stannar man och accepterar att det inte blev fler barn gör man våld på sig själv och riskerar att bli bitter med tiden. Kanske kraschar relationen ändå så småningom för att man inte kan hantera känslorna som uppstår gentemot partnern?

Otroligt tuff sits. Nu löste det sig för oss men det tog år av resonemang. Kände mig väldigt ensam under den tiden eftersom ingen jag kände levde med samma problem.[/

Jag har alltid haft en bild av att min familj ska bestå av 2 barn . Nu rubbas den bilden och det har bildats ett hål i mig . När vänner runtomkring mig har berättat nyheten om att dom väntar syskon då har jag självklart blivit glad för deras skull men innerst inne blivit jätte ledsen för att inte jag får den chansen . Tidigare så handlade det mer om mig själv att det var jag som ville ha 2 barn men idag är det inte för min egen skull längre utan för att min son alltid ska ha någon. Tanken på att en dag lämna honom ensam i livet det gör att jag kommer inte kunna dö i frid . Det låter kanske långsiktigt och förhoppningsvis blir vi gamla om vi håller oss friska , men man vet ju aldrig . Förhoppningsvis har han hunnit finna en egen familj så att han har någon att ty sig till men det är ändå inte riktigt samma sak som att ha ett syskon .

I övrigt så har vi det bra idag , vi bor i hus och har en bra familj i övrigt och ibland tänker jag att jag får försöka tänka om helt enkelt just för att vi har det bra ....men så dyker en vän upp och berättar om att dom är gravida , igen ! så kommer den där känslan inom mig igen att jag vill också ha ett barn till , det är något som fattas mig och framförallt vill jag ge min älskade Dennis ett syskon ...

Finns så mycket förutfattade meningar gentemot ensambarn, att man skulle vara bortskämd etc.. jag har fått det bästa av två världar, uppvuxen som ensambarn hemma hos mamma, och sedan hos pappa på helgerna med min halvsyster som jag dock aldrig bott tillsammans med under veckorna. Att vara ensambarn "halva tiden" tyckte jag var skönt. Det gjorde mig självständig och orädd att vara ensam. I vuxen ålder gillar jag att umgås med folk men behöver min space också och njuter av att vara ensam. Blir inte lika ofta nu när man har barn dock :)