Är det dumt att inte göra abort?

Jag vet att han skulle bli en bra pappa eftersom jag har känt honom i flera år och han är en känslosam och inkännande person och han har dessutom sagt de senaste åren att han längtar till att bli pappa. Han jobbar som lärare och är väldigt omtyckt av sina elever. Sedan är det ju inte så bra att det är med mig, hans ex. Det är där en viss oro ligger. Men det blir ju hans barn ändå som han kommer att älska oavsett.

De var inte officiella på facebook etc när han låg med mig sista gången men träffades seriöst. Sedan några dagar efter det så gick de ut med det på fb. Så det är kanske okej med henne även om hon får veta när det var. Jag tänker att han får berätta det han vill för henne. Hon kommer nog inte fråga mig någonting om det.

Tresamhet är inte en möjlighet nej. Jag har några bekanta som lever så men jag tror inte mitt ex eller hans tjej vill det. Hon vill nog ha honom själv och han säger att han inte längre är kär i mig utan älskar mig som person. Då vill man nog inte ha ett förhållande. Sedan hade jag säkert gått med på det för att jag är kär men nej, är nog inget för dem.

Det var intressant och sorgligt det några av er skrev, det är det jag är rädd för. 'Hade valt annorlunda' och 'Hanna'. Jag tror att det här kommer bli väldigt tungt för mig. Jag mår rent fysiskt illa och känner mig svag i knäna när jag tänker på dem tillsammans. Jag är glad för hans skull att han mår bra med henne men jag är svartsjuk ändå.

Hanna, så här i efterhand, vad var jobbigast och hur länge tog det innan det blev bättre? Vad hade gjort det lättare tror du?

Jag har ringt honom nu men fick inget svar. Skrev ett sms att det var viktigt och att han skulle ringa mig så fort han hade möjlighet. Är sjukt nervös men vet inte riktigt varför.

Jo han är en väldigt fin och bra man och hade vi varit i en relation hade jag varit helt överlycklig nu. Så det som gör att jag tvekar har inte att göra med det. Jag är övertygad om att han kommer stötta mig på alla sätt och finnas där för barnet och vilja ha det vv när det är större. Så för barnet tror jag att det kan bli bra så. Jag tror också att jag klarar allt det med att vara ensamstående bra. Har familj som bryr sig mkt om mig och som säkert kommer hjälpa mig om det behövs.

Men... han är lite för perfekt och det är där problemet ligger, i att jag fortfarande älskar honom och är kär. Och det känns svårt att ha nära samarbete med honom pga det och det behöver jag ju ha för barnets skull. Jag är också orolig hur det kommer kännas när hormonrushen av graviditeten kommer samtidigt som jag är olyckligt kär. Klarar man det?

Det blir svårt att komma över honom tror jag för han är verkligen en jättefin man. Jag grät en skvätt när vi hade pratat klart, för att jag är så ledsen över att han inte är min.

Önskar att jag inte kände så här för då hade det varit ett lättare val. Vill inte heller att mitt barn ska få en nedbruten olyckligt kär mamma heller liksom. Det hade varit lättare om han också varit singel men nu finns hans flickvän där. Jag önskar att jag bara kunde vara glad för henne och inte vara svartsjuk men det är jag fast jag skäms samtidigt för det.

Fast nu är det ju så att pappan gärna vill ha barn och vill att ts behåller. Och det va ju just ensamstående du menar eftersom ts är ensamstående oavsett om pappan velat eller inte velat ha barn så är hon ensamstående hur eller hur

Låt henne göra det då. Vad ska hon göra? Hon kan välja att gå vidare med mannen eller göra slut. Inte ts problem. Sen kan man ju dra en vit lögn och säga att man blev gravid 3 veckor innan man egentligen blev det. För att skona henne lite. 

Ja? Vad vill du ha sagt? Du vet att många barn växer upp med en ensamstående förälder idag va? Och det går utmärkt.

Ja, det vet jag. Och dom är alldeles för många tyvärr. Jag vet att det finns barn som saknar en pappa i deras liv. Sorgligt.